Om att förlora ett barn, självmord och cancer, del 3
Kortisonrund, ganska mycket hår kvar och ganska nöjd.
Tack så väldigt mycket för alla mycket intressanta kommentarer på de tidigare två inläggen om att förlora ett barn, självmord och cancer. Tack för att du delar med dig av dina innersta tankar. Jag vet att det är svåra frågor det här!
Del 1 handlade om hur omgivningen reagerade när Linnéa tog sitt liv och hur förvånad jag blev över att folk var så dåligt rustade att hantera att någon just tagit sitt liv och att jag hade förlorat ett barn. Jag frågade efter din reaktion när du läste eller fick veta det som hänt och om hur du reagerat när någon i din omgivning tagit sitt liv.
Svårigheten verkar vara dels den skräck som det föder hos en själv och dels det tabu som fortfarande finns kring självmord. Osäkerhet.
Del 2 handlade om hur man skulle reagera om man drabbades av en dödlig (fysisk) sjukdom. Är det någon skillnad om det är så att man är självmordsbenägen eller inte?
Självklart vet jag att självmordsbenägenhet i nästan alla fall bottnar i en allvarlig psykisk sjukdom som schizofreni, depression, instabil personlighetsstörning eller annan sjukdom. Psykiska sjukdomar har många gånger en mycket hög dödlighet både i självmord, missbruk och olyckor. Skillnaden kan dock upplevas stor om det är en fysisk sjukdom som man drabbats av.
Jag tror att många som är självmordsbenägna inte längtar efter döden. Man orkar bara inte leva med den ångest man har. Man orkar inte leva som det är nu. Man skulle vilja försvinna. Man tänker att alla skulle ha det bättre om man försvann eftersom man är så jobbig att man inte ens orkar med sig själv.
En dödlig (fysisk) sjukdom skulle då för många kunna vara en befrielse eftersom man då inte själv måste ta det aktiva steget. Samtidigt kan det för andra verkligen göra att man känner att man VILL leva. För man vill ha kontrollen själv. Det är lättare att tänka sig att vilja dö om man bestämmer själv än om det helt plötsligt inte längre finns något val.
Det är förstås skillnad om man själv skulle drabbas eller om någon närstående skulle drabbas. Jag har tänkt på hur jag skulle reagera om det vore Johan som hade blivit sjuk. Det är STOR skillnad. Att bli lämnad kvar känns som mycket, mycket värre.
När jag fick beskedet om att jag hade fått cancer var det chockartat. Samtidigt började alla dessa blödningar och komplikationer kräva en bättre förklaring än hinnrester. Att jag skulle drabbas av cancer precis när jag fått en bebis kändes absurt. Det hör inte ihop liksom. Bebis är livet och friskheten självt och cancer är ju ”död och sjukdom”…
När jag fick det allvarliga beskedet fick jag också veta att behandling brukar ha god effekt.
”Men det är en intensiv behandling…” -Men vad spelar det för roll om man blir frisk?
”Du kommer att tappa håret…” -Men, det är väl ett ”minor problem”. Om det dessutom kommer tillbaka.
”Men du måste sluta amma…” – Jättetråkigt, men en död mamma är ju ännu värre än att inte få amma.
Man kan göra vad som helst om man är vet att det kan leda till att man blir frisk. Det var bara att hugga i projektet ”bli frisk”. Under de två första veckorna visste vi inte om behandlingen skulle fungera eller inte. Vi visste inte heller med säkerhet om det hade spridit sig till lever eller hjärna, vilket i så fall hade påverkat prognosen. När vi fick veta att sjukdomen var begränsad till livmoder och lungor kändes det lättare. Och sedan när vi fick det första HCG-värdet som visade mycket god behandlingseffekt kunde vi pusta ut. Men under de första veckorna levde jag i vetskapen om att mina dagar kunde vara räknade. Hur skulle jag göra om det var så? Vad skulle jag göra? Hur skulle mina barn klara sig utan mig? De som redan fått genomlida så mycket… Hur skulle det bli för Johan med alla barnen, ensam?
Jag fick mig en rejäl omruskning. VAD ÄR VIKTIGT?
Svaret var enkelt: Familjen.
Omgivningens reaktioner på att jag har fått cancer har varit olika. Många reagerar precis som när Linnéa blev sjuk, med tysthet. Men inte lika många. En del associerar cancer med död och vet inte att 85% av alla cancersjukdomar botas idag. De flesta av de vänner som ställt upp i samband med Linnéas död har funnits där nu också. På samma sätt som förut var reaktionerna som störst precis när vi fått diagnosen. Alltså omgivningens egen chock har styrt, mer än våra behov. Folk ringde, mailade och skickade blommor. Nu är det ganska tyst igen (på gott och ont). Men de närmaste, de finns där hela tiden.
