Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Syskon med på förlossningen?

7 november 2009 (11:46) | barn, graviditet | av: Ludmilla

Igår var jag, Jonas (11) och Oscar (9) på Danderyds förlossningsavdelning för att göra en ny mognadsbedömning av livmodertappen för att se om det möjligtvis kunde vara läge att göra hål på hinnorna och sätta igång det hela.

Vi togs emot av Carina Rylander (BabyZ) och Nicole Silverstolpe som båda är fantastiska människor och tar så väl hand om oss när vi kommer dit.

Jag hade berättat för killarna hur det skulle gå till, nämligen att jag skulle ta av mig på underkroppen, ligga ned på britsen och så skulle Nicole känna in på livmodertappen. Killarna var nyfikna och det gick till precis så som jag sagt. Det tog ju bara några minuter. Livmodertappen var precis likadan som för en vecka sedan. Vilken tråkig bebis! Hon vill inte ut än verkar det som.

Nicole visade sedan killarna ett förlossningsrum vilket de också tyckte var väldigt spännande. De frågade bland annat om den brits som man kan fälla ned från väggen och fick veta att det var för medföljande partner och syskon som behövde vila. Tankar om att ha med syskon på förlossningen kom då upp igen.

Jag vet att många tycker att jag har varit ”avvikande” i och med att Jonas och Oscar fått vara med och se Linnéa som död, varit med på kremeringen, träffat polisen på olycksplatsen efteråt osv osv. Läs gärna mitt inlägg härom barns närvaro med döden… Mina barn har alltid fått vara väldigt deltagande i allt som vi gjort (i den mån de själva har velat förstås och efter noggrann förberedelse).

Om man tänker på det flyktigt skulle detta med att vara med på förlossningen ju inte vara något svårt i jämförelse med att se sin storasyster död utan tvärtom bara något positivt (förutsatt att de vill vara med). Men efter att ha funderat på det ordentligt tycker jag dock att det är en mycket stor skillnad.

I fallet med Linnéa och allt det som de fick vara med om där, förberedde jag mig själv och dem noga. Jag kände mig ”trygg” i situationen och kunde finnas närvarande mentalt för pojkarna och deras funderingar och reaktioner.

I fallet med förlossningen vet jag inte alls hur jag kommer att reagera. Jag kommer att ha ont och jag kommer att fokusera inåt. Jag kommer att behöva Johans stöd och kommer inte att kunna ägna pojkarna den tid och den uppmärksamhet som de kommer att behöva. Johan kommer inte att kunna vara mentalt närvarande med dem så som de kanske kommer att behöva. Slutsatsen är alltså att det är en helt annan sak för mig och att min bedömning är att det kan upplevas som mycket mer skrämmande än positivt att vara med. Det är inte heller något som kommer att påverka dem negativt i kontakten med lillasyster att de inte är med på förlossningen.

Jag hittade inte så mycket skrivet om detta ämne…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från annika
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (12:01)

Det låter klokt, att pojkarna inte skall vara med under själva förlossningen. Nu har de träffat personal där och fått uppleva miljön, det räcker för dem.

Som du själv skriver, varken du eller Johan kan ju ha pojkarna och deras reaktioner i fokus, det kan verka skrämmande för dem, även om de verkar ovanligt kloka och mogna för sina åldrar.
En kollega födde på en madrass på förskolan, ambulansen hann dit när barnet var på väg ut.
Barnen var i angränsande rum och kollegor, varav 2 adopterat sina barn, fick agera , de var så tagna efteråt, samtidigt lyckliga att allt gick bra och att de fått vara med om en förlossning.
Jag minns att jag blev väldigt besviken att jag och min tvillingsyster inte fick se min äldsta systers förstfödde på BB ( så hette det då) , vi var 11 år och barn fick inte komma dit.
Vi satt i bilen och väntade med serietidningar och var så nyfikna på gossen, vi hade ju 4 äldre syskon och äntligen blev vi som storasyskon själva!

Men sen fick vi ju träffa honom , lille Jesper , som nu är 44 år och kulturjournalist.

Livet går vidare, alla dessa barn jag följt på jobbet, många redan från tiden då de väntades.

