Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

7 månader sedan Linnéa tog sitt liv

30 december 2008 (8:33) | acceptans, barn, död, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéa 2 år

Linnéa 2 år

Idag har det gått 7 månader.

Precis som vid tidigare hålltider så är jag lika förvånad… 7 månader. Det är ju jättelång tid att vara ifrån sitt barn. Innan detta hände var det 3 veckor som jag längst hade varit ifrån Linnéa. Det var sommaren 2007 då hon var 3 veckor i Tyskland för att lära sig tyska. Jag tyckte det räckte med en vecka men hon envisades. När hon kom hem sa hon att det hade varit jättejobbigt och nu visste hon hur bra hon hade det hemma i vår familj. Nyttigt tänkte jag.

För 7 månader sedan hade jag kämpat för att hålla Linnéa vid liv i 2 månader. Den 13 april lades hon in på BUP och den 30 maj hoppade hon framför tåget. Hon hade givit upp redan när hon lades in, men så kämpade hon ändå och gav det en chans. Hon blev inte bättre. Sista veckan verkade hon må bättre. Så är det ju tyvärr ofta. När man väl har bestämt sig för att ta sitt liv breder ett lugn ut sig liksom. Jag vet att Linnéa hade bestämt sig den 23 maj. Veckan som kom gällde det bara för henne att lägga orden rätt så att inte hennes plan gick i stöpet.

För mig är det så märkligt att man kan vara så besatt av att ta sitt liv att det är det enda som finns kvar i sinnet.

Så synd att hon inte insåg att det faktiskt kunde bli bättre. För det hade det ju blivit.

Jag funderar ofta på vad som skulle ha hänt om den 7 juni, hennes 15-årsdag, som hon bestämt sig för att inte överleva – hade passerat. Hade hon fått ompröva sin plan då?

Älskade Linnéa. Älskade barn. Underbara dotter.
Tack för att jag fick låna dig i nästan 15 år.
Du har skänkt mig så mycket glädje, kärlek, innerlighet, godhet, lycka. Jag har varit så tacksam för att jag fick dig. Varje dag (detta är inte en efterkonstruktion) var jag tacksam för att du fanns.

Det är fortfarande så oändligt overkligt det som har hänt. Det är en fruktansvärd historia.

Livet är märkligt.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från sussi
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (10:00)

Kikar in med en kram..Jag har ju följt din blogg sedan du började att skriva..Kramar från mig /sussi

sussis senaste blogginlägg..Hammargrens Stinger

Kommentar från Irja
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (10:05)

Så, nu har jag ägnat min arbetsförmiddag åt att varva jobb, läsning av bloggen. Det slog mig plötsligt; hur kan jag svara i telefon och tala med människor som har det mycket eländigt i sina liv, hur kan jag vara deltagande, förstående, uppmuntrande..det ringer igen, vänta!Så ja, ett enkelt samtal denna gång. Jo, hur lätt är det inte att sitta i en yrkesroll (om den än är svår, som min många gånger då jag arbetar som socialsekreterare) och tala om svåra ting och känna med människor samtidigt som det kan vara SÅ SVÅRT på det privata planet???!! Jag har förvånat mig själv genom att inte höra av mig, genom att försvinna och inte kunna ta in det svåra, genom att inte dela…Det slog mig här på förmiddagen att det kan handla om att det finns en rädsla för att göra fel, säga fel, inte vara på samma känslomässiga våglängd, men herregud, det är väl inte det som är att vara med och dela och finnas där?? Jag ringer ju för guds skull till nära och kära utan att veta exakt var de befinner sig i sina liv känslomässigt…utan att det känns svårt eller jobbigt. De talar ju om för mig hur de mår och det är väl det som är meningen?? Att jag frågar och de får svara om de vill, orkar, har lust…osv. Tack för att du delar med dig, Ludmilla. Hoppas få träffa dig innan veckan är slut. Och jösses vad jag skrattade åt dina yearbook-bilder!!!! tack för det också! Kramar kramar

Kommentar från Gunilla
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (10:13)

En sådan liten prinsessa!
Kramar om dig extra hårt idag. Sju månader är länge, men ändå nyss…

Gunillas senaste blogginlägg..Tack Åsa!

Kommentar från Kristin
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (11:08)

For et herlig bilde av Linnèa!

Tenk… 7 måneder er gått.. Det er rart å tenke på… tiden går, selv om det ofte føles som om den står stille… Tenker på dåkker, vet du – alltid!

Varm klem fra Norge.

Kommentar från BeckaBus
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (11:14)

Tänker på dig!!!

Många kramar!

BeckaBuss senaste blogginlägg..Ny dag och idag SKA det hända grejjer!!!

Kommentar från ~Maria~
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (11:16)

Visst är det tufft när man ser sina egna barn på framsidan av en tidning, i ditt fall värre en för mig.

Men man kan inte förstå att det är ens eget barn dom skriver om.

7 månader, lång tid. Du är stark som få Ludmilla.

Önskar dig ett Gott Nytt År, med nya krafter.

Skänker även Linnéa en tanke, fast det gör jag ju varje dag.

Kram till dig du underbara kvinna och mamma.

~Maria~s senaste blogginlägg..Ny artikel om våldtäkten / ~Maria~

Pingback från Hopp « – Frk F –
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (12:07)

[…] En särskilt hoppfull hälsning vill jag skicka till Ludmilla. Jag hittade hennes blogg sedan hon lämnat en kommentar hos Tekla. Ludmilla började skriva när […]

Kommentar från annika sandberg
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (14:43)

Efter att ha varit utan min dotter i 3 1/2 inser jag att tiden är något vi hittat på , det känns som om tiden då min dotter levde finns ” utanpå” den som hela tiden går , som en följeslagare här och nu, det känns som att om hon plötsligt satte nyckeln i dörren och kom in så skulle det kännas som om hon bara varit borta ett kort tag…jag älskar henne och tänker på henne lika mycket som då hon levde.

Annika

Kommentar från Ludmilla
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (14:50)

Annika: Jag håller med dig. Tiden känns väldigt märklig. Tiden står stilla samtidigt som den går jättefort.

Kommentar från annika sandberg
30 december, 2008 kl 30 december 2008 (20:50)

Min dotter Anna led av tvångstankar ( OCD) och hon plågades av att de styrde henne alla dygnets timmar, gjorde henne deprimerad och fick henne att tappa tron på ett ” vanligt” liv. Hon var , precis som din dotter, ovanligt vacker, begåvad, omtyckt och med stor personlig integritet.
Samma födelsevikt som Linneá , 3800 gr, lätt förlossning, ett solskensbarn på alla sätt och vis…
Hon spelade violin, läste mycket och var otrolig på att rita och måla i ljusa färger…innan hon blev deprimerad i tonåren.

Tänker på Linneá och dig och din familj
med värme

Annika

Kommentar från lia
1 januari, 2009 kl 1 januari 2009 (23:12)

måste bara säga att det hugger verkligen i hjärat av att läsa din blogg. Du är verkligen stark

// Lia

lias senaste blogginlägg..Gott nytt år

Kommentar från Mikaela
1 januari, 2009 kl 1 januari 2009 (23:34)

Jag lider med dig:( Du måste vara otroligt stark människa som årkar med detta.
Jag bara gråter o gråter av det som hänt. Kan inte beskriva hur berörd jag är. Önskar dig all lycka i världen. PS vad söt din flicka var.

Skriv någonting