Det verkar alltså lite lättare att ta att jag blivit sjuk än att Linnéa tog sitt liv. Det kan ju också bero på att jag i mitt sorgearbete efter Linnéa öppnat upp för öppenhet. Att omgivningen känner sig trygg i att de kan prata med mig om allt. Att JAG inte skyr något. Men återigen känner jag att inför de flesta måste jag vara den som lugnar och berättar att det kommer att bli bra. Men, kanske är det också lättare att ta att någon blir sjuk (blir drabbad) än att någon tar sitt liv (varför? kunde jag gjort något? vad finns det för hemligheter i den där familjen?).
Mina frågor till dig blir idag:
1. Hur reagerade du när du läste om min diagnos?
2. Har du haft någon i din närhet som drabbats av en allvarlig (fysisk) sjukdom och hur har du reagerat då? Har du kunnat vara ett stöd? Vilka känslor väcker det hos dig?
Läs även andra bloggares åsikter om Sjukdom, cancer, självmord, ta sitt liv, reaktioner, livskriser
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Trebarnsmamman
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (11:03)
1) Jag blev ledsen för din och din familjs skull. Jag blev orolig för att du och din kropp inte skulle orka ännu en pers. Jqag kände att om jag kan hjälpa genom att stötta (om så bara via nätet) så vill jag göra det!
2) Att jag är som du beskriver engagerad och stöttande i början men dålig på att stötta hela vägen. Jag önskar att jag vore bättre!!!!!
.-= Trebarnsmamman´s last blog ..Varför!? =-.
Kommentar från Susanne
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (11:05)
Håller också med Trebarnsmamman om att jag försöker stötta så gott det nu går via nätet och hoppas på att det kan vara till en liten hjälp o tröst iaf.
Kommentar från liozha brosk
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (11:07)
jag blev väldigt förvånad.jag trodde inte mina ögon när jag läste det. för att vara säker så läste jag det en gång till.sen blev jag väldigt lädsen det kändes som en nära vän till mig har drabbats av den sjukdomen.jag har en tvilling syster som hadde blod cancer när vi var småa . jag kände mig så ensam och samtidigt arg på henne för att hon inte hadde årk att leka med mig. men nu är hon en stark kvinna som väntar sitt första barn och är väldigt nöjd med sitt liv .Jag hoppas verkligen att hela din historia får ett lyckligt slut. kram din vän liozha:)
Kommentar från Renée
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (11:10)
Jag har själv en sjukdom, dock ej dödlig men som har gjort mig rörelsehindrad. Detta är oxå en sorg att bearbeta kan jag säga. Innan jag berättar vidare måste jag förklara vad jag lider av: Jag har en bindvävssjukdom som heter Ehlers Danlos Syndrom som är ärftlig. Jag har alltså haft den sedan födseln utan att veta om den.
Jag blev akut sjuk, kunde inte stå på mina ben för 1,5 år sedan. Innan dess hade jag sökt läkare i 17 år för dom besvären jag hade. Fick diagnosen fibromyalgi och läkaren tyckte att jag skulle träna. När du har EDS så är träning inte så bra. Detta ledde till min akuta situation när jag inte kunde gå. Då äntligen efter 17 års undran om vad jag led av fick jag svaret! Jag hade EDS! Jag måste säga att min reaktion var nästan enbart lättnad. Äntligen visste jag vad det var som gjorde mig handikappad. Visst kan det hända att jag ibland blir lite ledsen men jag är mest tacksam för att jag äntligen fick svaret på alla symtom. Sorge över sjukdomen är att min flicka ärvde mina gener. Hon har oxå EDS. Men det bästa är att eftersom jag fick en diagnos så fick även hon en. Nu får hon hjälp i skolan så något gott förde det med sig.
När jag läste om din cancerdiagnos var min första tanke: ”Nääää, nu räcker det väl!” Tyckte helt enkelt att du har haft alldeles för mycket. Sen började jag fundera. Jag är en funderare och tänker alltid på att allt har en mening. Så jag funderade på varför just DU har drabbats av allt. Kanske för att du ska berätta vidare till alla oss läsare? Ja, vem vet…
Jag hoppas att du tillfrisknar (känner på mig att du gör det!) och att du finner meningen med allt som du råkar ut för! Kramar!!!
.-= Renée´s last blog ..Nu flyttar jag! =-.
Kommentar från Soulsister
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (11:35)
Hur jag reagerade? Jag tänkte: har hon och hennes familj inte utsatts nog?! Sen tänkte jag på vilken typ av cancer du diagnostiserats med, prognoser osv.
Den i min omgivning om insjuknat är ju jag själv, i bröstcancer 2006 och 2008. Min första reaktion var chock, katastroftänkande och jag grävde nästan min egen grav. När chocken lagt sig kom det logiska och rationella tänkandet.
Idag är det skönt att inte ägna tid åt bagateller utan åt det som är viktigast här i livet: familjen!
Tänker på dig varje dag och önskar inget hellre än att detta helvete snart är över för din och familjens del.
KRAM
.-= Soulsister´s last blog ..För er som undrat =-.
