Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Torsdagen den 15 maj 2008

15 maj 2009 (11:26) | död, Linnéa, psykiatri, psykos, självmord, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

"Planen" för dagen

Detta är en av de värsta dagarna.

Linnéa hade redan dagen innan pratat om att hon ville vara ensam hemma. Hon sa till mig att det var ok för avdelningen om det var ok med mig. Jag sa att jag inte tyckte det var ok. Det fanns väl ingen anledning? Jag kunde ta ledigt och vara med Linnéa denna dag hemma så kunde hon vara hemma i lugn och ro, spela piano och det hon ville göra. Linnéa menade att nu hade hon varit inlagd så länge och hon behövde känna lite frihet. Jag var skeptisk.

På morgonen denna torsdag hämtade jag henne på BUP för att köra henne till skolan. Hon sa då att hon hade fått lov att vara hemma under dagen. Jag ifrågasatte starkt. Då kom avdelningsföreståndaren med ett papper utskrivet på datorn med planen för dagen. Linnéa hade godkänt detta och lovade att hon skulle ringa mig eller avdelningen om det var något som kändes jobbigt.

Enligt denna plan skulle Linnéa gå i skolan mellan 8.15-10. Därefter skulle jag hämta henne och köra henne hem. Hon skulle vara ensam i två timmar och sedan skulle vi äta lunch tillsammans (sushi). På eftermiddagen skulle Linnéa gå på kör och piano. Middag hemma och sedan åter till avdelningen.

Jag skjutsade Linnéa till skolan. Hon var trött och innan hon gick ur bilen så ville hon tanka mammakärlek så vi satt och kramades en stund.

På väg därifrån ringde jag min mamma och undrade hur vettigt detta egentligen var att Linnéa skulle vara ensam. Hon höll med. Vi diskuterade fram och tillbaka och kände till slut att det ju var svårt att motarbeta det som avdelningen menade var riktigt. Deras tanke var att ”normalisera” Linnéas liv så mycket som möjligt.
Jag bestämde mig dock för att ta upp frågan med Linnéa igen när jag hämtade henne.

Kl 10.00 hämtade jag henne. Hon var avståndstagande. Jag undrade om det verkligen var nödvändigt att hon skulle vara helt ensam hemma. Hon sa att det var viktigt för henne. Hon sa att jag hade väl märkt att hon hade mått bättre de senaste dagarna? Jag sa att jag hade märkt att hon ”verkade” må lite bättre men att jag också visste att Linnéa var duktig på att hålla upp en fasad.

-I know… That´s my speciality…, sa Linnéa.

Hur som helst lät hon mig förstå att allt var i sin ordning. Det var något med Linnéa som gjorde att man LITADE på henne i varje läge. Jag borde inte ha gjort det. Jag borde insett att hon bara var ett barn och att jag som vuxen skulle ta mer ansvar och plats i förhållande till henne… Men hon var alltid så förnuftig och klok och hade alltid bra argument.

Vi sa hejdå till varandra och Linnéa låste dörren inifrån. Jag åkte iväg till kontoret. Jag hade knappt hunnit dit förrän min mamma ringer upprört.

Min syster hade ringt min mamma för att Linnéa hade ringt min syster. Linnéa var helt borta på rösten. Hon visste inte var hon var eller vad hon hade gjort. Min syster ställde många frågor och hon undrade bland annat om Linnéa hade gjort sig illa. Hon uppmanade Linnéa att titta sig omkring och då säger Linnéa att hon ser en blodig kniv i sin hand. Min syster ringde då min mamma och sedan ringde hon tillbaka till Linnéa och pratade med henne till dess att min mamma som bor nära kom dit.

När jag kom hem strax efter satt min mamma med Linnéa på badrumsgolvet. Linnéa låg på rygg på golvet. Hon pratade glatt och vänligt med min syster men gav ett avstängt intryck. Linnéa hade blodiga kläder och ett sår på halsen. Den största kökskniven låg bredvid henne.

