Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Sista sommaren

29 oktober 2009 (10:39) | döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad, tonåringar | av: Ludmilla

Kompar på keyboard på avslutningen som så många gånger tidigare...

Kompar på keyboard på avslutningen som så många gånger tidigare...

Jag tittar på gamla kort igen. Det finns så många bilder. Jag letar efter tecken på Linnéa, i Linnéas ansikte, att se att hon inte mådde bra. Det är svårt. Jag vet ju att hon höll upp en fasad.

Att det var hennes ”speciality”… Men ändå… borde inte jag som hennes mamma ha sett och förstått?

Skolavslutningen 2007

Skolavslutningen 2007

Samtidigt känner jag mig så fruktansvärt lurad. Vi som alltid pratat om uppriktighet och att vad som än händer så är det bättre att man berättar, för familjen finns där alltid, oavsett vad det gäller. Jag trodde verkligen att Linnéa var ärlig och uppriktig gentemot mig. Men, hon levde ett dubbelliv. Ett dubbelliv som ingen kunde ana vad det handlade om. Något som hon skämdes för så mycket att hon hellre tog sitt liv än att det skulle komma fram…

Magdansuppvisning juni 2007

Magdansuppvisning juni 2007

På ytan så perfekt. För bra för att vara sann… Jag tyckte nog att hon kunde bli lite bråkigare, lite trotsigare och misslyckas lite mer i skolan… Men man var ju inte ledsen över att ha en sådan vacker, social, kompetent, framåt, ambitiös dotter… Det är ju svårt att inte ge henne positiv feed-back på detta! Men ibland undrar jag om omgivningens ständiga bekräftande på hur bra Linnéa var blev en fälla för henne. Om hon nu inte kände sig så bra så tyckte hon kanske att hon var en ”bluff”.

Tylösand på midsommardagen 2007

Tylösand på midsommardagen 2007

När Linnéa fyllde 13 i juni 2007 var hon tonåring och då tyckte hon också att hon hade rätt att vara lite trotsigare. Det var ju bara bra! Hon var inte särskilt ”tonårig” ändå vill jag lova! Hon frågade om jag skulle orka att hon var mer och jag bara log. ”Try me!” Lilla söta gumman… Jag vet hur jag själv var i tonåren – inte roligt att vara mamma till mig! Och Linnéas storasyster Emelie hade också en rejäl tonårsrevolt med allt vad det innebär. Så jag visste och jag kunde klara av det utan några problem. Men, det var som om Linnéa skulle hålla distans till sig själv och liksom lindade in allt hon gjorde och sa i ”du vet jag är ju tonåring nu” och ”du måste säga emot mig nu mamma för jag är tonåring”…

Linnéa i fisketagen i vårt paradis!

Linnéa i fisketagen i vårt paradis!

Det var underbart att umgås med Linnéa. Man kände sig priviligerad att ha henne i sin närhet. Vi hade mycket gemensamma intressen hon och jag. Åtminstone vad det verkade… för jag vet ju ingenting längre… Jag vet ju inte vad hon tyckte och tänkte om någonting. För allt verkar ha varit dubbelt. Allt…

Mina fina barn och Jonas gädda!

Mina fina barn och Jonas gädda!

Linnéa kysser en groda för att se om det kommer en prins...

Linnéa kysser en groda för att se om det kommer en prins...

Hur ska jag någonsin kunna förstå hur detta kunde hända?
Hur ska jag någonsin kunna förstå och förlåta Linnéa för att hon inte var ärlig och sen för att hon tog sitt liv?
Hur ska jag någonsin kunna förstå att Linnéa är död?
Hur ska jag någonsin kunna förstå att Linnéa inte kommer tillbaka?
Hur ska jag någonsin kunna förstå att jag aldrig, aldrig mer, kommer att få prata med Linnéa, känna hennes lukt och känna värmen från hennes kropp när jag kramar henne?