Som en pojke sa till sin mamma: ” Nu vet jag hur bebisar kommer ut, men hur kommer de in i magen egentligen?”

Kram och lycka till !!!Det kommer säkert att gå jättebra och Emelie, Jonas och Oscar blir stolta storasyskon.
Linneá kommer också alltid att finnas med i er familj, så är det.

Annika

Kommentar från karolin
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (12:20)

När jag utbildades till medicinsk sekreterare för några år sedan fick vi frågan om vi ville vara med på en obduktion. Vi pratade igenom det i gruppen ganska så många ggr och många var rädda för vad vi skulle vara med om. Det jag framförallt minns en tjej sa var att egentligen är ju en förlossning mer otäckt att vara med om, eftersom det är en person som har ont, blöder etc…

Jag tycker ni låter som jättekloka föräldrar som verkligen gör allt för att era söner ska vara delaktiga i både svåra och roliga händelser i livet, och jag tror säkert att detta kommer vara bra med dem att bära med sig genom livet. Men att vara välförberedd och ha insyn om vad förlossningen kommer innebära, behöver ju faktiskt inte medföra att de behöver vara med just när lillasyster föds, det är säkerligen ganska så jobbigt att se sin mamma ha så ont etc. De vet ju vad det kommer innebära i tanken, vart du ska osv och ni kan ju berätta efteråt hur det hela gick till om de vill det. Jag tror nog de känner sig delaktiga och inte utanför även om de inte är med just i förlossningssalen. De kan ju komma dit så fort som möjligt efteråt.

hoppas lilla syster yster kommer snart

Kommentar från Christel
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (12:45)

Som barnmorska sedan snart 20 år har jag förlöst med de flesta släktband med i rummet. De få gånger syskon varit med har förberedelserna varit omsorgsfulla och faktiskt så har det i mitt fall bara varit flickor i tonåren. Helt underbara upplevelser för mig som personal.
Jag har ochså sett skräckslagna syskon i baksätet när man inte hunnit fram utan förlossningen skett längs vägen.
Jag tycker att som kvinna väljer man precis det som är rätt för en själv. Ibland enbart mannen, ibland en eller flera väninnor som doolar ibland hela släkten i dagrummet.
Kämpa på/MVH Christel

Kommentar från anna
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (19:09)

om du frågar mig så tycker jag inte att det är så sunt eller ok att ha barnen med på sin förlossning. Dels för att man kan skrämma dem om det händer något oförutsett o om man upplever straka smärtor, mkt blod o obehagliga ljud etc så det skulle jag personligen aldrig ens fundera över att ha barnen med på en förlossning, sen känner jag mig alltför pryd för att vilja visa upp mina innersta intima kroppsdelar inför barnen (särskilt pojkar). Skulle själv inte fixa att vara med på nån annans förlossning pallar inte ens med att se det på tv.. he he Men när det gäller dödsfall så kan jag känna att det är en del i bearbetningen att få se den döde, vara med på begravningen osv sen beror det förstås på hur gamla barnen är o hur pass mogna de är. Men man får nog oxå tänka på att barnen inom sig kan känna stress över att vara med på alltför många specifika upplevelser som de kanske inte kan dela med sina kompisar på ett naturligt sätt, vilket kanske kan skapa grubblerier eller inre stress senare i livet (bara min tanke) barn måste ju även få tillåtas att vara just barn o få tramsa lite o behöver ju eg inte veta allt om hur det funkar här i livet, utan får ta det som det kommer..

Kommentar från Susanne
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (19:50)

Tror också att pojkarna kan känna sig nöjda med att ha varit o tittat hur det ser ut där lillasyster ska komma till världen. Tror det räcker långt! Men återigen så är det ju ni som bestämmer hur ni vill ha det!

Kramar!!

Kommentar från Camilla
7 november, 2009 kl 7 november 2009 (21:59)

jag skulle inte låta mitt barn vara med under förlossningen…ska dom se dig i smärta, då kanske dom hatar lillasyster som ”gjorde illa dig”…tänker på alla mormödrar jag hört varit med sina barn och där många sagt ”aldrig mer” för att känslan av maktlöshet är ju så stark. Tycker de är så häftigt att du så ofta tänker utanför ramarna Ludmilla du är så häftig!åhh så jag hoppas allt kommer gå bra!