-Älskade barn…

Jag torkade bort blodet. Hjälpte henne att byta kläder och tejpade igen såret.

Jag pratade med en sköterska på BUP som sa att jag bara skulle fortsätta planen för dagen som det var bestämt. Jag var chockad. Förstod de inte att Linnéa ville dö? Det verkade som att de tolkade hennes beteende som utagerande självskadande, men det var ju inte det som det handlade om.

Vad skulle jag ta mig till?

Linnéa pratade själv med förståndaren för att be om ursäkt för att hon brutit sin del av avtalet. Hon hade ju tänkt att dö så det var inte meningen att det skulle göra något att hon svikit dem och mig.

Enligt planen skulle jag nu åka och köpa Sushi. Så det gjorde jag. Mamma stannade hos Linnéa under tiden. När jag kom tillbaka satt Linnéa vid flygeln och spelade. Hon åt snällt sin lunch men sa inte så mycket. Vi var tillsammans till dess det var dags att åka till kören och pianospelet. Jag var helt uppriven och vettskrämd. Linnéa ville dö och jag skulle skjutsa henne till kören. Jag satt utanför och väntade. Hon bytte sal till pianolektionen. Jag satt utanför och väntade.

Sedan var det dags att åka hem och förbereda middagen. När Johan kom hem pratade han med Linnéa och hon berättade för honom att hon var jättebesviken att hon hade misslyckats med att ta sitt liv. Hon hade planerat det i fem dagar. Hon hade sett till att verka må lite bättre så att hon skulle få vara ensam hemma. Men själva händelsen har hon inget minne av. Hon minns att hon kände sig styrd att göra handlingen. Hon kände sig väldigt misslyckad nu och ville fortfarande dö. Hon ville inte fylla 15.

När vi väl fick åka tillbaka med Linnéa till avdelningen var det ingen som låtsades om något och ingen pratade med Linnéa om det som hade inträffat.

Johan är orolig och tar kontakt med jourläkaren för att Linnéa ska få extravak under natten och att man ska göra en suicidbedömning dagen efter vilket inte görs…

Här började vi på allvar känna att vi inte belv tagna på allvar. Vi som kände Linnéa var mycket oroliga. Det gäller både familjen, skolpersonal och vänner. Vi som kände Linnéa visste att hon var en tjej som alltid lyckades med det hon ville. Nu ville hon dö och vi visste att hon skulle se till att lyckas med det om man inte skyddade henne från sig självt hela tiden.

Jag fick känslan av att jag borde ta henne från BUP och åka till andra sidan jordklotet… men tänk om något hade hänt då. Då hade jag aldrig kunnat förlåta mig själv.

Jag var fast i en rävsax.

Den här dagen blev Emelie inlagd på sjukhuset igen för att hennes mage blivit sämre…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ewa
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (11:57)

Jag gråter…
*kramar om*

Ewas senaste blogginlägg..Mor och dotter 🙂

Kommentar från Sara B
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (12:49)

”Jag vill saga”
Egentligen vet jag inte vad jag vill saga. Eller snarare hur det ska komma fram pa ett bra satt, hur ska man uttrycka sig?
Jag hittade till din sida for ungefar en vecka sedan och satt och stracklaste. Jag blev illa berord av hur Linnea blev behandlad och hur BUP inte tog henne pa allvar. Grat fast jag aldrig innan vetat att jag kan grata over en manniska som jag inte kanner. Jag grat for din skull och for Linneas skull. Jag grat for alla andra som mar daligt och som inte tas pa allvar.
Jag tycker att du ar stark (aven fast jag vet efter att ha last i andra inlagg att du inte tycker det) som berattar sa oppet om din sorg och din kamp. Det ar SA bra att du skriver om sjalvmord, visar artiklar och statistik och kritiserar! Forhoppningsvis leder detta till att psykvarden forandras och att manga liv raddas, aven om det ar forsent for Linnea…
Styrkekramar fran Sara

Kommentar från Ingrid
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (12:59)

Åh, jag får ståpäls på hela kroppen, ryser, känner din oro och frustration genom att bara läsa.

