Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Föreläsningen och en begravning

24 september 2009 (21:10) | att hjälpa andra, döden, Linnéa, livet, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Igår föreläste jag i Lötenkyrkan. Jag blev tillfrågad redan för ett halvår sedan och sedan har det varit en sak att planera för. Det är alltid svårt att veta vilken nivå man ska lägga en föreläsning på, oavsett om vilket ämne, när man inte vet vad man får för publik. I detta fall var det en helt öppen föreläsning utan föranmälningskrav och helt kostnadsfritt.

Hur många skulle komma? Vilka skulle komma?

Det var fint ordnat och det kom många. Uppskattningsvis drygt 100 personer. Åhörarna personer som känt Linnéa, personer som mist någon i självmord, (en del som åkt långväga), personer som mist ett barn, personal inom barn- och ungdomspsykiatrin, personal från sorgegrupper från sjukhuset, från behandlingshem, polisen, diakoner, självmordsbenägna, föräldrar till självmordsbenägna personer, kuratorer, bloggvänner och många fler och dessutom min mamma (vilket kändes väldigt fint).

Jag blev rörd och glad över att så många ville dela min berättelse. För det var ju just min berättelse. Alla har ju sin relation till Linnéa och alla har sin egen sorg eller oro till den som man sörjer eller är orolig för. Alla har vi ju olika sätt att förhålla oss till vår egen unika verklighet.

Jag berättade om vad som hänt oss. Om Linnéa. Om hur hon blev sjuk. Om hur hon tog sitt liv. Om vilka tankar som kom i mitt huvud direkt efter dödsfallet. Vilka praktiska saker vi ställdes inför. Hur våra barn var delaktiga i processen på ett sätt som många reagerade på. Hur förvånad jag snabbt blev över okunnigheten hos omgivningen. Fakta och myter om självmord. Om hur min sorg har sett ut och vilka verktyg jag har använt mig av. Om sorg och omgivningens reaktioner. Och om konkreta tips om hur man vill bli bemött som sörjande.

Jag hann prata med några personer i pausen och efteråt. Några har mailat mig idag. Det har varit positiva reaktioner och det känns bra. Om jag bara kan föda någon liten tanke hos någon så har jag ju gjort skillnad. Och om jag gjort skillnad i detta så har Linnéa inte dött helt förgäves.

Det är bra.

Tack alla ni som kom!

Idag har jag varit trött. Det är ju inte så konstigt.
Sedan har vi varit på begravning på eftermiddagen. Det var den första begravningen sedan Linnéas. Det var en farbror som nyligen dog i lungcancer efter en kort tids sjukdom. Han var med på Emelies bröllop och visste inte då att han var sjuk. Någon vecka senare domnade det i benen och han lades in. Han visade sig ha metastaser i ryggraden och i hjärnan av en lungcancer. Han var rökare.

Idag var det alltså Ulfs begravning. Det var en liten fin begravning där bland andra Emelie och Niclas sjöng och spelade. De är så otroligt duktiga och sjunger så fint tillsammans. Det blev väldigt stämningsfullt. Jag grät och kände smärtan av min sorg efter Linnéa. Mycket känslor vällde upp.

Samtidigt så blev jag återigen så där klart medveten om livets skörhet.
Om att det är en kort stund vi har här på jorden.
Att vi ska vara rädda om varandra.
Så länge vi har oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
24 september, 2009 kl 24 september 2009 (22:00)

Först och främst vill jag beklaga sorgen och förlusten av din farbror. Jag förstår också att det väcker mycken minnen, sorg och tankar runt Linneá och hennes begravning!

Sedan vill jag återigen tacka för gårdagen! Det du sa som jag tänkte mest på i morse när jag vaknade, var din humor. När du förklarade om det där med att man träffar människor när det gått ett tag och de inte vågar beröra ”ämnet” Linneá av rädsla för att påminna dig… och du sa ungefär: ”Som om jag brukar gå runt och INTE tänka på Linneá…” Det tänkte jag på i morse.

I dag under dagen har jag tänkt mycket på det du sa om att varje sorg är unik. Det blev tydligt för mig förra året när min f.d. man och Helené gick bort med kort mellanrum. Jag reagerade mycket starkare än jag trott, särskilt för min f.d. man. Med Helené var det en helt annan typ av sorg. Det är svårt att förklara. Nu har jag tack och lov (peppar, peppar) inte förlorat något av mina barn, så naturligtvis kan jag inte alls förstå den sorgen och smärtan, men jag tror också att vi sörjer olika för varje gång vi möter sorg…

Ja, du har väckt mycket tankar och en del saker som du sa som jag känner att jag kan ha användning för i mitt yrke, där självmordsbenägenhet är nästan ”vardagsmat”.

Så tack igen! Du GÖR skillnad!!
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..När barnen är borta, dansar mamma på bordet… =-.

