Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Sammanfattning av suicidpreventiva dagen

3 december 2009 (10:50) | Linnéa, psykiatri, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

Den 10 september i år var det den suicidpreventiva dagen i Stockholm. Bland annat jag föreläste då, läs nedan.

Britta Alin-Åkerman från NASP har sammanställt de olika föreläsningarna i ett pdf-dokument som du kan läsa här…
Följande föreläsare och rubriker finns sammanfattade i dokumentet. Läs gärna för det är mycket bra information som står!

-Catarina Andersson-Forsman, Hälso- och sjukvårdsdirektör, Stockholms läns landsting, talar om nollvision för självmord
-Marie Ljungberg Schött, ordförande i Stockholms och Ekerös sjukvårdsstyrelse, talar om hur vi kan uppnå nollvision
-Danuta Wasserman, de nio strategierna för självmordsprevention
-Ludmilla Rosengren, SPES, talar om sin dotter och kampen mot självmord
-Lars Wiklund, SPES, talar om sin dotter och kampen mot självmord
-Inga-Lill Ramberg, MD, Karolinska Institutet, NASP, talar om projektet Aktion Livräddning
-Jussi Jokinen, MD, Karolinska Institutet, NASP, talar om Lex Maria anmälningar av självmord i Stockholms Län

Min föreläsning sammanfattas så här:

Ludmilla Rosengren från frivilligorganisationen Suicidprevention och
efterlevandes stöd (SPES)

Min dotter var 14 år när hon tog sitt liv. Ludmilla Rosengren delar med sig av erfarenheter om brister och fel som kan uppstå inom vården, utifrån sin personliga erfarenhet som mamma till en 14-årig flicka som tog sitt liv under en permission från sjukvården.

Ludmilla inleder med att hon själv som läkare har arbetat inom barnpsykiatrin t.o.m. på samma avdelning som Linnéa var inskriven under sin sjukhusvistelse men slutade för att mycket fungerade dåligt både med avseende på brister i bemötande som på bristande resurser samt att de resurser som fanns var för dåligt organiserade. Genom en blogg som Ludmilla har startat har en mängd kontakter både från drabbade och från vården etablerats.

Igår kontaktades Ludmilla av en flicka som hade bestämt att ta sitt liv och även skrivit avskedsbrev, men det framgick dessvärre inte var hon bodde. För henne var det säkert ett sätt att anonymt meddela sig. Till slut lyckades Ludmilla få fram var hon bodde och även att få kontakt med det sjukhus som hon i princip tillhörde.

Ludmilla ringde i egenskap av privatperson dit och det första bemötandet var att den person som svarade i elefon tackade för upplysningen och meddelade att hon visste vem personen var och att de lovade att kontakta henne. En kvart senare blev Ludmilla uppringd igen från sjukhuset och fick beskedet att man inte kunde ta hand om ärendet, eftersom resurser saknades att leta efter personen. De rådde Ludmilla att ringa till polisen eller distriktsläkaren. Det är ju en sak att leta efter någon som man inte vet var hon finns, men här fanns information var flickan fanns och att hon bestämt sig för att ta sitt liv. Kontakten med flickan visade att när vården ringde henne, hade flickan känt hur stressad personalen var, vilket fick henne att låta blir att berätta hur hon mådde. Samtalet hade avslutat med att flickan blev uppmuntrad att höra av sig när hon mådde sämre. Efter flera turer framkom det att flickan hade tagit en överdos i skolan, på så sätt hade hon blivit sedd och ambulans larmades, varefter flickan hamnade på det sjukhus där kontakten hade inletts. Hon lever men endast ett inskrivningssamtal med en läkare har varit den behandling som hon har fått.

Se vidare under Ludmillas blogg, där fortsättningen på historien finns beskriven här… och fortsättningen här…

Berättelsen om Linnéa är den följande: Ludmilla har fyra barn eller kanske fem eftersom ett barn lever i livmodern. Hon bor i Uppsala samt skriver aktivt i sin egen blogg om och med människor som är hårt drabbade. Linnéa var född 1993 och var en glad, öppen flicka. Ett underbart och älskat barn. Hon var alltid positiv och engagerad, vetgirig och ville alltid finnas till hands. Linnéa skulle ha varit 16 år idag. Familjen har rest mycket tillsammans och har mått mycket bra under dessa resor. I februari 2008 visade Linnéa att hon mådde dåligt. I vissa situationer började hon bli lite avståndstagande, men hon var ju 14 år, den ålder då de flesta tonåringar inte släpper den övriga familjen så lätt in på livet. Hon fick också overklighetskänslor
och kände att kroppen inte hängde ihop. Hon blev nedstämd, fick sömnsvårigheter och fick även självmordstankar. Hon försökte hänga sig men misslyckades med handlingen. Vid den första kontakten med BUP menade man att Linnéa inte borde läggas in utan att Ludmilla skulle vakta henne själv, vilket var en omöjlig situation för Ludmilla med sitt ansvar för övriga barn.
Linnéa blev därefter akut inlagd på sjukhuset och fick antidepressiv behandling och psykologsamtal, dock inte i terapisyfte utan mer stödjande under sjukhusvistelsen. Hon uttryckte hela tiden att hon inte skulle bli 15 år. Hon skulle fylla 15 år den 7 juni. En kväll i maj fick Linnéa tillstånd att gå på konsert i Uppsala med en kamrat ch skulle enligt planeringen sedan återvända till avdelningen. Ludmilla informerades inte om konsertbesöket örrän flickan gett sig av. Detta var åtta dagar innan hon skulle fylla 15 år. Hon återkom inte till sjukhuset efter konserten utan tog livet av sig under kvällen.

