Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Förlossningen del 1

21 november 2009 (21:58) | förlossning | av: Ludmilla

Efter drygt två veckor med förvärkar av varierande styrka och kvalitet åkte vi till Danderyds förlossningsavdelning tisdagen den 17 november. Jag var nu fullgången och vi hade diskuterat med barnmorskan Nicole Silverstolpe att vi skulle sätta igång förlossningen då om det var ett gynnsamt läge. Det är klart att det hade varit bättre att vänta till det gick igång av sig självt men poängen var att vi då hade kontroll över skeendet. När, var och hur. Mina tidigare barn har inte fötts senare än 40 + 0.

Jag har som jag tidigare skrivit gått på samtal på Auroramottagningen både i Uppsala och Danderyd eftersom vi hade tidigare negativa erfarenheter. I Danderyd har vi blivit så oerhört väl omhändertagna och stöttade att vi gärna ville föda där. Jag har varit på kontroll ett antal gånger där för att se när det kunde bli redo för hinnsprängning. Anledning: för att kunna ha bra kontroll på förlossningen på dagtid, veta vilken barnmorska det skulle vara och kunna lära känna denna innan.

Jag hade trott flera gånger att det var dags för förlossning. Men, varje gång klingade värkarna av eller varierade på ett konstigt sätt istället för att bli mer och mer regelbundna och mer och mer smärtsamma. ”Du kommer att förstå när det är dags. Kroppen är vis.” fick jag höra. Men, jag som skulle föda barn för femte gången trodde ju hela tiden att det var dags. Hur skulle jag kunna lita på min kropp..?

Hur som helst så fick vi tid 12.30 på Danderyds sjukhus i tisdags. Vi hade med förlossningsväskan med en massa bra saker. Laddad Iphone med musik, spellistor + högtalare. Vetevärmare, lavendelmassageolja, tofflor, lite bebiskläder, en kasse med kolhydrater och dryck m.m. Vi hade laddat länge för detta!

Det var en märklig känsla att i stort sett veta att vi skulle åka och föda barn. Vi hade sovit bra på natten och kunde samla ihop oss i lugn och ro och sedan åka iväg. Vi tittade på varandra och tyckte att livet var lite märkligt. Vi tittade in i bebisrummet och hade svårt att förstå att vi verkligen skulle komma hem med en bebis. Jag tittade på fotona på Linnéa en sista gång och så åkte vi iväg mot Danderyd.

Nicole tog emot oss. Hon har varit så engagerad under hela tiden och peppat och stöttat oss. Nu var det dags. Vi fick komma in i ett förlossningrum direkt. Vilken skillnad det är där jämfört med på Akademiska sjukhuset. Här är det väldigt trevligt inrett med patienten i fokus. Lamporna kan dimmas till olika nivåer. En säng kan fällas ned från väggen om den medföljande behöver vila. Trevliga fåtöljer. Pilatesboll. m.m.

Jag undersöktes. Jag var nu 3 cm öppen och modermunnen var mycket mer förkortad än på fredagen innan. Så visst hade det hänt något. Sedan är det ju svårt att veta när det hade satt igång spontant ändå. I detta läge hade jag alltså inte några värkar.

Hinnorna är spräckta

Hinnorna är spräckta

Nicole och en annan barnmorska tog nu hål på fosterhinnorna. Kl var 13.30. Vattnet började rinna. Jag har aldrig sett mitt vatten tidigare så det var en spännande upplevelse. Vi började vandra i korridorerna för att få fart på värkarbetet. I dagrummet gick ett förlossningsprogram som vi snabbt bestämde oss för att inte titta på. Ibland kom en sammandragning och då rann det lite vatten. Det hela kändes väldigt spännande. Väldigt overkligt samtidigt. Skulle det verkligen komma ut ett barn av allt det här?

När inte värkarbetet kom igång spontant sattes värkstimulerande dropp kl 15.00. Då satte man också värkmätare och en mätare för barnets hjärtljud över min mage. Dessa kunde dock kopplas bort så att Johan och jag kunde fortsätta att röra oss på avdelningen. Sammandragningarna tilltog allteftersom man ökade dropptakten men vi kunde samtala och fortsätta röra oss fritt. Jag ville verkligen vara så upprätt som möjligt för att hjälpa naturen ha sin gång.