Kommentar från Susanne
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (11:43)
1. Min första reaktion var att det måste stå fel, vara någon form av dåligt skämt eller ja jag vet inte. Att verkligheten ska vara som du skrev kändes för overkligt helt enkelt. Jag har en tro på Gud och det här är för mig kärnan i svåra tvivel. Hur kan ni bli välsignade med den största gåvan av dem alla, livet i form av ett litet barn. För att i nästa stund stå inför detta. Saker kan vara obegripliga och ofta orättvisa men det här var så absurt. Dina förklaringar om en hårt ansatt kropp efter allt ni varit med om gör det hela lite begripligare. Men jag kan erkänna att jag skällt endel på han däruppe och ifrågasatt om det verkligen var tänkt såhär…
2. Senast så drabbades en nära anhörig till mig av bröstcancer. Den individen arbetar själv inom sjukvården och har länge haft en förutfattad åsikt om psykiska sjukdomar som inte så allvarligt. När hon blev sjuk kom jag på mig själv med ett resonemang som lät ungefär som: ”bröstcancer, ja det är väl inte så farligt. Färre dör av det än vad som dör i suicid varje år!” Så barnsligt resonemang så det är inte sant, men eftersom suicidrisken ligger så nära mig och inte tagits på allvar så var det det som poppade upp först. Efter den omedelbara reaktionen så har jag kunnat funnits där. Jag har väl lite den åsikten att ta det bit för bit, delmål är väldigt bra. En behandling, cellgifterna, strålningen o.s.v Eller ibland den här kvällen eller denna veckan. Ibland är ju målet att komma igenom dagen, att kunna stötta med små fysiska medel efter vägen för att avlasta. Känslorna som väcks hos mig är nog omsorg, inte lämna ensam utan stöd. Göra vad som går för att underlätta livet och lysa på de positiva sakerna i vardagen. Döden skrämmer mig inte, mer rädslan i att människor kan bli lämnade ensamma med sin ångest och oro när de inte vill vara ensamma. Ingen ska behöva möta svåra saker ensam.
Kommentar från Susanne
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (11:49)
Ludmilla jag glömde en sak. Du skriver att du nu är kortisonrund, för mig betyder det att du fightas! Du har helt enkelt gjort om lite i din kropp för att kunna fightas på bästa sätt, en kortisonrustning helt enkelt! Allt för att hjälpa det friska i din kropp bekämpa det som inte ska vara där. Min högst egensinniga tolkning när jag möter människor som äter kraftigt med kortison, FIGHTER!!!
Kommentar från Jele
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (12:28)
1. Jag träffade på dig första gången på cancertjejer. Jag gick därefter in på din blogg och såg bilden på din vackra dotter Linnea och jag grät och grät. Eftersom jag är med i cancertjejer så är cancer ett relativt vant begrepp för mig men jag slogs av två saker vilket konstigt ställe att få cancer i samt en stark önskan om att du ska bli frisk så att du kan få njuta av livet och din familj, vila i nuet.
2. Min mamma fick bröstcancer -95 samt återfall med levermetastaser -06. Hon lämnade oss i maj. Jag har försökt att göra allt för att stötta henne. Jag har följt med på alla läkarbesök, vi har åkt på semester tillsammans, firat nyår etc. Slutet kom plötsligt och jag önskar att jag hade varit där mer för henne även om jag höll henne i handen när hon somnade för gott.
Kram från Jenny (som fick besked om amh-värde 0,4 i mitten av januari och nu är gravid)
Kommentar från Linda
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (12:30)
1) Jag blev ledsen för er skull, och tycker ni gått igenom mer än någon skulle behöva. Allt stannade upp och det kändes liksom inte på riktigt, att det måste blivit något fel. Det var ju er tur att få vara i bebislyckan, inte sjukhus.
2) Både min pappa och min Morfar fick cancerdiagnos i höstas.
Pappa har äntarmscancer som växt in i prostatan. Strålbehandlades och fick cellgifter hela hösten och opererades strax innan jul. De tog bort ALLT, så nu har han stomi och kommer få leva med den. Väntar gör en lång cellgiftsbehandling (6 månader).
Morfar har lungcancer, och är i skrivande stund mycket dålig. Han ligger inlagd i gävle på infektion pga att han fått vinterkräksjukan också. Han har i stort sett inga vita blodkroppar, blöder i magen, är anemisk och vägrar äta sina mediciner. Mormor belv förfrågad i går om de ska sätta in livsuppehållande medel, men nekade till detta. Vilket jag stödjer fullt ut.
Jag har försökt stötta, med telefonsamtal och sporadiska besök (bor långt ifrån). Men känner mig otillräcklig, och som om jag kunde göra mer. Vet bara inte vad.
Är oroligt för min mamma som lever mitt i all sjukdom, hor hon ska orka.
Hur jag reagerat? Jag vet inte riktigt, det känns som allt liger på ytan och inget av allt som hänt har sjunkit in ordentligt. Det hände så otroligt mycket negativa saker i höstas (pappa, morfar och fick ett MA) så jag orkar inte tänka längre.
