Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

9 månader sedan Linnéa tog sitt liv

2 mars 2009 (19:23) | Linnéa, livet, sorg&saknad | av: Ludmilla

Så var det mars helt plötsligt.
Februari tar slut lite abrupt.
Jag blev lite paff över att det inte var någon den 30e den här gången. Det borde ju ha varit idag.

Mars.
April.
Maj.

Sedan har det gått ett helt år. Det är HELT OFATTBART!!

9 månader. Hur ser det ut just nu?

Arbete: Jag jobbar fortfarande 75%. Jag är fortfarande lättare uttröttbar och har fortfarande svårare att hålla tråden. Det fungerar bra när det är kortare stundern som när jag har arbetat på vårdcentralen en dag i veckan. Det har fungerat bra. Men jag är då väldigt trött på kvällen. Att vara egen företagare är bra eftersom man då är mer flexibel och kan förlägga arbetet när man orkar mest.

Fritid: För lite. Jag borde ta mer tid för mig själv och helt enkelt bara vara. Jag måste bli noggrannare med Yogan. Jag mår ju väldigt bra av det.

Familjen: Det känns balanserat och fint. Vi står varandra väldigt nära i vår krympande familj. Alla tre barnen verkar må ok. Emelie bor numera i Uppsala igen och det känns bra. Jag har dessutom blivit moster för en vecka sedan till en söt liten flicka. Det känns väldigt stort!

Hälsan: Jag äter och sover som jag ska. Inga sjukdomar.

Sorgen: De senaste 2 månaderna har det varit jobbigare på ett annat sätt än tidigare. Kanske är det att man inte har ilskan att gömma sig bakom längre. Sorgen ligger mer öppet. Jag har gråtit mycket mer än tidigare. Känt mig tröttare och saknat Linnéa något fruktansvärt mycket. Jag måste nog krama åt slangen igen och strypa tillflödet av sorg. Fokusera mer framåt.

Många av de aktiviteter som jag gör som hjälper mig i sorgen kan ju samtidigt hålla mig kvar. BALANS! Jag tänker på sorgegrupper, bloggande, facebookgrupper, skriva böcker, möten med skådespelare och regissörer.

Kreativt, produktivt, konstruktivt – men samtidigt måste jag begränsa mig så att det inte blir för mycket.

Men det tror jag att jag kan.

Blogginlägg om tidigare månadsdagar:
1 månad
2 månader
3 månader
4 månader
5 månader
6 månader
7 månader
8 månader

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tuija
2 mars, 2009 kl 2 mars 2009 (20:07)

Tiden formligen rusar iväg, trots att man kan uppleva att den står still.

Yoga gillar jag med, måste ta tag i det igen jag också.

Kramen Tuija

Kommentar från Soulsister
2 mars, 2009 kl 2 mars 2009 (20:48)

Ja, va skriver man en sådan här dag liksom? Finns inte så mkt att säga….mer än att jag tänker på dig och din familj.

KRAAAM

Soulsisters senaste blogginlägg..Fler besökare till din blogg

Kommentar från Ludmilla
2 mars, 2009 kl 2 mars 2009 (20:48)

Tuija: Tack för att du kommer in och säger kloka ord. Jag var inne på din sida igen och läste om Matias. Så otroligt tragiskt det är. Också ett tåg. Så lika, men samtidigt så olika…
stor kram!

Kommentar från Lisa Olveby
3 mars, 2009 kl 3 mars 2009 (17:39)

Nio månader utan Linnea, nio månader är lika lång som en graviditet. Här märker man skillnad på två olika liv, livet som liknar graviditet med förväntningar och förhoppningar, planer på hur livet ska bli. Livet efter i dessa nio månader, sorg, saknad och förtvivlan, livet blev inte som man tänkt. Idag kommer jag inte riktigt ihåg hur jag mådde efter att Jessica varit borta nio månader, ett slag uppvaknande, acceptans och frustration. Att acceptera att de är borta, acceptera det nya livet, uppvaknandet med att det är sanning, att hitta balansen du pratade om förut, så svårt. Lång tid har gått men ändå inte lång tid. Ett slags mellanting.

Jag finns där för dig, steget före, månaderna före och det går vare sig man vill eller inte. Balans och acceptans, ingen kan föreställa sig som inte varit med om det.

Kram

Kommentar från Tess
4 mars, 2009 kl 4 mars 2009 (11:18)

trillade hit av slumpen och blir både ledsen samtidigt som ja tycker du är stark som orkar.. min mamma har bekymmer med min lillasyster som har hamnat med fel umgängen å bråkar å är hopplös å hon hotar stup i kvarten med att nu sk ja ta livet av mej.. 2 ggr har jag brutit upp toalettdörren då hon suttit med rakblad i handen..
så jag känner igen lite av det…
kram

Kommentar från Paulina
4 mars, 2009 kl 4 mars 2009 (15:45)

Jag kan inte låta bli att tänka på hur din blogg har förändrats med tiden – i takt med att dina känslor till det hemska som hänt har ändrat form. Första gången du lade in ett inlägg om något annat än Linnéa tänkte jag att nu har något hänt. En ny fas i sorgen som lämnar rum för annat. Ännu mer så nu: ibland Linnéa, ibland Spotify, ibland helt andra saker. Glädje. Kort sagt: Jag lär mig mycket om sorgens olika skeden när jag läser din blogg, Ludmilla.

Paulinas senaste blogginlägg..Annette dansar som om det vore 2009

Kommentar från Ludmilla
5 mars, 2009 kl 5 mars 2009 (7:22)

Paulina: Det är en intressant reflexion som du gör. Jag känner själv att jag har behov av att fokusera om i perioder. Man orkar inte vara ”I” sorgen hela tiden, det är för smärtsamt. Jag känner också att det skulle bli väldigt mycket samma sak jag skulle skriva om jag hela tiden skulle skriva om vad jag känner. Ingen skulle orka läsa det…

Kommentar från Rebecca 16 år
3 september, 2009 kl 3 september 2009 (14:32)

Hej Ludmilla.
Vill börja med att säga att jag sörjer med dig.
Jag har varit med om att närstående dött. Min moster dog första januari 2008 ifrån vår släkt och familj. Hon dog ifrån mina kusiner/hennes barn när dem var 7 och 10 år. Det så tungt att förlora någon så nära. Jag och min moster var som bästa vänner. Jag minns när jag vaknade på nyårsdags morgon utav att min mamma springer upp på mitt rum gråtandes, ”ulle har dött”. Det var som att luften flög ur mig och jag kunde inget annat än att skrika. Trots att de gått mer än ett och ett halvt år har jag fortfarande inte förstått att hon är död. Jag drömmer om henne ofta och drömmarna är så verkliga. Jag hör hennes röst ofta och jag kan komma på mig själv att tänka att jag ser henne och hennes blonda hästsvans i folksamlingar.
Jag läste i detta inlägg att du ”måste nog krama åt slangen igen och strypa tillflödet av sorg”. Men gör inte det, man behöver sin tid att sörja och försöker man stoppa den mår du ännu sämre själv. Hindra aldrig sorgen.
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med detta men kände att jag behövde skriva av mig, dela med mig av min historia. Det är först nu jag kan börja hantera det som hänt. Så ta din tid och sörj.
Hoppas du hittar inre styrka att vara lika bra mamma som du är.
Kram Rebecca

Skriv någonting