Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Förlossningen del 3

24 november 2009 (18:21) | barn, förlossning, tröst&hopp | av: Ludmilla

Läs första delen här…
Läs andra delen här…

20.15 läggs epiduralbedövningen (EDA). Jag blir lika imponerad varje gång som en narkosläkare lyckas med detta konststycke. Det läggs alltså in en slang in mot ryggmärgen som man kan spruta in bedövningsmedel med. Den tar inte direkt och behöver fyllas på ganska snart. Jag fortsätter med lustgasen. Under en period får jag ganska bra smärtlindring av ryggbedövningen. Jag ligger nu på rygg och vilar med en saccosäck under knäna.

22.15 ser jag Nicole riva av en remsa av fosterövervakningskurvan och gå iväg. När jag frågar henne säger hon att hon vill rådfråga sina kollegor. Hon ser att barnet är stressat. En läkare tillkallas. Man tar ett prov på bebisens huvud för att mäta mjölksyra (laktat) som i sin tur är ett mått på hur stressat barnet är. Läkaren berättar att om det är så att barnet är stressat kanske man måste göra akut snitt. Provet är normalt.
Man beslutar att stänga av det värkstimulerande droppet en stund. Johan och jag känner oss väldigt oroade. Hur ska detta sluta? Kommer bebisen att klara sig utan skador?

Jag börjar känna mig uppgiven. Barnet mår inte bra. Jag öppnar mig inte som jag ska. Det kommer att gå åt skogen. Varför skulle jag ens försätta mig i den här situationen att riskera att förlora ett barn till? Kunde jag inte bara ha nöjt mig med de tre barnen jag har? Jag stänger av mina känslor.

Kurvan på barnets hjärtljud blir bättre. Jag känner att ryggbedövningen inte har tagit lika mycket på höger sida. Värkarna gör ont på den sidan. Jag bestämmer mig för att vända mig och lägga mig på höger sida. När jag gör detta sjunker barnets hjärtljud rejält från 150 ned mot 50. Jag blir livrädd. Jag sätter mig upp i sängen och Johan larmar, för just då är vi ensamna på salen. Kl är 23.05.

Läkaren kommer in på salen. Hon tar ett nytt laktatvärde från barnet huvud. Det har stigit. Jag är fortfarande bara öppen 7 cm. Läkaren säger att de kanske måste göra akut snitt nu. Jag och Johan tycker att det är väl lika bra att göra det… Läkaren vill prova att hålla på livmoderkanterna under nästa värk för att se om man kan få barnets huvud att komma ned.

Nästa värk kommer och livmoderkanten glider undan. Nu är jag öppen 10 cm och kan få börja krysta. Kl är 23.22. Läkaren och barnmorskan ber mog att hålla om mina knän för att få extra kraft i krystvärkarna. Det hålls ett par fingrar bakåt i slidan för att jag ska känna vart jag ska rikta kraften emot. Jag krystar under två värkar.

23.25 kommer bebisen ut med navelsträngen löst runt halsen och läggs direkt på mitt bröst. Hon skriker direkt. Hon är väldigt blå, men mår bra. Apgar blir 9-10-10.

Ett nytt liv...

Ett nytt liv...

Jag tittar på mitt barn. Hon ser fin ut. Jag klappar henne, studerar henne och konstaterar att hon verkar normal. Inga missbildningar. Inget Downs syndrom. Det är en flicka, precis som ultraljudet sagt.
Kan det verkligen vara så väl att jag har fött ett helt friskt och levande barn? Jag är fullständigt omtumlad.

Jag blöder 850 ml i samband med att bebisen kommer ut och får läkemedel för att dra ihop livmodern. Inga bristningar. Men livmodern ligger väldigt långt ned i slidan (slapp efter fem födslar).

Moderkakan kommer ut 23.45 och ser hel och fin ut.

Fram emot 00.30 åker Nicole hem. Vilken insats att vara med oss hela tiden!

Jag tar en snabb dusch och så får vi hjälp att komma till patienthotellet. Kl är ca 03.00 när vi kommer dit och en barnmorska kommer och hälsar på oss där. Jag inser att min telefon laddat ur under kvällen och jag kunde inte varken läsa eller skriva några meddelanden.

Vi somnar några timmar innan det är dags att möta en ny dag med vår dotter!

Den första dagen av resten av vårt nya liv, ett liv fyllt med hopp, ljus och framtid.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Ronja
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (18:33)

Usch, onödigt mycket dramatik, kan jag tänka mig! Men tack och lov att hon lever och är frisk! Är såååå glad att allt gick bra!