Dock har jag en klump av rädsla i magen för den dag allt kommer sjunka in, eftersom jag har en historia med djupa depressioner och självmordsförsök. Är LIVRÄDD att falla tillbaka i gamla mönster.
Kommentar från Sara
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (14:04)
1. Jag reagerade som så många andra; räcker det inte?? Ni har fått er beskärda del av ALLT, och så tvingas ni gå igenom detta också. Det är bara för mycket! Jag läste en del om diagnosen och gladdes mitt i allt elände för att prognosen var så god. Den vetskapen i kombination med att jag vet vilken enorm fighter du är gav mig ändå lite lugn. Jag kände på mig tidigt att du skulle fixa det!
2. För några veckor sedan fick jag reda på att en av mina bästa vänners mamma har bröstcancer. Efter att ha hört efter med min vän om det var ok, åkte jag och hälsade på mamman som låg inne för första behandlingen. Jag gav henne blommor och lät henne förstå att jag gärna fanns där med en hjälpande hand om hon ville det. Mot min vän försöker jag vara som vanligt. Jag kan ju inte på något sätt förstå vilket virrvarr av känslor hon måste ha nu… Jag har klargjort för henne att jag alltid är beredd att lyssna om hon vill prata om det. Jag har berättat om dig och visat henne din blogg, via vilken hon fick hopp trots att ni har olika diagnos. Den tro du förmedlar är livsviktig, oavsett sjukdom. Tron på livet.
Kram!
Kommentar från Ingrid
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (15:07)
1. Först tänkte jag – ”det måste vara ett mycket dåligt skämt” sedan ”näe, Ludmilla skulle aldrig skämta om sådant här”. Därefter kom tårarna. Nu måste det vara nog! Varför drabbas vissa människor av allt och andra får åka runt på en räkmacka? Varje dag följde jag din blogg för att kontrollera vad du skrev om diagnosen och hur prognosen ser ut. Allt ser ju, trots allt ut att gå åt rätt håll *peppar, peppar, knackar på träkulan upptill*.
2. Jodå, 1997 dog min pappa pga komplikationer 6 månader efter sin levertransplantation. Vi hade ingen bra relation innan och jag hade svårt med hur jag skulle förhålla mig till alltihopa då. Vad är rätt? Jag saknar fortfarande min pappa och sorgen bubblar upp ibland. 1999 drabbades min mamma av brösttumör. Det var inte roligt eftersom min mormor opererat bort sina båda bröst pga tumörer, redan på 50-talet. Min mormors systrar har också opererat bort delar av, hela, alternativt ett eller båda brösten pga tumörer. Mammas syster har även hon drabbats och opererat bort en tårtbit. Utifrån den informationen så är valet lätt när mammografikallelsen kom. De månatliga kontrollerna är också lätta att genomföra. Ingen av mina anhöriga har avlidit pga av sin cancer, som tur är! Det är svårt att förhålla sig till sjukdomen cancer eftersom den precis som du skriver larmar om död när man hör diagnosen. När man landar i det hela så förstår man att det inte handlar om död utan om en kamp och att det i de flesta fallen går bra. När mamma meddelade att hon hade en knöl i ena bröstet så blev den första rektionen panik, precis som när pappa hade gått bort. Men misstanken om att familjen hade den ärftliga genen för brösttumörer fanns där när vi pratade om det. Nu vet vi att så inte är fallet. Det kan naturligtvis finnas gener som ännu inte är upptäckta, men så långt som forskningen kommit idag så vet vi att det inte är den ärtliga genen.
Relationen mellan mor och dotter är ju speciell och vi gjorde saker ihop som träffades oftare och pratade mer. Men att bli mamma till min egna mamma tror jag inte att jag skulle klara av, men om hon vill prata och göra saker ihop eller om det bara är att handla eller hjälpa till med städning så är det inga problem. Jag önskar absolut att min mamma ska leva i evighet, men inser att hon inte kommer att göra det. Känner att vi inte har pratat färdigt. Hon har inte berättat klart för mig om sin uppväxt och sitt liv. Även om vi har varit och rest i hennes hemtrakter och hon har visat mig massor av platser där hon varit i sin hembygd.
Min närmsta halv-lillasyster har haft diabetes i flera år. Idag har hon en svårinställd diabetes med nervpåverkan och nästan ständig smärtpåverkan. För henne är det här superjobbigt med ständiga kontroller hos olika personer inom vården, samt sjukgymnastik och träning på rehab. Jag försöker att stötta henne så gott jag kan. Försöker alltid att se något positivt i det som händer runt omkring henne. Som när hon fick sin diagnos, när hon under 4 år varit runt bland olika vårdinrättningar. Då sa jag – ”jamen vad bra, nu har du en diagnos, nu kan de inte kalla dig för ”gnällkärring” längre och så finns det något att jobba utifrån”.
Livet är inte särskilt enkelt, men problem är ju till för att lösas, eller hur?!
Bamsekram
.-= Ingrid´s last blog .."Smittoeffekt" =-.