Övervakning

Övervakning

Vid kraftigare sammandragningar ranna vattnet väldigt kraftigt och de bindor jag tilldelades höll inte emot utan vattnet skvalade ned på golvet. Oj… vad mycket vatten… (men totalt är det ju inte mer än en liter).

Värkarbete på pilatesboll

Värkarbete på pilatesboll

Nicole var med oss hela tiden. När sammandragningarna blev mer smärtsamma gick vi tillbaka till rummet. Nicole var med. Jag berättade historien om Linnéa för henne mellan värkarna. När det började och vad vi tror är orsaken till att Linnéa till slut kände att hon inte kunde fortsätta leva. Allteftersom jag berättade blev värkarbetet mer och mer etablerat. Jag fick ta långa pauser i slutet av min historia.

När kl var 19.00 var värkarna ordentligt tilltagna och jag fokuserade på min andning och på att slappna av emellan och det gick bra. Kanske skulle profylaxen fungera denna gång!

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Sanna
21 november, 2009 kl 21 november 2009 (22:12)

Det är så skönt att det finns fler än jag som inte kommer ihåg hur !¤!””& förlossningsvärkar känns trots 2 tidigare graviditeter. Jag trodde att jag var helt ensam om det.

Spännande läsning i alla fall
.-= Sanna´s last blog ..Bara vanligt vatten =-.

Kommentar från Amanda
21 november, 2009 kl 21 november 2009 (23:12)

Spännande läsning! Jag väntar på fortsättningen 🙂 Jättesöt liten flicka ni fick förresten!

Kommentar från ullisen
21 november, 2009 kl 21 november 2009 (23:40)

Fy fan va roligt Ludmilla!!
Grattis mest i hela världen!

Kommentar från Malin Lj – Mamma till Walter!
21 november, 2009 kl 21 november 2009 (23:56)

Spännande att läsa fortsättningen! Förlossningsberättelser är alltid spännande, ingen är ju den andra lik!!:) Kram
.-= Malin Lj – Mamma till Walter!´s last blog ..Julmarknad! =-.

Kommentar från Innie
22 november, 2009 kl 22 november 2009 (0:42)

Jag bara ler och ler och ler och ler – det är så underbart att läsa dina ord Ludmilla!
.-= Innie´s last blog ..Terapi och allians =-.

Kommentar från hanna
22 november, 2009 kl 22 november 2009 (0:51)

åååhh berätta mer. är så glad för er skull/hanna 17år

Kommentar från Kristin
22 november, 2009 kl 22 november 2009 (1:01)

Herregud vilken liten sötnos! Tänker på dig och din familj dagligen… Ser fram emot forts.. Kram från en mamma till en dotter som oxå bär benämningen Nea inom vår familj. Kanske därför ni känns så nära? Kram

Kommentar från Ingrid
23 november, 2009 kl 23 november 2009 (0:26)

hahaha, nu gör du så här igen….
…håller oss läsare på sträckbänken…. precis som när du skrev om att kunna bli gravid och dess lämplighet för sisådär nio månader sedan.

Väntar med spänning på fortsättningen… verkar ändå hitintills i berättelsen ha varit en bra upplevelse.

Att föda barn gör ont, det går inte att komma ifrån. Hur ont, är mycket svårare att säga. Skulle det vara så att vi kvinnor kunde förnimma smärtan igen så skulle nog varje fertil kvinna inte föda mer än ett barn. För vem är så dum att den utsätter sig för denna enorma smärta 😉
Jag tillhör de dumma eftersom jag fött 3 barn… hihi…

Pingback från Ludmillas Blogg » Förlossningen del 2
23 november, 2009 kl 23 november 2009 (14:06)

[…] Läs första delen här… […]

Kommentar från anki/barbakvinna
23 november, 2009 kl 23 november 2009 (16:54)

Goshhhh känns som jag ska få förlossningsvärkar bara jag ser bilderna. vi snackar flashback…
.-= anki/barbakvinna´s last blog ..Standing strong när man känner sig så jäkla ensam =-.

Pingback från Ludmillas Blogg » Förlossningen del 3
24 november, 2009 kl 24 november 2009 (18:21)

[…] Läs första delen här… Läs andra delen här… […]

Skriv någonting