Kommentar från Dottern
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (19:10)

Fantastiskt med det nya lilla livet. Glädje och åter glädje =) Blir så glad för er skull.
Kramar Anna
.-= Dottern´s last blog ..Suicid – ett folkhälsoperspektiv på prevention =-.

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (19:30)

Vilken fantastisk berättelse! TACK Ludmilla för att du delar med dig så öppet. Det är en fröjd att läsa! TACK! ♥
.-= Tonårsmorsa / Fatou´s last blog ..Dagens Mabou =-.

Kommentar från Lena B
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (20:06)

Åh, vilken upplevelse. Tack, för att jag fick vara med om just den fina stunden.
Men nu måste jag fråga vad betyder apgar 9-10-10?
Har försökt gissa, men jag ger upp 🙂

Kommentar från catarina
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (20:13)

oj oj det var detaljerat 😉 (har värsta förlossningsskräcken själv så jag skummade bara snabbt igenom) Skönt det är över nu o att allt gick bra! än en gång grattis!

Kommentar från Ludmilla
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (20:24)

Lena: Man kontrollerar hos barnet efter 1, 5 och 10 min följande parametrar:
Hjärtfrekvens, andning, hudfärg, muskeltonus och retbarhet. Man kan få 2 poäng för varje dvs totalt 10 poäng. Barnet får alltid nedslag för hudfärg efter 1 min så man kan säga att bebis fick full pott från början!

Kommentar från Cherie
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (20:30)

Tack för att delar med dig Ludmilla! Skönt att det slutade bra och lyckligt efter dramatiken!

Var inte Nicole med på listan över tänkbara namn? Det kanske är nåt…..Hon verkar varit ett bra stöd!

Kram

Kommentar från Helene
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (21:08)

Jag vill bara säga att jag är så glad för eran skull…
Lycka till : )
Kram.

Kommentar från Helene
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (21:09)

Förresten??????
Såg du mitt förslag på namn…………..
ISMONE…
Kram.

Kommentar från Ingrid
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (22:00)

Jag ler med både ansiktet och själen när jag läser din berättelse.

Varmt och innerligt berättat, med lagom dramatik och lyckligt slut 😉
Åh vad härligt. Njut och vila i nuet.

Bamsekramar

Kommentar från Tizzel
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (22:02)

Förlossningsberättelser är något alldeles speciellt! Man kan nästan känna i kroppen precis hur det kändes när man själv låg där en gång!
”Lilla Blå” var hon när hon kom till slut! 🙂
Tur att det ”redar till sig” med den där Apgarn ganska snabbt.
Kramar till er båda!
.-= Tizzel´s last blog ..Det var näääästan…. =-.

Kommentar från Leena
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (23:03)

Livet är verkligen märkligt…!
Vilken glädje för er familj denna lilla skapelse har gett…den kan jag läsa genom raderna. Nytt liv med framtid! Och hopp som du skriver.
Och så fin hon är…blå men så fin.

Kram
.-= Leena´s last blog ..Hope has a place… =-.

Kommentar från Susanne
25 november, 2009 kl 25 november 2009 (10:07)

Hoppas ert nya liv blir fullt av glädje!!
Kram och ha en fin dag med lilltjejen och resten av familjen. Hoppas Oscar mår bättre idag också.

Kommentar från Paulina
25 november, 2009 kl 25 november 2009 (10:40)

Åh, en sån liten blå en. Väldigt söt. Skönt att allt gick bra trots viss dramatik. Ta hand om varandra! Kram!
.-= Paulina´s last blog ..Martina och Pamela =-.

Kommentar från Soulsister
25 november, 2009 kl 25 november 2009 (13:00)

Så underbart att lära om ert äventyr. Är så glad för er skull
kram

Kommentar från catarina
25 november, 2009 kl 25 november 2009 (15:05)

..Nicole, ja.. det skulle ju passa med tanke på hjälpen ni fick..

Kommentar från Jessica
25 november, 2009 kl 25 november 2009 (16:30)

Hej Ludmilla,

Jag blir alldeles rörd när jag läser om er förlossning, det är så fantastiskt roligt att allt har gått bra!

..tror att jag skulle ha blivit barnmorska…. får väll nöja mig med att träffa bebisar på simmet och förlösa kalvar på gården…

Stora beundrande kramar,
Jess på öjn

Skriv någonting