Kommentar från Cherie
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (16:43)
1) Först blev jag ledsen för jag tyckte att det var så OTROLIGT orättvist!! Sen blev jag rent ut sagt förbannad för att ”nu får det väl ändå vara BRA”!!!! Jag önskar ingen annan ett helvete på jorden men vissa har liksom förbrukat sin chans…..Det har inte du! Du som gjort så mycket bra för så många människor och sprider både kunskap och gläjde – nej fy vad jag önskade att detta inte drabbade dig! Att det sen var goda prognoser hjälpte ju till att vara positiv men ändå…..orättvisa och rädsla var mina första tankar.
2) Min mormor fick livmodercancer när jag var runt 10 år och jag minns det som väldigt jobbigt. Framför allt för morfar som ”inte ens kunde koka tevatten”. Jag var ju som sagt ganska liten men jag och min mamma bakade hennes favoritkakor och hälsa på mycket. Det löste sig till det bättre tack å lov och hon fyller 80 i maj! =) Jag minns att min starkaste känsla var OTILLRÄCKLIGHET! Morfar var själv och mormor också , var å en på sitt ställe – jag fattade inte hur varför de inte kunde få vara tillsammans på sjukhuset. Och att mormor som alltid luktade lyxiga hudcremer och bullbak, helt plötsligt luktade ”sjukhus”. Min mamma har berättat att för att bara vara en liten flicka var jag väldigt bekrymrad och det är mycket att dessa otillräcklighets känslor som hänger kvar än idag……
Kram till dig (som förresten är lika fin nu som innan med hår tycker jag!)
Kommentar från Ronja
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (17:27)
1: ”Vad i h*lv*te, finns det ingen rättvisa i den här världen???” När allting ser lite ljusare ut…då kommer blixten från klar himmel och slår ned framför er. Som om världen bara MÅSTE jävlas lite ytterligare. Jag blev ledsen och arg, tycker synd om er. Men så tänkte jag att det är tur att du har bebis och resten av din fina familj. Du har verkligen anledning att leva och överleva! Och har man viljan är ju chansen sååå mycket större att överleva, även om det inte räcker i alla fall.
2: Min kusin har fått cancer, två gånger. Första gången var han barn, och jag ännu yngre och förstod inte riktigt vad det innebar. Andra gången var han 23, och tyvärr var jag nog en av de som inte visade tydligt att jag brydde mig. Jag blev arg, ledsen och rädd, men borde definitivt försökt stötta mer. Det är synd att människor (mig själv inkluderad) är så rädda att göra och säga fel saker. Men nästa gång någon jag känner drabbas av allvarliga sjukdomar så vågar jag kanske göra…något. Jag hoppas det. För att finnas till för andra människor är någonting som jag verkligen vill lära mig i livet…
Kommentar från Häxan
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (18:40)
Orättvist!! Så reagerar jag ofta när det kommer till cancer…
Jag har en familjemedlem med obotlig cancer, min roll är att vara den som ger en ”spark i baken” när det behövs…
Tyvärr har jag upplevt orättvisan på nära håll alltför många gånger de sista två åren, så därför ger jag dig nu en av mina sparkar i baken! Du klarar det här!!
HEJA DIG!!
Kommentar från Malin
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (19:25)
Var ett bra tag sedan jag var inne på din blogg senast och idag gick jag in för jag ville så gärna se hur det gått med bäbisen. Kom inte riktigt ihåg när hon/han skulle komma och ville kika in och gratulera. Och det vill jag såklart fortfarande göra: Grattis till liten söt, som just är fantastiskt söt!! Förstår att hon för med sig mycket glädje! I övrigt blir jag som så många andra förtvivlad och ledsen för din skull, att du inte bara kan få den här tiden till att njuta av liten söt! Det kommer ju massor av år som du kommer få göra det framöver, men du hade varit värd att bara få njuta just av den här tiden också! Med det vill jag också säga att jag är övertygad om att hårda prövningar, kanske hårt och orättvist, hårdast drabbar starka människor. Hur det än känns så är du stark och vi som läser tvivlar inte på din styrka, även om du själv gör det ibland. Det är därför vi finns, för att försöka ge dig en del och för att påminna dig om vilken inneboende kraft som finns! En dag i taget så orkar du!!!
Har precis fått min moster friskförklarad efter en aggressiv form av bröstcancer. En pärs med så mycket medföljande personliga kriser och visst är det för att vi är skräckslagna som vi har svårt att vara där, att hjälpa till på ett bra och naturligt sätt. Jag hoppas att mina tankar och försök att visa dem hjälpte henne även om jag såhär i efterhand önskar att jag funnits där mer. Men jag var oförberedd. Det är ingen ursäkt, jag kommer alltid önska att jag var där mer, att jag hade kunnat sålla bättre i hur jag hade kunnat hjälpa till. Nu mår hon bra och jag kan lära mig något av det som hände. Lära mig något som är viktigt i ett liv där jag önskar att det var lättare att leva här i nuet och värna om familjen och vännerna.
Varma, stora, goda och härliga kramar till dig!