Kommentar från Lena B
8 november, 2009 kl 8 november 2009 (1:40)

Det låter väl klokt att inte ta med sig barnen till förlossningsrummet. Näe, där är det alldeles för mycket ”sjukvård” och det kan säkert bli rädda av situationen.

Jasså, hon tvekar lite, den lilla 🙂

Kommentar från Soulsister
8 november, 2009 kl 8 november 2009 (10:58)

Klokt och genomtänkt. De får ju se henne när hon väl är ute och mysa desto mer då 🙂

kram
.-= Soulsister´s last blog ..Fars Dag =-.

Kommentar från Ewa
8 november, 2009 kl 8 november 2009 (12:19)

Ni är så kloka föräldrar! Och det är enbart ni som avgör hur ni vill ha det.
Ditt eller ert resonemang är så genomtänkt och klokt. Ni har valt att ha killarna med under hela förberedelsen inför lillesysters ankomst, det kommer räcka gott till dem. De kommer längta och vänta till de får träffa henne.

Har en bekant som hade sin son med på förlossningen, det var han själv som ville vara med. Han var några år äldre än era killar och för honom var det en helt fantastisk upplevelse att se sin lillesyster födas.

Mina egna döttrar ville inte vara med när någon av sina småsyskon föddes. Det var heller inte något som de kände att var aktuellt för dem. Däremot så gjorde de fint här hemma och hade satt upp välkommen hem skyltar lite överallt till oss 🙂

Jag önskar er all lycka *Love*
Varm kram

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
8 november, 2009 kl 8 november 2009 (16:28)

Oj, vad svårt! Jag höll ju med dig helt när det gällde att pojkarna fick se Linneá och vara med hela vägen, men jag stödjer nog dig igen i detta. När jag fick mitt andra barn (Jai) så hade jag med en väninna och min dåvarande man, förstås. I efterhand så har vi diskuterat att hon var med trots att hon inte fått något barn själv ännu vid den tiden. När hon till slut fick barn så tänkte hon väldigt mycket på min förlossning, som var det hon kunde referera till. Så här i efterhand har vi kommit fram till att det säkert var till viss hjälp för henne då, men innan hon väl kom dit, så kanske det skrämde henne en hel del också.

Jag tänker på samma sätt när det gäller barnen… det kan ju skrämma dem, men framför allt att ni inte kan vara fullt närvarande för dem under förlossningen och då är det kanske bättre att inte vara med? Men kanske går det att ordna så de är i närheten om de vill och känna att de ändå är deltagande på det viset? Kanske dagrummet kan vara ett alternativ? Men det kan ju dra ut på tiden också…

Kram och lycka till, oavsett! ♥
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Binta´s Nya Blogg =-.

Kommentar från Anette
8 november, 2009 kl 8 november 2009 (16:42)

Följer förlossningskliniken på tv 4 och i Usa verkar det mer vanligt att ha med släkten i förlossningsrummet..såg bla en förlossning där två pojkar kanske i 9-10 års åldern var med och såg sin syster födas..de verkade klara det bra och det kändes faktiskt ända genom tv rutan att de inte tog skada av det snarare tvärtom..vet inte hur jag själv skulle göra idag om det var mig det gällde men jag tror att det är dags att börja se över hur vi närmar oss både döden och födelsen..en bättre balans mellan det privata och att göra fler delaktiga..tex syskon..de behöver ju inte stå längst ner och titta..och blir det jobbigt kan man alltid gå ut?
Lycka till med förlossningen
Kram

Kommentar från Ronja
8 november, 2009 kl 8 november 2009 (17:12)

När mina småsyskon föddes (för 15 och 17 år sedan) var det inget snack om att syskonen skulle vara med under förlossningen. Och därför funderade jag inte över detta. Mamma och pappa åkte iväg, farmor var barnvakt, och några timmar senare ringde telefonen. Att vänta på telefonen var tillräckligt spännande för mig…
Däremot filmade pappa ena förlossningen, så vi fick se hemma efteråt hur allt gick till. Kanske det är ett alternativ? Att se nånting på tv är ju mindre dramatiskt än att se det irl…

Skriv någonting