Kan du förstå?

Jag kan inte.
Det går inte.

Läsƒäven andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ingrid
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (11:01)

Näe, jag förstår inte varför hon valde utvägen att aldrig mer komma tillbaka. Det jag har ännu svårare att förstå är hur man som förälder ska lära sig att acceptera barnens beslut om att avsluta sitt liv. Och jag tänker att man som förälder är tvingad att försöka acceptera situationen utan att förstå, utan att kunna förlåta…

Näe, jag förstår inte heller. Acceptera, näe absolut inte.

Extra styrka och värme till dig så här på upploppet inför förlossningen.

Kommentar från Sara
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (11:08)

Svaren kommer du aldrig få Ludmilla. Men även om hon levde ett dubbelliv så är jag alldeles övertygad om att hon var tacksam för att ni fanns där för henne. Och att hon uppskattade allt ni gjorde tillsammans. Hon hade en fin familj som brydde sig om henne. Ni hade inte kunnat göra mer.
Kram

Kommentar från Karolin
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (11:18)

Alla dödsfall när de än kommer i livet är så förknippade med skuld. Det kommer vi aldrig ifrån. Vad jag har läst på din blogg så verkade du göra allt i din makt för att få Linnéa att få hjälp att må bättre. Att du inte såg det dubbelliv du skriver att hon levde, det beror ju på att hon inte lät dig se det och det kan du inte anklaga dig själv för(även om jag förstår att det måste vara omöjligt att låta bli). I slutändan var det ju också hon som valde att ta sitt liv, hur ofattbart det än må vara. Hon valde. Inte du.

Kommentar från Tizzel
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (11:35)

Så fina bilder på din dotter! Nej – jag kan inte förstå jag heller!!! Det är, precis som du själv säger, svårt att förstå att det kunde vara så mycket mörker i någon som ser så levnadsglad och livsbejakande ut!!!
Jag tror jag kan förstå din känsla av att ha blivit lurad! Jag tror jag kan förstå din känsla av besvikelse för att hon valde att inte prata med dig och försöka förklara! Men jag kan nog aldrig förstå (eftersom jag inte har upplevt det själv) hur det är att leva med det ofattbara….. Jag kan bara ana!
Varma kramar till dig!!!
.-= Tizzel´s last blog ..Som ett under!!! =-.

Kommentar från Susanne
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (11:54)

Instämmer i föregående talares ord. Tror inte ni kunde ha gjort något annorlunda. Ni verkar vara en jättefin familj som inte kunde veta om dubbellivet hur mycket ni än hade försökt. Måste få säga att Linnea verkade vara en jättefin tjej både till utsida o insida. Desto svårare att förstå vad hon tänkte innerst inne kanske eftersom hon var så omtänksam,trevlig,duktig mm. Förstår att det måste vara hemskt att behöva acceptera det som hänt men tycker du verkar vara så stark! Kämpa vidare och se fram emot lillasysters anländande snart.

Kramar i massor!!

Kommentar från Pernilla Sellergren
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (12:02)

Nä hur ska vi någonsinn kunna förstå! Säger som du Ludmilla, jag förstår inte!

änglamammekramar från en änglamamma till en annan

Kommentar från Leena
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (12:36)

Det går inte att förstå…
Man försöker hitta något som går att förstå…men det går ändå inte.
Och det gör så ont!

Kramar om dig…och din stora härliga mage!
.-= Leena´s last blog ..Ledig med viss reservation =-.

Kommentar från annika sandberg
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (13:36)

Det är essensen av all mänsklig kärlek, att älska och förlåta, det är vi uppfostrade att göra.
Håller med andra drabbade mammor här om känslan av att det som hänt är ofattbart. Det stämmer inte med ens livmönster, det är så otroligt omvälvande och läker aldrig, kan aldrig helt förstås eller accepteras, ändå är barnet och dess frånvaro alltid närvarande, alltid så oerhört kännbart och gör sig alltid påmint , i alla sammanhang.