Kommentar från ullrika
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (19:37)
1) jag blev förkrossad. faktiskt. mitt all glädje för nyfödda vackra bäbin kom detta. och trots att du och jag inte känner varann (mer än att jag läser din blogg och har sett dig hos mig ibland) så kändes det som om en nära vän blivit svårt misshandlad. av livet. igen. jag kunde inte ens kommentera hos dig på ett långt tag efter att jag förstått att du drabbats. har fortfarande svårt att skriva hos dig, det känns som allt får ur mig är fåniga plattityder.
2) lyckligtvis har jag varit förskonad från svåra sjukdomar i min närhet.
som vanligt, en mängd kramar till dig och din starka familj! särskilt till Johan. jag tror han drar ett tyngre lass än han vet om…
.-= ullrika´s last blog ..10.2 – om Milla in da hood. =-.
Kommentar från Linda
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (21:14)
Jag får min spruta var 3:e vecka så det är inte så ofta. Fick ingen efter min första behandling och då rasade mina värden ner till under 0,1 och låg väldigt lågt i nästan en vecka innan de vände uppåt igen. Så efter andra behandlingen fick jag en spruta. Hade lite ont i kroppen av den och lite öm i magen där jag fick den, men inte värre än att jag klarade mig på lite Panodil. Men nu den här gången… aj aj aj!! Har haft så ont i ryggen idag att jag vissa stunder knappt vetat vart jag ska ta vägen. Ringde sjukhuset förut och de sa att det kan bli så att kroppen reagerar lite mer för varje gång man fått sprutan… mmm, tack för den!! 🙁
Ja tänk vad våra sötnosar växer. Hoppas det går bra på läkarbesöket i morgon för er söta lilla tjej. 🙂
Kram kram!!
.-= Linda´s last blog ..OJ, REDAN 850:-! =-.
Kommentar från Helene
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (22:02)
Jag tänkte bara att NEJ varför ska just DU råka ut för detta hemska…Jag tyckte ju redan så ”synd” om dig…(får man säga så)…Jag kände så iallafall…Som jag sagt tidigare så BERÖR du mig med allt du skriver om…Ni är en familj som jag vill allt GOTT…
När någon mår dåligt i ens närhet så är det självklart jättejobbigt…Jag känner så mycket med andra att jag har varit ett stöd och funnits där och man har kunnat prata med mig…Men såklart har jag varit otroligt lessen oxå…Ibland har man inte orkat och då kommer det dåliga samvetet…
ALLT GOTT TILL DIG OCH FAMILJEN…
Kram Helene.
Kommentar från Kristin
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (22:06)
1:
Jag kände bara, NEJ! det är inte sant?! Hur mycket kan en människa utstå? Jag kände också: -”Jag orkar inte att det det ska va så här:) Observera ;jag orkar inte” Det handlar inte om mig, herregud,,,! Så kände jag alla fall:)
2.
Jag är 37 år och har varit på 12 begravningar under mitt liv, har konstaterat att det är ganska många med tanke på min ålder. Av dessa har 3 varit jobbar kompisar som dött av cancer i alldeles för låg ålder. 30-50 år. Morfar dog i cancer när jag var 9 år vid 61 års ålder. Sen förlorade jag min allra bästa kill kompis vid 26 års ålder i en motorcykel olycka-94. Den tog mig hårdast. Saknar dig Claes:) Svärfar dog hastigt vid 64 års ålder i hjärtinfarkt. Oxå väldigt omtumlande för hela familjen. De övriga dödsfallen har väl varit enligt min mening ”naturliga och ålders relaterade dock ändå mycket saknade” Många självmord känner jag till men aldrig varit personligt involverad, hur man nu inte kan bli det? Känslor hos mig mig är blandade , det pendlar mellan att vara otroligt ledsen då jag inte kan hejda gråten, till att bli fly förbannad över hur livet är. Ibland kan jag också bli väldigt klok och förnuftig och reagera som det förväntas sig i situationen. Livet och människan är märklig:) Kram
Kommentar från elin
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (22:09)
Jag har följt din blogg till och från sen Linnea dog. Trodde inte det var sant när jag klickade mig in en dag och förstod att du fått cancer. Vissa får verkligen känna att dom lever. Tycker det är förfärligt vad ni får gå igenom. Särskilt dina fina barn.
Jag hittade nyligen en annan blogg. http://levaidag.blogg.se/index.html
Hennes dotter dog i cancer 2008, blott 20år gammal. Nu har även hon fått cancer. Det är häftigt för ni verkar se på sjukdomen på samma sätt. Du borde titta in på hennes blogg.
Kram!
Kommentar från Emna
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (22:29)
1. Jag blev chockad och tänkte att fan va orättvist livet kan vara…
2. Ja, min kompis fick lymfcancer som sedan ledde till akut lymfatisk leukemi och när jag fick reda på det kände jag mig borttappad, jag visste inte hur jag skulle reagera. Vi var inte så gamla när det hände och jag förstod inte riktigt vad det innebar. Jag försökte stötta så gott jag kunde i alla fall, lyssna och finnas där men också att försöka fortsätta vara optimistisk och positiv- för hans skull. Min kompis blev frisk men sedan sjuk igen och så höll det på. Det såg sedan ut att vända, han blev bättre men plötsligt vände det tillbaka och han klarade sig inte.