Önskar jag kunde vrida tillbaka klockan bara för din och Linnéas skull.

Styrkekram och värme!

Kommentar från Catarina
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (13:18)

Något så fruktansvärt! Jag hittar inte ord! Men vad ÄR BUP för ställe??? Blir riktigt rädd! Nog för att jag själv har vidriga erfarenheter från just det stället men i ett sådant läge som Linnea var i ?? Var ju inte snack om annat än att hon skulle haft vak och varför i hela fridens namn tog det detta med sånt lugn? De skrämmer mig .
Men HUR du har måsta känt!!Att se sitt älskade barn på de viset och inte kunna göra nått *gråter*
Vad du har gått igenom!!!

Catarinas senaste blogginlägg..Här blir barn bestraffade för skolan sätter sjuka regler.

Kommentar från Helena
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (13:55)

att jag känner så väl igen mej i dina tankar kring detta….gör jag rätt eller …ja..”DE” är ju proffessionella och borde ju kunna/veta sånt här, men…..en mammas intuition ÄR rätt! och en mamma VET bäst om sitt barn, men man vågar ju inte lita på sej själv i en sån här situation….för tänk om jag orsakar nåt i mitt oförstånd!…fy faan! Jag kan inte säga annat.Vilken frustration!
det kanske är så dags nu..men jag kommer ALLTID att lita till min magkänsla hädanefter, ÄVEN om det är för sent för våra flickor.
Kramar om…..läääänge
/Helena, Hannas mamma

Kommentar från Psykisk Livräddning
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (17:26)

Jag läser din blogg då och då, följer din kamp. Det här du skriver idag berör mig och jag känner hur fruktansvärt dåligt suicidprevention funkar och den enorma kunskapsbrist det finns inom psykiatrin. Jag har själ varit inlagd på samma BUP som Linnea var.
Jag har också gjort suicidförsök under permission. Jag har också mött personalens nonchalans när jag kommit tillbaka efter suicidförsöket. Personal som frågade ”Hur många stygn fick dom sy?” Är huvudet uppfyllt av suicid, så finns det inte utrymme för andra tankar. Leva normalt? Låtsas att det regnar?

Psykisk Livräddnings senaste blogginlägg..Värst är förlusten av sig själv

Kommentar från annika sandberg
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (18:32)

Kan bara säga att jag vet exakt vilken känsla av ren och skär desperation och skräck du upplevde för ett år sedan.
Jag har gått igenom samma faser med min dotter, under 4 års tid, innan hon lämnade mig för alltid.
Hjärnan på högvarv, VAD SKALL JAG GÖRA FÖR ATT RÄDDA HENNE? Maktlösheten, bristen på kompetent stöd inom vården, känslan av att man mist all normal kontroll över tillvaron.
Du tänkte och agerade helt normalt och logiskt, precis som jag gjorde.
Ingen annan förälder hade klarat uppgiften bättre, uppgiften var för tuff för oss föräldrar, jag vet med 100% säkerhet ty jag har träffat barn och föräldrar under 32 yrkesår.

Kramar dig

Annika

Kommentar från Åsa Bonelli
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (19:30)

Jag läser din blogg varje dag med sorg i hjärtat. Det går aldrig att sätta sig in in hur det varit för er det senaste året, men man kan relatera hur det är att ha ett barn som inte mår bra. Min son var riktigt under isen för ett halvår sedan och det var min största skräck att han inte skulle orka mer och göra slut på allt.
Satt på andra sidan jordklotet när han mådde som sämst och messade med hans flickvän och ville inget annat än hem!
Idag mår han, tack gode gud för det, bra. Efter medicinering och KBT.terapi mår han idag bra, men det var nog den värsta tiden i mitt liv som jag aldrig vill gå igenom en gång till.
Stor kram

Åsa Bonellis senaste blogginlägg..Fredagslyx

Kommentar från Li
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (19:59)

saknar ord. går och tänder ett ljus.

