Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


V 38 (37+0)

26 oktober 2009 (9:44) | barn, graviditet | av: Ludmilla

V 38 (37+0)

V 38 (37+0)

Du är på dag 259 av 280. (92,5%).
Du är i vecka 38.
Du har gått 37 fulla veckor.
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden.
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Mån 16 nov 2009
Du har 21 dagar kvar till beräknad förlossning.

Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.
När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.

Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.

Källa: Familjeliv.se

I helgen höll jag minisimutbildning för 18 babysiminstruktörer. Jag var först övertygad om att jag inte skulle kunna fokusera om och orka genomdriva denna, men det gjorde jag. Konstigt nog ger det mig så otroligt mycket att få dela glädjen och kunskapen om att få lära små barn att simma! : )

Efter utbildning har jag inget alls inbokat förrän i mitten av januari. Det känns jätteskönt och jag kan nu helt fokusera på förlossningen och det som komma skall. Denna vecka är vi lediga allesammans. Pojkarna ska gå på tennisläger och kommer att vara borta en del av dagen dessutom så Johan och jag kan öva förlossningsmassage och profylaxandning. Lyxigt.

På fredag ska vi till Danderyds förlossningsavdelning och göra en mognadsbedömning av livmodertappen för att se när det kan vara läge att sätta i gång förlossningen. Spännande!

Med den här planeringen känns det lugnt och bra inför förlossningen. Samtidigt är jag självklart orolig för smärtan. Den har liksom etsat sig fast mer och mer för varje förlossning. Jag önskar att jag ska kunna ”klara det” utan att behöva hela det tunga artilleriet med smärtlindring eftersom det har förlängt processen tidigare.
Jag är också orolig för att bebisen ska överleva.
Jag kan inte tycka att det är självklart att jag ska få föda ett levande barn.
Jag har ju varit med om att ett barn har ”lämnat” mig. Det låter kanske konstigt hur jag tänker… men så är det på ett emotionellt plan. Och om barnet överlever… hur länge? Hur länge får jag ”låna” henne?
Och om barnet överlever… kommer det då vara friskt?

Kommer jag verkligen kunna ha en sådan tur att få föda ett levande och friskt barn?
Det skulle vara alldeles för bra för att vara sant…

Än så länge lever hon i alla fall och verkar vara väldigt pigg. Det finns fortfarande mycket plats att röra sig på inne i den stora ”5-rummaren”. Hon ligger med huvudet ned men kan fortfarande byta sida där man känner ryggen. Rätt som det är så far ett knä eller en fot över magen och man blir så sugen på att försöka få fatt den med min hand. Hon har tydliga vakenperioder som på kvällen kan vara ganska långa, men sedan sover hon bra på natten och verkar morgontrött. Bra! För då är vi lika! : )

Pojkarna är mycket förväntansfulla. Jonas har alltid varit väldigt barnkär och att ha en egen bebis hemma är nog höjden av lyx för honom. Oscar är mer tudelad. Han är den som kramar och pratar med magen, men samtidigt så är han också orolig för vad det kommer att innebära. Vad innebär det att inte vara minst längre?

Emelie som är i full färd med att ta sitt körkort är även hon förväntansfull. Hon fyller ju 23 nästa år, är nygift och sugen på att få barn. Jag var 18 år när hon föddes så hon tycker ju att hon är gammal nu… Emelie känner nog mer att hennes mamma ska få barn än att hon ska bli storasyster.

Läsƒäven andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tizzel
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (10:06)

Det är riktigt spännande nu! Man förstår att ni är förväntansfulla, var och en på sitt sätt. Såklart du funderar mycket omkring allt annat. Du vet så mycket mer nu än när du fick barn första gången…
Slutspurten nu Ludmilla! Jag håller tummarna för dig!!!
KRAM!
.-= Tizzel´s last blog ..Ett undantag från pausen… =-.

Kommentar från unique
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (13:05)

Äh, den där smärtan kommer du klara galant ska du se. Du kan juh det här =)
.-= unique´s last blog ..Spricka eller inte spricka =-.

