Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Mitt tal till min dotter på hennes begravning 16 juni

23 juni 2008 (0:16) | sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Jag och Johan på begravningen

Jag och Johan på begravningen

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer

Jag är Linnéas mamma. Det är jag som har fött Linnéa.
Hon var en del av mig. Nu är hon död. Det är väldigt, väldigt fel.

Hur kan man klara att ett barn dör? Hur ska man orka vidare?

Jag hade sett fram emot att få ordna med Linnéas bröllop och skriva ett tal till det. Det finns massor med roliga saker som Linnéa har sagt och gjort som jag hade kunnat ta upp vid ett sådant tillfälle.

Nu ska jag säga farväl till mitt barn som ligger här i sin vackra kista. Hur gör man det?

Det finns så otroligt mycket jag skulle kunna säga, men nu ska jag sammanfatta det i några få meningar. Hur gör man det? Vad jag än tänker mig att säga känns det oerhört futtigt i sammanhanget.
Mitt älskade barn.
Linnéa. Min Nea.
Du var så efterlängtad. Hela graviditeten och förlossningen och tiden efter – var lätt!
Så konstigt. Men så var det. Från att du föddes har du varit ljuset i mitt liv. Varje stund tillsammans med dig har varit en gåva. Varje sekund med dig har känts som för bra att vara sann.

I morse när jag satt i ditt rum såg jag den torkade rosen jag gav dig för några månader sedan: ”Tack för att du finns!” står det på kortet.
Nu finns du inte hos mig längre. Nu finns bara minnena kvar.

Någon har skrivit:
Gråt inte för att jag är död
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig
när du vill
Allt som finns kvar
av mig
är inom dig
Så är vi jämt tillsammans

Vi var många som kände att vi hade något särskilt med Linnéa. Det var så med henne. Hon fick oss att känna oss speciella.

Linnéa sa till mig några dagar innan hon valde att lämna oss: ”Alla känner sig så nära mig, men jag känner mig inte nära någon”.

Hur märkligt är inte det?

Hur kunde hon inte känna hur många av oss som brydde sig så mycket om henne? Hon, om någon var ju så älskad. Det är det som är så svårt att förstå.

Trots allt måste vi förstå att de sista månaderna som Linnéa var med oss var hon sjuk. Vi kommer aldrig att få fullständig klarhet i vad hon led av, men det är en mörkare sida än vi någonsin trott som kommer fram i de anteckningar hon lämnar efter sig. En sida som hon inte hade delat med någon.
Hennes målmedvetna dödslängtan var något som var vår fiende.

Vi stod liksom inte på samma sida. Det var inte vår vanliga Linnéa som gjorde detta, utan det var hennes sjukdom som hade kidnappat hennes hjärna. Som hon själv skrev: ”Hon var i deras makt”. Vi kämpade för att hålla henne kvar, men hon kämpade för att få möjlighet att lämna oss.

Hon visste vad hon ville och hon genomförde det lika planerande och målmedvetet som med allt annat. Hon har fått lugn i sin själ nu.

Avslutningsvis Linnéas egna ord som jag hittade i ett anteckningsblock:

Var inte ledsna,
Jag har det bra nu

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ludmilla
3 september, 2008 kl 3 september 2008 (21:39)

#1 Kommentar från TheHustru (svar):
Vilket vackert och sorgligt tal… Tårarna smyger sig fram i mina ögon.

Det enda ni kan göra är att lita på Linneas ord… Jag har det bra nu.

Kram från The H

Skrivet 23 juni 2008, klockan 00:21
#2 Kommentar från Tribunius (svar):
Vilka domoner drabbade henne???

Skrivet 23 juni 2008, klockan 00:26
#3 Kommentar från ~Maria~ (svar):
Nu rinner tårarna.

Vilket vackert tal.

Kramar om i massor.

Skrivet 23 juni 2008, klockan 00:26
#4 Kommentar från sthlmscilla (svar):
Kan inget säga, mer än…vilket fint tal till din älskade dotter.
Verkligen tragiskt att sjukdomen tog över henne och att hon hamnade så långt ner i det mörka.
Men…nu på sitt lilla moln…har hon det ljust, fint och lugnt i sin själ säkerligen med en önskan att ni inte ska se sorgen över hennes död utan glädjen av att ha fått haft henne i 14 år.

Skrivet 23 juni 2008, klockan 00:29
#5 Kommentar från Lilla_storasyster (svar):
Hej.
Jag beklagar din stora sorg och jag hoppas att din blogg på något kan hjälpa dig att finna styrka i denna omöjliga, otänkbara situation. Min lillebror dog för snart 3,5 år sedan och att skriva hemsida och blogg har varit till stor hjälp. Mina tankar till dig i natten.

Skrivet 23 juni 2008, klockan 00:51
#6 Kommentar från Manhattan (svar):
Det är min favoritdikt, den första, så fin.
Jag beklagar verkligen, så himla ledsamt. kram.