Kommentar från K
24 september, 2009 kl 24 september 2009 (22:42)

Åå… hvor eg ønsker at eg hadde vært nærmere… Du er så god! <3 Takk for at du finnes!! Tenker på deg, som alltid, vet du. Stor klem fra meg :)))

Kommentar från Fina!
25 september, 2009 kl 25 september 2009 (3:37)

Hej Ludmilla!
Förlåt att jag inte svarat dig men mitt liv är ett enda kaos och jag vet
inte vart jag ska börja. Så fort något börjar klarna så kommer nästa sak!
Nu idag fick jag svaret jag/vi verkligen inte behövde. Jag har förändringar i
4 st knölar som sitter blandanat i armhålan. Har 1 som är lika stor som en pingisboll och den sitter i mitt högra bröst och sen 2 st i armhålan och en i det vänstra bröstet!
Det var verkligen inte detta vi behövde.
Men jag måste skriva att dina ord värmer väldigt och du är en fantastisk kvinna.

Kram Fina
.-= Fina!´s last blog ..Knölen, inte de här också! =-.

Kommentar från Gunilla
25 september, 2009 kl 25 september 2009 (9:48)

Klart att du måste var trött efter allt igår…
Livets skörhet, den känner vi av pga. av våra erfarenheter. Det gäller verkligen att ta vara på varandra!

KRAM
.-= Gunilla´s last blog ..Vi finns där för varandra =-.

Kommentar från Catarina
25 september, 2009 kl 25 september 2009 (13:14)

Tack själv för en otrolig föreläsning! Du berör, Linnea berör djupt! Ni gör skillnad!

Kommentar från Dottern
26 september, 2009 kl 26 september 2009 (13:37)

Det är en av de få sakerna som kommit ur min Pappas suicid. Jag uppskattar varje dag jag har mina nära och kära hos mig i vardagen. Jag tar vara på varje dag och det den ger mig.
Jag tar ingenting för givet. Ett hårt sätt att vakna upp på men så mycket mer jag får ut av livet nu.

Kramar Anna
.-= Dottern´s last blog ..Nystart =-.

Kommentar från Mr Niztrip
26 september, 2009 kl 26 september 2009 (19:25)

Blir starkt berörd av att läsa det du skriver på din blogg – tack för att du delar med dig! Sen blir jag även förbannad på hur usel psykvården är i det här landet.
Jag hade aldrig upplevt den på ett personligt stadium förens jag träffat min fru. Det var i början när vi blivit ett par och jag insåg att hon knaprade svartköpta Subutex – för att inte ta heroin igen – och att de mardrömmar hon hade – de värsta jag sett någon ha – hade ett samband.
Till saken hör att hennes ex utsatte henne för en rejäl massa hemska saker – som ej går att skriva om här – som drivit henne till att fly landet och sen börja med heroin – det var det enda som höll demonerna borta.
Nu var de alltså tillbaka. Hade sett att mardrömmarna blivit värre och värre var natt – till slut var jag bara tvungen att ta med henne till den enda akuta psykmottagningen som finns i Stockholm. Väl där så frågade hon mig om hon skulle vara ärlig och säga allt som det var. Det tyckte jag verkade som en bra idé – ärlighet varar längst – trodde jag ja. Efter att berättat allt för en läkare så vart vi hemskickade med en sömntablett – då var klockan 04:15 på morgonen!!!!
Det var allt de gjorde. Sen fick vi till en lösning genom SOC och frugan fick regelbundna terapi samtal hos Maria Beroende Centrum. Allt efter att vi kämpat för att få hjälp!!!!!! Min fru säger gång på gång – ”Hade jag inte träffat dig och om du inte kämpat så för mig – så hade jag inte levt idag!” – skall det behöva vara så????
.-= Mr Niztrip´s last blog ..Foppa och dessa jävla tofflor!!! =-.

Kommentar från anonym
26 september, 2009 kl 26 september 2009 (21:18)