Kommentar från MIA
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (13:28)

TACK för trevlig kurs.
jag va själv 22 år när mamma fick barn och jag en lilla syster.. sen 1 år senare fick jag mitt första barn. det va både Roligt och konstigt.
kram och lycka till

Kommentar från AMANDA
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (17:38)

hej, du verkar vara en väldigt stark person som har klarat sorgen.. Men, får jag fråga hur och varför hon tog sitt liv?
Kram

Kommentar från Sara
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (18:50)

Å vilken klapp- och kraminbjudande mage! Snart dags : )

Kommentar från Ludmilla Rosengren
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (19:15)

Amanda: Det finns en sida på bloggen som berättar om Vad som hände Linnéa. Sedan finns det mycket information på bloggen. Jag skriver dag för dag om vad som hände från april till 30 maj i år vad som hände motsvarande tid förra året.
.-= Ludmilla Rosengren´s last blog ..V 38 (37+0) =-.

Kommentar från catarina
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (22:57)

Så spännande! Ja snart har ni er lilla tjej hos er . Tänk ändå hur tiden bara flyger iväg? Tycker inte alls det var länge sedan du skrev att du var gravid och vips är vi här och inte alls lång tid kvar. Ja i detta skede brukar man bara vilja att det kan hända så man blir av med magen *fniss* Kunna se sina fötter igen, andas och ligga normalt och sova. De kom jag ihåg var det värsta då ryggen värkte nått kopiöst och man låg som upp pallad. All lycka till er familj när dagen D är kommen.

Kommentar från Soulsister
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (8:46)

Oh så spännande! Ser fram mot att få följa det lilla livet och se hur hon påverkar era liv. Underbart!
KRAM
.-= Soulsister´s last blog ..En bit kvar =-.

Kommentar från Dottern
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (9:05)

Härligt att det snart är dax =)
Håller alla tummar jag har för er.
.-= Dottern´s last blog ..7:e nationella Nätverkskonferensen =-.

Kommentar från Helene
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (19:35)

Åh, det är ju dags snart! Jag håller med dig om smärtan… När Aston föddes hade jag mer ont än jag nånsin haft under de tidigare förlossningarna. Det hade sina förklaringar eftersom livmodertappen inte vill öppna sig till att börja med, men då de öppnat upp till ca 4 cm (urlätt, men aj så ont) så var han ute på 2 timmar (Aston föddes 6 timmar från vattnet gick och värkarna började). Jag ”klarade” mig med lustgas, men i min dimma så tänkte jag att jag skulle be om EDA men orkade inte säga nåt. De hade ju inte hunnit ge mig nåt heller.

MEN det är ju ingen prestige att föda utan smärtlindring, det viktigaste är att du och bebisen mår bra!! Förstår dina tankar och funderingar!!

Kram
.-= Helene´s last blog ..Har inte glömt bloggen 😉 Kontraktskrivning =-.

Kommentar från Ingrid
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (19:36)

Förstår dina funderingar. Håller alla mina tummar och tår för att allt ska gå bra och framförallt bättre än tidigare.

Ser ut som om magen har sjunkit ner nu. Då närmar sig dagen F (=förlossning).

Jag blev storasyster när jag va 23 år. En konstig känsla, man får en annan relation. Lillebror är idag snart 21 år och på väg ut i vuxenvärlden och det är häftigt. Vi har en bra relation trots åldersskillnaden. En vuxen kompis… Som trots allt har lika erfarenheter att växa upp som barn till vår mamma – på gott och ont.

Jag tänker också att det är bra för lillasyster att ha Emelie som kan berätta vem Linnéa var utifrån syskonperspektivet.

Kommentar från Susanne
27 oktober, 2009 kl 27 oktober 2009 (23:17)

Allt kommer säkerligen att gå hur bra som helst! Har du klarat det senaste ca 1½ året så klarar du detta också! Helt säker på det!LYCKA TILL!!!

Skriv någonting