” Nu skulle hon/ han varit xx år…nu får vännerna barn….nu kunde jag blivit mormor /farmor…nu kunde vi bara suttit och pratat eller gått en runda på stan eller i skogen…rensat ut gamla saker och kläder…lett åt barndomsminnen…” nu smärtar det att minnas, för att det slutade med katastrofen.

Ändå finns det så mycket glädje och tacksamhet i minnena av ett älskat barn, ett skimmer av ljus i allt det svarta.

Annika

Kommentar från Gisela
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (13:42)

Hej Ludmilla!
Jag har gått kurs hos dig för ett par år sedan, 2006 🙂
Jag fick ett mail av dig som du skickade ut till alla babysim. Där du berättade om detta hemska som hänt Linnea. Då när jag fick det, så vågade jag inte skriva tillbaka, tänkte som så många andra, vill inte störa…vad ska jag säga…jag var så feg! Sorry!
Jag har tänkt på dig massor efter det och hittade för ett tag sedan din fina, fina och otroligt berörande och givande blogg.

Nej, det går inte att förstå, bara försöka förstå..
Att det var sjukdomen som valde och inte Linnea. Och som alla vi människor har hade även hon sina mörka rum som hon inte helt ville dela med sig av. Denna underbart vackra, kloka människa.
Ska med glädje följa dig här på bloggen (med tanke på bebisen):)och jag väntar massvis till den dagen när du skriver NU HAR HON KOMMIT!
Tusen lugna styrkekramar!
/Gisela på Ynglet’s Babysim

Kommentar från Helene
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (14:41)

Tänker på dig och blir så berörd av det du skriver…Tänk om man kunde vrida tillbaka tiden och få göra om allt…
Men nu går ju inte det och det är så sorligt…
Tänker på dig och din familj.
Varma tankar till DIG.
kram.

Kommentar från Kajsa
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (19:24)

Jag tror aldrig det går att förstå. Det är så grymt så man kan inte tro att det är sant. Blir så ledsen när jag läser… Linnea var hur fin som helst! Har nyss börjat läsa din blogg och förlåt om jag frågar men finns det någon förklaring någonstans om varför det blev som det blev? Tänkte om du skrivit om det tidigare, har hoppat bakåt och läst det mesta men jag kanske har missat något?

Kommentar från emeli
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (19:33)

beklagar :/
kan inte du lägga ut bilder på linnea när hon låg i kistan eller dom sista bilderna på henne ,
hoppas du mår bra ! kram emeli

Kommentar från Ludmilla
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (19:40)

Kajsa: Det finns en sida på bloggen uppe till höger som heter ”Vad som hände Linnéa”. Du kan också läsa inläggen i april och maj detta år för att läsa vad som hände under motsvarande tid 2008.
Emeli: Det finns sådana bilder på bloggen.

Kommentar från Erika
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (22:43)

Ja du vännen! Hur kunde man göra annat än att ge Linnéa positiv feed-back? Hon var en fantastisk tjej, om hon bara kunnat förstå att hon hade varit lika omtyckt även om hon visat ”sitt andra jag”-
Kramar om!

Kommentar från Dottern
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (8:04)

Hur förstår man det omöjliga? Det går inte.
Känner mig med väldigt lurad av min Pappa. Han har alltid understrukigt vikten av ärlighet, ärlighet i alla lägen. Betydelsen av att alltid hålla sitt ord. Jag litade på honom mer än jag litade på någon på denna jord. När han lovade mig att han inte skulle ta sitt liv när jag anade att allt inte var som det skulle kände jag mig trygg. Det Pappa har lovat bryter han inte. Jag minns hur jag sa det till Mamma, med en sådan trygghet, ”Nej han kommer inte göra sig själv illa. Han har lovat det”. När han dog upplevde jag mitt absolut största svek…och förmodligen det värsta jag kommer att uppleva.
.-= Dottern´s last blog ..Inlärd hjälplöshet =-.