Ju mer tiden gick blev det svårare att stötta, man fann inga ord. Var rädd för att säga fel saker. Jag skäms för att jag drog mig undan även om jag fortfarande fanns kvar men jag borde ha stannat fullt ut.
Min farmor fick lungcancer när jag var liten. Mina föräldrar försökte ’skydda’ mig från det hela och jag fick inte alltid vara med. Speciellt inte mot slutet då hon blev så dålig. Jag kanske inte riktigt förstod eller var tillräckligt gammal men ändå hade jag velat vara där. Något kunde jag ha gjort. Jag kommer nog alltid vara besviken och lite arg på mina föräldrar att jag (och mina syskon) stängdes ute.
Styrkekramar till dig! Du är en riktigt fighter och du klarar det här!
Kommentar från Kristin
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (23:03)
Tillägg fråga 2:
Hur jag har stöttat”
Vet inte riktigt hur det har gått till rent teoretiskt. Men jag har fått höra flera ggr och jag känner även själv att jag -”finns där”. Jag gör inte mycket annat än att närvara rent fysiskt och se till att vännen” tillgodogör sig livsupphållande funktioner som mat , dryck ,sömn ect. Men maktlöshet det kan jag känna. Men undviker så gått jag kan att förmedla…:)
Kommentar från Cilla
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (3:09)
1. Min spontana tanke var ”Nej, det får inte sant, inte nu, inte Ludmilla!” Eftersom jag jobbar med cancer och omges av cancerdiagnoser dagligen så blev det läsa på allt och rådfråga våra kliniska kollegor om den förhållandevis ganska sällsynta diagnosen choriocarcinom.
2. Ja, mitt sätt att stödja har nog varit en sk doers roll, jag vill veta och läsa på mer. Engagera mig, finnas där i den mån jag kan. I Min morfars död tex.
Kommentar från Anna
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (7:15)
När jag läste om din disgnos (& allt annat som drabbat dig/er) kände jag naturligtvis med dig. Dock påverkade det mig inte i gruden, vi har ingen relation (usch vad hemsk jag låter nu) vilket också gjorde att jag kunde släppa det i samma stund som jag stängde av datorn.
Dock har jag haft människor nära mig som drabbats av kris/sjukdom o.dyl. och då har min reaktion varit att stötta och finnas där i den mån de vill.
Kommentar från Marina
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (9:21)
1. Jag blev förbannat, jättearg! Men så vet jag också att jag har ”felreaktioner” när det gäller arg-ledsen, blir ofta ledsen när jag är arg och arg när jag är ledsen…
2. I vuxen ålder nej, men andra livskriser och katastrofer (tsunamin t.ex.) ja. Jag tycker att det är svårt, jag vet inte vad jag ska säga, fast jag vet att det är viktigare att jag lyssnar än pratar så jag brukar försöka lyssna snarare än prata, jag behöver helt klart utvecklas här för jag kan inte vara ett tillräckligt bra stöd – tycker jag själv.
Kommentar från Magda
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (14:13)
1:När jag såg att du hade fått cancer så tänkte jag bara, varför hon? Du är den personen som inte förtjänar det, du har redan gått igenom så mkt och nu med lillasyster och allt du är verkligen inte värd detta.
2:Min pappa fick diagnosen MS 1996 och den kom som en chock för hela min familj och alla våra vänner med tanke på att pappa nyss hade prästvigds och skulle börja sitt första arbete som präst och vi skulle flytta och allt var frid och fröjd. Vi levde på med detta tills den 10/7-2009 då pappa efter att länge hade varit sängliggandes och extremt sjuk fick somna in. Svårt ännu idag att inse att min älskade pappa är borta.
Kommentar från malin
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (15:25)
Nu läste jag visst ditt sista inlägg oxå!
Ja, min mamma har bröstcancer och min bror lymfkötelcancer.
Beskeden kom som chock. Man tänker ”nee, detta händer inte oss”.
Det tog et tag innan man tog till sig det och ”acceptera” att det var så!
I början var det svårt att bemöta dem. Men jag insåg snabbt att det bästa är att låta saker vara som vanligt, inte göra saker för stora, även om det är väldigt ”stort” med cancer. Kramar och kärlek är nog det bästa! Att alltid finnas och visa att man bryr sig, man ska inte vara rädd att möta personen, vara lika öppen som innan. Det är en tid man MÅSTE stå ut med hur svårt det än är. Man kan inte bara hoppa förbi allt.
Man inser hur skört livet faktiskt är, man tar vara på varandra på ett helt annat sätt. Men visst är det svårt. Tystnad uppstår ju även i familjen, man vet inte vad man ska våga tro, förvänta sig eller förbereda sig på.
