Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Förlossningen del 2

23 november 2009 (14:06) | förlossning | av: Ludmilla

dropp

Läs första delen här…

När Johan gick iväg för att köpa lite mat strax före sju kändes det fortfarande som att läget var lugnt. När han kom tillbaka en stund senare var det ordentlig kraft i värkarna. Jag fokuserade på andning och avslappning och tyckte att det ändå gick bra trots kraften. Jag reagerade på att värkarna inte stegrade sig utan blev väldigt kraftiga på en gång och sedan tonades ned.

Halv åtta sa jag att jag inte kommer att klara detta länge till. Nicole påminde mig då om att jag ännu inte hade använt någon smärtlindring. Jag kunde börja med lustgas.

Lustgas är toppen om man lyckas använda det rätt. Man måste börja andas i masken så fort värken börjar för det är en eftersläpning av effekten. Nu var ju värkarna så snabbt kulminerande att det var svårt att ”tajma”. Men när det lyckades var det jättebra. Jag fick några riktigt lysande aha-upplevelser under ruset. Genialiska faktiskt. Jag minns inte riktigt vad det handlade om, men det var något om detta med att föda barn i så olika åldrar och att jag satt inne på en stor sanning som ingen annan hade insett… Spännande!
Lustgasen gör också att alla ljud sackar efter. Det blir liksom en fördröjning av ljuden runt omkring. Även de ljud man själv åstadkommer.

Smärtan tilltog snabbt trots lustgasen. Nicole undrade om jag var intresserad av att eventuellt ha ryggbedövning. Jag hade hoppats slippa det denna gång, men nickade… Hon tyckte vi skulle ge det till kl 20.00 innan vi bestämde. Kl 19.45 frågade hon om hon skulle ringa efter narkosläkaren. Jag nickade tacksamt. Vid det här laget stog jag i sängen och skrek i lustgasmasken. Smärtan hade helt tagit tag i mig och jag var utom kontroll. Smärtan var olidlig. På en skala 0 till 10, där 10 är outhärdlig så var smärtan 10.

Jag försökte andas lugnt. Jag försökte slappna av de få sekunder som var mellan värkarna. Jag tänkte att det inte kunde göra mer ont att föda ett barn än att förlora ett barn. Jag fokuserade framåt på min målbild. Jag försökte med dyktekniken och att vara medvetet närvarande. Men… smärtan var för stark. Här handlade det om att värna om mitt eget liv. Jag skulle försöka överleva smärtan här och nu. Oavsett Linnéa. Oavsett det barn som skulle ut.

Jag kände mig oerhört besviken över att inte ”klara av” smärtan bättre. Jag upplever inte att jag har låg smärttröskel. Jag kände mig oerhört väl förberedd. Jag var lugn och kände mig trygg och förväntansfull. Men ändå…

Narkosläkaren kom efter en halvtimme och ursäktade sig för att det hade dröjt så länge. Jag har erfarenhet av att få vänta mycket längre så det var enbart positivt. Nu skulle vi lyckas med konststycket att sätta in den lilla slangen till ryggmärgen mellan två ryggkotor, vilket innebar att jag måste ligga helt stilla och kuta ordentligt med ryggen. Detta ska man då få till mellan två värkar. Här krävs skicklighet från narkosläkaren!

Jag la mig ned och var så medgörlig som jag bara kunde, med min bästa kompis lustgasen nära till hands.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Nina
23 november, 2009 kl 23 november 2009 (14:19)

Hur är det med Oskar? Hoppas att mår bättre!

Kommentar från Ingrid
23 november, 2009 kl 23 november 2009 (16:35)

Hihi, lustgasmasken går bra att skrika i och det går bra att hålla hårt i och klämma hårdare omkring när man ibland behöver det. Aha-upplevelser i lustgasruset är nog de bästa i världen, elr hur?
Man är ynklig för att man har så ont, men världsbäst ändå.
Ska bli spännande att läsa resten.
Kram

Pingback från Ludmillas Blogg » På benen
29 november, 2009 kl 29 november 2009 (22:11)

[…] historia… Vilka veckor detta har varit… Först förlossningen, sedan Oscars maghistoria (troligen blindtarmen) och nu det […]

Skriv någonting