Kommentar från Johanna
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (20:17)

Jag hittade din blogg idag och har haft svårt att läsa mig bakåt i tiden – tårarna har runnit oavbrutet. Det gör ont i mig. Ont för jag tänker på all den smärta ni och er fina Linnéa gått och går igenom. Jag ville bara visa här att jag tänker på er. Och att jag önskar att Linnéa sitter på sitt moln, så lycklig som möjlig, och vakar över er familj för att ni ska få all lycka till er. Ta hand om er.

Kommentar från Anna
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (21:56)

Vilken fin dotter du har. Och vilken fin mamma hon har.
Blir mycket berörd av det du skriver, du är stark även fast jag förstår att du måste känt dig mycket maktlös under tiden Linnea var inlagd.
En nära vän till mig tog livet av sig för 1,5 år sedan.. Det är så svårt att förstå när någon är borta. Jag tror dem är nära intill oss alltid ändå… som vakande stjärnor på himlen.
kram Anna

Kommentar från Angelica
15 maj, 2009 kl 15 maj 2009 (23:31)

Jag blir så berörd av det du skriver, och jag blir så upprörd över att sjukhuset inte gjorde mer! Precis som du skriver, du borde inte ha lämnat henne ensam! Det där är ju det absolut vanligaste beteendet inför ett allvarligt självmordsförsök/självmord. Idag är det exakt 5 år sedan en vän till mig tog livet av sig… hon gjorde det när vi alla trodde att hon hade blivit bättre, stabilare. Men egentligen hade man nog kunnat se. Kunnat se att allt bara var en fasad – ett skådespel för att få spelutrymme att utföra planerna. Usch.

Tänker på dig!

Kramar

Angelicas senaste blogginlägg..Tryggare kan ingen vara

Kommentar från Annukka
16 maj, 2009 kl 16 maj 2009 (0:14)

Jag känner din frustration, vanmakt.. och jag blir än en gång så oändligt, förtvivlat och vansinnigt skitförbannad på BUP. Alla dessa misstag, denna nonchalans.. dessa rutiner som följs slaviskt utan en tanke på eventuella konsekvenser. Det känns ibland som om de glömmer bort att de har hand om människor. Tänk Ludmilla… jag ”bråkar” med BUP än idag.. *suck*. Tänk att mitt barn inte kan få den hjälp hon så desperat behöver.. varför..?

Hösten 2006 ringde jag BUP-akuten för att min flicka så starkt ville dö och var så suicid att jag inte vågade lämna henne en sekund. Jag sov inte på flera veckor. De ringde inte tillbaka.. trots att deras rutiner säger att de ska återkomma inom 24 timmar. Jag ringde däremot tillbaka och fick en hög med ursäkter och samma löfte.. de återkommer inom 24 timmar. Det har nu gått 1,5 år.. och de har inte återkommit än. BUP-akuten. Så vitt de vet så kunde min flicka också vara död. Inte ens det har de kollat. Är jag arg och bitter..? Ja, faktiskt.

Nåja.. det var en längre utläggning än vad jag tänkt skriva från början. Ville ju bara tala om att jag känner din sorg och din förtvivlan, frustration och jag önskar fortfarande att jag skulle kunna hjälpa dig på något sätt. Lyfta av dig din smärta.. om så bara för en stund. Jag skulle göra det om jag kunde. Faktiskt.

Tänker på dig.. Ta väl hand om dig..

Varm kram
Annukka

Annukkas senaste blogginlägg..Bildbevis

Kommentar från Ludmilla
16 maj, 2009 kl 16 maj 2009 (8:15)

Johanna: Tack för dina fina ord.

Kommentar från Ludmilla
16 maj, 2009 kl 16 maj 2009 (8:15)

Annukka: Upprörande! Jag vet att du är en mamma som engagerar dig. Fortsätt med det!

Kommentar från Ludmilla
16 maj, 2009 kl 16 maj 2009 (8:15)

Angelica: Frustrationen ökar för varje dag….