Skrivet 23 juni 2008, klockan 00:55
#7 Kommentar från guncai (svar):
Ja hon lider inte längre. Hon har det bra nu… så måste man tänka..
Lidandet är ert. Jag känner så starkt för er kamp att försöka uthärda

Skrivet 23 juni 2008, klockan 01:02
#8 Kommentar från Jezz (svar):
Så vackert! Känner er sorg i djupet av mitt hjärta. Kunde jag skulle jag utan att tveka en endaste sekund ge dig din underbara dotter tillbaka i livet.

*KRAMAR OM*

Skrivet 23 juni 2008, klockan 01:05
#9 Kommentar från Fröken Enveten (svar):
Hej Ludmilla! Jag har precis vart på Linnéas minnessida och kollat igenom alla bilderna… så vacker hon var, er dotter. Så så sorgligt att hon valde att ta sitt liv. *Kramar om*

Skrivet 23 juni 2008, klockan 01:09
#10 Kommentar från Fredrik A. Renström (svar):
Jag känner med dig och din familj. Så oerhört tragiskt!

Har själv en dotter som är nyss fyllda 15 år, viket får mig att tänka till om hur hon mår idag…

*kramar*

Skrivet 23 juni 2008, klockan 01:23
#11 Kommentar från Allica (svar):
Jag känner igen hennes tankar om att inte vara nära någon trots att många kände sig nära henne.
Jag har det likadant och har liksom Nea varit där hon var innan hon tog sista steget.

Innerst inne och den högsta sanningen var dock inte som ni kanske tolkat det, att hon verkligen inte kände sig nära någon, sjukdomen gör att du får snedvridna uppfattningar som du innerst inne vet inte stämmer.
Hon kände er kärlek och hon känner den än, skillnaden är att hon fått den ro hon längtat efter så desperat och som jordelivet inte kunde ge henne.
Vissa själar behöver inte vara nere på jorden ett helt liv för att komma till nya nivåer.
Linnéa har kommit högre.
Och som dikten säger, hon kommer alltid finnas kvar.
Jag är hemskt ledsen för er förlust.

*styrkekram*

Skrivet 23 juni 2008, klockan 02:02
#12 Kommentar från En Tjej (svar):
*Kramar om länge*

Skrivet 24 juni 2008, klockan 21:54
#13 Kommentar från Gunilla (svar):
Jag fastnade här på din blogg. Jag hamnade här från Tonårsmorsans blogg.
Jag är själv en änglamamma. Jag känner igen mig själv i mycket av det du skriver…..
Skickar dig styrka genom mina kramar.
Mvh Gunilla mamma till Rickard 81-05

Skrivet 26 juni 2008, klockan 01:00
#14 Kommentar från Mikaela (svar):
Jag vill skriva något. Men vad skriver man?

Jag har själv mått sådär fruktansvärt dåligt. Jag förstår vad hon menade med att hon inte kände sig nära någon. Det är sjukt.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde ta henne tillbaka till er och att jag kunde fått henne att må bra.

Sänder er en stor kram!

Skrivet 3 juli 2008, klockan 19:08

Pingback från Ludmillas Blogg » Mitt 2008
31 december, 2008 kl 31 december 2008 (10:34)

[…] Jag får se min döda dotter. Två minnesstunder. Linnéas begravning 16 juni. En massa praktiska saker. Så många, många människor delger sin sorg, bestörtning och […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Livet är märkligt
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (13:44)

[…] Helt plötsligt är jag en av de drabbade. Det som inte fick hända, hände mig. […]

Kommentar från Tiina
4 november, 2014 kl 4 november 2014 (14:54)

Jag lider med dej. Min dotter led av borderline och adhd och hade i många års tid haft en stark dödslängtan , hon lyckades tillslut en vecka sedan och avslutade sitt liv . Hon lämnade efter sej två små barn och nära anhöriga vars sorg går ej att beskrivas . Jag fann tröst i dina ord . Tack

Kommentar från Unni
29 mars, 2016 kl 29 mars 2016 (10:13)

Hej Ludmila
Jag blir alldeles kall när jag läser om din fina tjej, och hennes sista tid.
Jag har själv en son som just nu för tredje gången på de sista två månader, ligger inlagd på en psykavdelning.
Och det var någonting som du skrev där ang Linnea… Att hon kände sig så ensam, som om hennes rum var det enda som existerade, som att många kände samhörighet med henne, men hon med ingen…
Det låter så likt våran pojke.
Men han har fått diagnos psykos istället..
Fast han har ångest och är deprimerad också.. Men just den där låga självkänslan och känslan av att inte höra till…
Jag är så livrädd för hur allt ska sluta, och jag tycker det är så starkt av dig att skriva, filma och berätta… Saknar ord… Vill ge dig en varm kram.. Trösta.. Fast jag förstår att det inte finns någon tröst när sådant här händer.
Tack för att du delar med dig ❤️ Och jag hoppas verkligen att jag inte ska behöva möta samma öde❤️

Skriv någonting