Hej Ludmilla! Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, det går verkligen upp eller ner för mig eller vad jag ska säga, fast mest ner.. Men jag blir så rädd för mig själv ibland, jag vill bara göra något i panik; kasta mig framför ett tåg, skära så j*vla djupt i armen men det är ju såklart något som hindrar mig… Jag känner bara hopplöshet, mörker, och jag kan bara sitta i timtal och tänka på min framtid, fast inte hur den kommer bli ( det här är riktigt svårt att förklara..) utan bara tänka, men jag får ingen bild i huvudet utan jag får liksom bara lust sjunka ihop i sängen och gråta, skrika, ( och sova konstigt nog..) Det känns som alla skulle få det bättre om jag försvann, det kanske är fel att tänka så men det bara blir så..Jag har verkligen svårt att sätta fingret på det jag känner. Det känns som det enda jag kan göra är att hoppas, men jag orkar inte ens göra det längre, det finns liksom inget att hoppas för. Det enda man får höra är massa värdelösa ord från någon som menar väl, men det blir ändå så fel… ” du kommer att få må bra, det finns hjälp att få” Nej det gör det intee. För om man inte vågar ta kontakt med någon, vad gör man då? Om man inte vill berätta, om man bara.. Ja vad vill jag? Vill jag ens leva? Vill kunna skratta och vara glad utan att det hugger till djupt in i själen. Jag vill t.o.m kunna gråta och kunna KÄNNA det! Grejen är att det finns ingen människa som vet, inte någon som anar något ens.. Shit jag orkar verkligen inte mer, jag orkar inte med ”overklighetskänslor”… När dom kommer känns det som ingenting är påriktigt, jag vet inte ens om något ÄR påriktigt.. Jag måste FRÅGA vänner osv somjag är med: ” Är du verkligen här?” ”Cyklar vi verkligen just nu?”. Det klart att dom tycker jag är lite knäpp men ingen misstänker ju dethär, dom tror bara att jag är lite ”roligtkonstig” eller vad man ska kalla det. Det här kommer kanske låta sjukt, men det senaste året har jag känt en stark doft att kyrkogård ( vet inte vad det rä för lukt, jag tror jag inbillar mig, det är iallafall ingen lukt som är av t.exblommor eller så, det finns liksom inte någon ”naturlig” orsak det är nog något som bara dyker i upp i min hjärna..) När jag känner den lukten blir jag hoppfull och lugn.. Jag blir så himla rädd för mig själv, det måste ju betyda att min kropp vet om att jag vill dö, och den gör allt för att övertyga mig? Vet varken ut eller in..

Känns hemskt att säga det, men jag har gett upp hoppet och det enda jag vill är att komma härifrån. Jag har levt länge nog, nu räcker det..

Kommentar från Maria
27 september, 2009 kl 27 september 2009 (0:49)

Jag måste bara få säga till dig ”anonym”,
om du inte vågar berätta för nån som du känner hur dåligt du mår så kan du väl ringa en sån där hjälplinje/psykakuten, till de behöver du ju inte säga vem du är…
Kanske känns det lättare att ringa än om du skulle gå till nån och berätta. Det är ju en början, så du får ut lite av det du går och bär på..
Många Kramar till dig!

Kommentar från Michael Jackson | Minnesblogg
27 september, 2009 kl 27 september 2009 (10:01)

Ha en bra dag! :D

Kommentar från Anna
27 september, 2009 kl 27 september 2009 (19:38)

vill oxå stötta dig, anonym, att våga ta steget ut o berätta för någon som du får förtroende för. antingen som Maria skrev tidigare nån anonym hjälptelefon el nån doktor på vårdcentralen, nån barnmorska, nån i kyrkan, nån du känner att du litar på som kanske kan hjälpa dig vidare! Det finns hjälp att få! har träffat många som känt det som du beskriver det o det går att hitta sig själv, kanske svårt på egen hand, men med stöd av någon går det! ge det en chans! du skriver så himla fint o beskriver dina tankar o känslor så bra. det märks att du är duktig på att formulera dig! Många styrkekramar till dig!

Kommentar från Ludmilla
27 september, 2009 kl 27 september 2009 (21:16)

Anonym: Du har redan fått två fina kommentarer här ovan och jag kan bara instämma. Jag läser att du har det jättejobbigt just nu och att du är väldigt utmattad. När du som du skriver har givit upp hoppet är det verkligen viktigt att du tar hjälp. Det som är viktigt är också att du är ärlig när du tar hjälp. Du måste beskriva precis så som du gör här. För om du inte beskriver på ett ärligt sätt kommer du inte heller kunna få hjälp på rätt sätt.

Att det finns vilja och styrka inom dig, ser jag i det du skriver. Det är väldigt bra!

Varm kram!

Pingback från Tack Ludmilla « En dag i taget
1 oktober, 2009 kl 1 oktober 2009 (20:12)

[...] en vän på en föreläsning i Lötenkyrkan, min vän bloggade om detta o så även föreläsaren Ludmilla. Jag har haft ett behov av att vänta o reflektera, Ludmilla berörde mig djupt.  Hon förlorade [...]

Kommentar från Jonas Berg
16 oktober, 2009 kl 16 oktober 2009 (4:24)

Att jag lever i evigheten!

Kommentar från Jonas Berg
16 oktober, 2009 kl 16 oktober 2009 (4:24)

Att jag lever i evigheten!

Pingback från Ludmillas Blogg » Om att förlora ett barn, självmord och cancer, del 1
7 februari, 2010 kl 7 februari 2010 (15:48)

[...] kände att det fanns ett enormt behov av att ge information om självmord och sorg. Hur man upplever en sådan här katastrof och vilka behov som finns. Jag har också givit [...]

Skriv någonting