Kommentar från Ludmilla
16 maj, 2009 kl 16 maj 2009 (8:16)

Anna: Tack för att du läser!

Kommentar från Thérèse
16 maj, 2009 kl 16 maj 2009 (10:14)

Jag blir bara så rosenrasande förbannad! Så vansinnigt arg för det _får_inte_gå_till_så_här!! Vet inte om du läst, men jag och Sofia Åkerman ska till Socialstyrelsen på tisdag och prata om vården för självskadande kvinnor på rättspsyk; jag har läst och läst och läst inför mötet. Rapporter, lagstiftning, interpellationer, utredningar, expertutlåtande – allt är bara så skrämmande. Egentligen vet vi ganska väl hur vi ska och bör behandla och bemöta människor som mår dåligt, både de som är suicidala och de som är självdestruktiva. Vår lagstiftning är egentligen relativt tydlig precis som Socialstyrelsens och Regeringens åsikter i frågan. Ändå händer ingenting och psykiatrin är fortfarande den miserabla katastrof som den är. Jag blir tokig, verkligen helt galen!

Jag tänker på dej Ludmilla, min ilska kan aldrig ge dej Linnea tillbaka men kanske kan det i alla fall ge dej hopp om en bättre framtid. Vi är många som arbetar för det.
Kramar<3

Thérèses senaste blogginlägg.."Vid sidan av juridiken"

Kommentar från Lotta
16 maj, 2009 kl 16 maj 2009 (12:26)

Jag känner din smärta och frustration långt in i min själ.
Fy vilken kamp ni kämpat för att Linnea ska få bästa möjliga vård och kärlek. Fast jag mist Charlie, kan jag omöjligt sätta mg in i den maktlöshet ni måste känt och fortfarande känner.
Massor av värme och omtankar Lotta

Lottas senaste blogginlägg..Fredag morgon.

Kommentar från Lillemor
19 maj, 2009 kl 19 maj 2009 (8:08)

jag vet hur det är o kämpa mot psy miste mitt barn i felbeh du kan läsa min dotters minnes blogg kram ehliens mamma

Lillemors senaste blogginlägg..Tänder ett ljus för mitt ängla barn

Pingback från Ludmillas Blogg » Fredagen den 23 maj 2008
23 maj, 2009 kl 23 maj 2009 (9:34)

[…] visste att jag inte litade lika mycket på henne i och med det som hade hänt den 15 maj. Jag hade också sagt till henne att jag förstod att hon tyckte det var jobbigt men att jag skulle […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Sista sommaren
29 oktober, 2009 kl 29 oktober 2009 (10:39)

[…] Att det var hennes ”speciality”… Men ändå… borde inte jag som hennes mamma ha sett och förstått? Skolavslutningen 2007 […]

Kommentar från Monica R
28 februari, 2010 kl 28 februari 2010 (19:21)

läser och kommer på mej själv att hålla andan medans jag läser.. fast jag vet vad som hände.. så håller jag andan och hoppas att det skulle sluta annorlunda alltihop.. så tragiskt att bli så dåligt bemött av Bup.. Har haft en del med dom och göra och ”vår” läkare undrar jag vilken planet hon sitter, för hon är inte här, på jorden och realistisk med oss..

varma kramar, jag tänder ett ljus för Linnea ikväll
Monica R

Pingback från Ludmillas Blogg » Om bloggen och sorgen och självmord
15 maj, 2011 kl 15 maj 2011 (11:01)

[…] om Linnéa. Det har snart gått 3 år sedan Linnéa som då var 14 år, tog sitt liv. (Idag, den 15 maj, för 3 år sedan gjorde hon ett allvarligt försök. Det är just nu, dag för dag, som allt återuppspelas […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Nedräkningen igen
18 maj, 2017 kl 18 maj 2017 (8:23)

[…] Häromdagen var det den 15 maj igen. Jag minns det som igår och jag har berättat om det ett flertal gånger här i bloggen. […]

Skriv någonting