.-= malin´s last blog ..död levande i levande död =-.
Kommentar från Lillemor
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (18:13)
Tänk så mycke öden det fins man förstår inte hur mycke en människa orkar styrke kramar från en Ängla mamma
.-= Lillemor´s last blog ..Saknar min dotter =-.
Kommentar från Emy
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (18:50)
1. Blev orolig.. kände att du fått gå igenom nog så mycket och så har jag tänkt mycket på dig och hoppats att det blir bra snart!
2. Nej inte direkt..
Och du, hur gör man för att anmäla hemsidor eller tvinga folk ta bort?
Jag hatar den här hemsidan fullständigt. Min vän försökte begå självmord inatt och nu hittade jag den här hemsidan när jag googlade runt lite.
Jag vet inet vart jag ska vända mig men den här hemsidan måste bort.. den tipsar ju om hur man bäst tar livet av sig och uppmuntrar på så vis. Även bilder finns som visar hur man ska göra.
Förjävligt.. snälla hjälp mig få bort den. jag vet verkligen inte vart jag ska vända mig.
Kommentar från Ludmilla
11 februari, 2010 kl 11 februari 2010 (20:46)
Emy: Tyvärr så går det inte att få bort den. Det är ju yttrandefrihet i vårt land. Kalla Fakta hade ett inslag om detta för något år sedan. Jag har skrivit om det tidigare. Det är fruktansvärt att det finns. Det enda man kan göra är att ha mycket motinformation. Jag hoppas att min blogg kommer högt upp när man söker på självmord, och kanske får det någon att välja livet istället.
Kommentar från pixi
12 februari, 2010 kl 12 februari 2010 (11:23)
1.Blev oxå så paff att ni åter igen skulle drabbas av orättvisor,de säger att Gud ger en bara så mycket problem som man orkar med ,men hur ska man orka?Precis som du säger så ska en bebis förknippas med en ny början o livet..Men oerhört glad att du vände det negativa till det positiva,att med tuff o positiv attityd att komma att fixa detta ,o det e jag övertygad om att du kommer att göra ,med bravur dessutom!!.
2.Har många i min närhet som drabbats av cancer men de var inte så positiva utan nästan gav upp med en gång så sjukdomen fick härja fritt..har alltid gjort så som du säger här ,att vara hos dem ,hjälpa till med vardagliga saker,sa inte så mycket om sjukdomen men var där i både vått o torrt,i hemmet ,vårdcentraler,sjukhus ,handla till dem ,gjorde andra ärenden…det e faktiskt handling som betyder nåt i det här fallen..kram=)
Kommentar från Eva
14 februari, 2010 kl 14 februari 2010 (20:11)
1. Jag blev nog först förvånad. Sen blev jag nedstämd och kanske till och med lite arg för jag kommer ihåg att jag tänkte att nu får det väl vara nog i alla fall. Att det räckte. Att jag tyckte att ni kunde väl få komma till ro med Bebis och få vara stilla i den lyckan.
2. Jag har en mamma som haft två bröstcancerdiagnoser. När hon fick den första så kände jag mig förvånansvärt lugn och försökte hjälpa henne att inte ta ut någon död i förskott.
När hon fick den andra så var jag också lugn och fortsatte hjälpa henne med att inte ta ut döden i förskott, den här gången heller.
I smyg var jag övertygad om att jag själv hade tuttarna fulla med cancer och ringde till mammografiavdelningen på lasarettet och grinade. Självklart fick jag komma på en gång, det visade sig att mina bröst inte bara var fina utan friska och jag kunde fortsätta lugna mamma.
🙂
.-= Eva´s last blog ..Kamikazepiloten. =-.
Kommentar från Mari
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (0:15)
1. Hur mycket skall EN människa behöva ta?! Orättvist. Och… vilken (övermänskligt nästan) inre styrka du verkar besitta och förmedlad via ditt blogginlägg.
2. Räknas demens som fysiskt? Annars nej.
Kommentar från Susanne
10 februari, 2010 kl 10 februari 2010 (10:54)
1. Blev återigen väldigt ledsen över att du/ni skulle drabbas ännu hårdare i livet. Först blev man ju förskräckt för cancer är ju nästan lika med döden tror man men som tur är så behöver det ju inte vara så tack och lov! Men just första tanken är ju döden för de flesta tror jag.
Var så glad för er skull att Lilla Söt kom till världen men sen kom ju detta bakslaget! Tycker verkligen ni har fått uppleva mer än vad man borde få behöva göra!! Har haft tårar i ögonen och även gråtit flera ggr när jag läst i din blogg. Men har även fått flera tankeställare och leende när man läst här också! Tack för att du delar med dig Ludmilla!!
2. Har ingen erfarenhet av detta än så länge iaf. Min farmor fick iofs bröstcancer för ca 30 år sedan och fick operera bort ena bröstet men jag var så liten då så jag minns inget av det. Men min farmor klarade sig och finns som tur är med oss fortfarande och fyller snart 89 år! 🙂
Massor av kramar!!!!