Kommentar från Fru F
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (14:54)

Linneá är så vacker!
Så bedårande söt, min dotter på 6 år såg att jag tittade på din blogg och sa
” Mamma, den där flickan ser ut som Snövit”
och sedan frågade hon
”Mamma, vart bor Snövit?”
Jag svarade
”Men det vet du ju, med de sju dvärgarna”
”Nej”
Svarade hon
”Hon på bilden”
Då fick jag sitta och berätta för min Prinsessa att Linnéa är på samma ställa som Maximus är och leker där med alla de andra barnen!

Då var hon nöjd. Jag vill också se livet genom ett barns ögon!

Jag tänkte göra lite reklam i din blogg och jag skulle bli jätte glad om du ville sprida det vidare!
—————–
Hejsan!

Jag har startat en namninsamling mot de låga domar unga människor får för att ha tagit någon annans liv, just med tanke på domen mot Therese´s mördare!

Ni kan gå in här och klicka på bilden på Therese så kommer ni raka vägen in på insamlingen!

http://nuvilljag.blogg.se/2009/october/namninsamling.html#comment

Tack!

Kram Fru F

Kommentar från Tuija, Matias mamma
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (15:38)

Fina Ludmilla!
Det finns frågor som vi aldrig kommer att få svar på. Det enda är tiden, tiden läker även dom djupaste såren, men ärret finns för alltid kvar. Frågorna kommer att dyka upp lite då och då, men jag lovar dig att det enda som hjälper är tiden…

Varm kram Tuija
.-= Tuija, Matias mamma´s last blog ..Ojojoj! =-.

Kommentar från betty
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (16:15)

Vad har hänt? beklagar verkligen eran sorg i detta…du måste inte svara påd etta men det lät ju hemskt som bara den…

Kommentar från Gunilla
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (17:15)

Nej, hur ska man någonsin kunna förstå? Så många frågor utan svar? Ibland undrar jag fortfarande hur man har kunnat överleva sitt eget barn….

Kram Gunilla mamma till Rickard 81-05
.-= Gunilla´s last blog ..Ljusen brinner och hjärtat är på plats =-.

Kommentar från Ludmilla
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (18:11)

Betty: Det finns information på sidan om vad som hände Linnéa. Titta högst upp till höger så hittar du en sådan sida.
.-= Ludmilla´s last blog ..Sista sommaren =-.

Kommentar från Maria
30 oktober, 2009 kl 30 oktober 2009 (19:49)

Vad söt hon är din Linnea!
Jag kände också det som att jag blev lite ”lurad” av min syster(som jag delade allt med) när hon tog sitt liv. Inte för att det kom fram något som jag inte visste om utan mer för att hon hade lämnat mig, och då kan hon ju inte ha älskat mig lika mycket som jag älskar henne.. Då hade hon inte gjort så mot mig.. jag vet ju att hon var sjuk och inte visste helt o hållet vad hon gjorde.. men det är ändå svårt att förstå..
Det är nåt man får kämpa med..
Jag är helt övertygad om att det Linnea har sagt till dig och det ni delat faktiskt är sant även om hon hade sina andra ”dolda sidor” samtidigt.. Det som hon inte delade med sig av gör ju inte allt annat till ”lögn”. Det ni hade tillsammans va såklart på riktigt.
Barn brukar ju inte precis dela med sig av allt till sina föräldrar.. även om man älskar de över allt annat, och det är jag säker på att Linnea gjorde : )

Ha det så bra nu i slutspurten : )
Lycka Till!!

Kram Maria

Kommentar från Eva
31 oktober, 2009 kl 31 oktober 2009 (1:04)

hej jag e lessen och säga det men jag vet. jag vet vad som fick henne att göra det. ag har själv provat.

Skriv någonting