En Lex Maria anmälan gjordes. Sjukvården ska själva anmäla till Socialstyrelsen när något har skett när misstanke finns att något inom vården har gått fel. Som anhörig eller patient när fel har gjorts kan en anmälan göras till ansvarsnämnden. Familjens uppfattning av vården är att den har varit undermålig.
Ingen information om eventuell planering kring hur behandlingen skulle läggas upp har lämnats. Det tog fem veckor innan ett läkarsamtal kom till stånd trots att familjen påpekade behovet av det, eftersom Linnéas symtom var så svåra. Det tog fyra veckor innan intagningsprover togs och upplevelsen var att inte bli tagna på allvar under hela inläggningsperioden.

Två veckor innan Linnéa tog sitt liv upplevde personalen att hon mådde lite bättre. Hon var glad och öppen, varför personalen inte var medveten om hur dåligt hon egentligen mådde. Hon ville då vara hemma själv några timmar. Familjens önskan var att hon hela tiden skulle ha skydd, eftersom hon var självmordsbenägen. Det är naturligtvis en balansfråga kring hur mycket vi som anhöriga ska lägga oss i den vård som bestämts. Linnéa hade inte varit hemma mer än en kvart när hon hade skurit sig i halsen i självmordssyfte. Hon ringde till Ludmillas syster och berättade vad hon hade gjort, eftersom hon hade misslyckats med självmordsförsöket.
Någon suicidriskbedömning gjordes aldrig.

I Socialstyrelsens protokoll beskrivs Linnéa som positiv och ska ha dolt sina självmordsplaner för personalen. Hennes symtom uppges ha varit svårbedömda. Linnéa hade ingett vårdpersonalen trygghet om att det skulle gå bra, eftersom man under vårdtiden tyckte sig se en förbättring. Sedan 1972 har ingen inlagd ungdom tagit livet av sig under vårdtiden på BUP, skriver Akademiska sjukhuset i Lex Maria anmälan till Socialstyrelsen apropå anmälningen. I Lex Maria utredningen konstaterades att man hade en bristfällig utredning när det gäller diagnos. Efter proverna som togs sent visade det sig att det fanns vissa brister i hjärnan hos Linnéa som till del kunde vara förklaringen till hennes svårigheter. Man konstaterade också bristande kommunikation dels mellan personalen och familjen och dels mellan behandlande läkare och avdelningspersonalen. Behandlande läkaren dokumenterade inte sina bedömningar eller planer kring behandling, vilket gjorde att det heller inte var möjligt för avdelningspersonalen att förstå vad som var tänkt. Behandlingsansvarig läkare var t.ex. inte med på ronderna som är det beslutande organet för att lägga upp handlingsplaner.
Någon dokumenterad vårdplan fanns inte.
Under hela sista veckan av Linnéas liv hade hon fått cykla ut själv utan tillsyn och utan att detta meddelades anhöriga. Sjukhuset anser att risken för att något liknande ska hända igen är mycket liten med tanke på att inget annat självmord bland patienter i den åldersgruppen inträffat på mer än 30 år. BUP kommer nu bland annat att ge personalen ytterligare utbildning i självmordsförebyggande arbete samt ge tydlig information till föräldrarna vid alla permissioner.

Kommentar:
• Hur gör vi för att viktig kunskap nås fram till berörda
• Det är viktigt att den suicidnära berättar hur dåligt han/hon mår
• Det är viktigt att den självmordsnära personen får känna hopp
• Det är viktigt att involvera anhöriga i vården

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Carina
3 december, 2009 kl 3 december 2009 (14:32)

jag googlade på självmord och fick upp din blogg- och vill börja med att beklaga din förlust av ditt barn. du är väldikt stark! jättestarkt att skriva om hur allt är och så. och vad söt bäbis ni har fått 🙂
den där flickan du skriver om här, vem är hon? kan man läsa mer om henne? mår hon bra nu?
mår du bättre nu när du fått din bäbis?
kram<3<3

Kommentar från Ludmilla
3 december, 2009 kl 3 december 2009 (15:01)

Carina: Du har två länkar i texten här ovan som du kan läsa mer om henne.

Kommentar från petra
6 december, 2009 kl 6 december 2009 (23:33)

Vad hemsk, jag blir så rörd alltid när jag läser om Linnéa, kan bara föreställa mig hur hon mådde.

Skriv någonting