Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Barns tankar om döden…

27 februari 2010 (16:18) | barn, död, döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Oscar som fyller 10 år i april har haft funderingar om döden några dagar. Det är vanligt i hans ålder, och särskilt när han varit så nära döden själv som att hans storasyster tagit sitt liv.

Det är intressant att se hur sådana här frågor kommer och går och att det gäller att vara lyhörd när de kommer. Att man berättar, i lagom omfattning, och svarar på de frågor som finns.

Härom kvällen hade han frågor om hur det såg ut när någon dog. Han undrade om jag sett någon som dog och jag berättade att jag sett många dö. Jag såg min mormor dö och jag har sett många när jag jobbat på sjukhuset som extravak och som läkare. Jag har sett min pappa död, min morfar, min dotter och ett par nära till.

Jag har konstaterat dödsfall många gånger. Jag fick berätta hur man gör det. Oscar kom med följdfrågor hela tiden.
-Hur kan man vara säker på att den är död? Tänk om den börjar andas igen?
Han tycker det är läskigt med döden. Jag försökte förklara att de som jag sett dö har dött genom att somna in. Om man har en sjukdom som t ex cancer så får man ofta morfin mot slutet som tar bort ångesten och smärtan och så blir man bara tröttare och tröttare.
-Kan man inte få en spruta som gör att man somnar in i döden snabbare då om man ändå vet att man ska dö?
-Nej, i Sverige kan man inte få det. Så var diskussionen om dödshjälp i full gång.

Jag fick också berätta att man under läkarutbildningen i två olika omgångar får undersöka döda kroppar för att lära sig. I början av utbildningen ska man lära sig kroppens anatomi och då är det personer som donerat sina kroppar till läkarutbildningen som används för dissikering. Då ska man gruppvis lära sig alla nerver, kärl, muskler, ben och organ i kroppen genom att leta upp dem. Man har även prov på detta. Det är mycket värdefullt att få göra detta eftersom det ger en mycket bra förståelse för hur kroppen ser ut på insidan.

Den andra gången är under Patologiterminen. Då är det obduktioner som man får delta i. Obduktioner görs för att man ska ta reda på dödsorsaken när den är oklar. Man går då igenom hela kroppen och undersöker de stora organen för att se om det finns några skador som t ex hjärtinfarkt eller blödning i hjärnan. Även detta ger en bra förståelse för sjukdomsförlopp och hur de olika organens funktion påverkar varandra.

Oscar och jag pratade då även om att Linnéa obducerats. Han ställde då nya frågor om Linnéa som död. Som jag tidigare skrivit så ville inte Oscar se Linnéas ansikte när hon var död. (Läs mer… ) Han är rädd att det skulle se läskigt ut eftersom hon var så skadad. Nu undrade han vilka skador hon hade. Det har gått nästan två år sedan det hände och det var först nu som Oscar var redo att ta emot den informationen. Jag gick inte heller nu in i detalj, men svarade på det han frågade om.

Oscar vet att det finns bilder på Linnéa som död på en dator. Han försäkrade sig om att de fanns kvar och var de fanns (i en mängd undermappar med varningstexter på) så att han inte skulle råka öppna dem av misstag.
-Kanske vill jag se dem när jag blir stor.

Idag kom det nya frågor om Linnéa. Han berättade vad han mindes.
-När Jonas och jag vaknade på morgonen berättade Jonas att det varit poliser här på natten (Jonas hade hört något men varit för trött för att reflektera över vad som hade hänt). Sen kom pappa och du upp och då undrade vi varför det var poliser här. Då tog ni oss i var sitt knä och berättade att Linnéa var död. Sen åkte vi till sjukhuset och berättade för Emelie (som var inlagd för en komplikation till operationen av Crohns sjukdom) vad som hade hänt. Sen åkte vi till BUP och pratade med dem. (Vi hade ett möte med ansvariga på BUP tillsammans med pojkarna för att de skulle få höra att det inte var vårt fel, utan att det var de på BUP som hade felat. Ett mycket viktigt steg för pojkarnas bearbetning.)

Oscar undrade nu också mer om detaljer kring tiden som Linnéa var inlagd.
-Linnéa fick vara ensam hemma fast hon var självmordsbenägen. Du ville ju inte det mamma. Var kniven som hon använde blodig? Hade mormor tagit bort kniven när du kom? Var det blod på golvet?

(Linnéa fick permission hemma den 15 maj. Jag förstod aldrig varför hon skulle vara hemma själv. Så fort jag lämnat henne hade hon försökt skära sig i halsen. Läs mer här…)

Oscar tänker mycket. Han har varit med om mycket. Det gäller att möta sina barn när de behöver det och inte vara rädd för de egna känslor det väcker. Man kan visa att man är ledsen, det är bara bra. Att gråta tillsammans är aldrig fel.

Men, de här samtalen som Oscar och jag hade var inte så känslosamma utan istället fulla med fakta. Fakta som han behövde för att fylla ut luckorna med nu när han blivit äldre.

Och det kommer att komma fler sådana tillfällen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Soulsister
27 februari, 2010 kl 27 februari 2010 (16:33)

Djupa tankar för en 10-åring men bra med föräldrar som tar frågorna på allvar.

KRAM
.-= Soulsister´s last blog ..Viktnedgång i bilder =-.

Kommentar från Susanne
27 februari, 2010 kl 27 februari 2010 (16:44)

Jag beundrar verkligen hur ni tar i dessa svåra frågor. Många människor har så mycket åsikter om barn och hur man ska göra när det händer hemska saker. Jag tycker egentligen att det borde handlar om individer istället. Åldern på en människa säger ju ingenting om vilken förmåga eller styrkor den har att möta svåra händelser. Vissa kan hantera saker tidigt i livet, andra sent, vissa aldrig. Vi är så olika och måste få vara det. Det känns verkligen som att ni möter era barn som individer först, och barn och alla andra kategorier vi har att sätta in varandra i sedan.

Skönt att du är färdig med behandlingarna i ryggen. Hoppas det har gått bra även denna gången. Det blir lite till att fira i helgen då kanske:-)

Kommentar från Peter Björk
27 februari, 2010 kl 27 februari 2010 (16:48)

Ludmilla,
Det är inte klokt vad många olika roller du måste växla mellan och förhålla dig till. Du är mamma, dotter, fru, vuxen, patient, sörjande, läkare mfl. Och alla har sitt eget sätt att hantera frågor om livet. Det krävs mod och styrka att kliva in och ut ur dessa roller och hela tiden känna sig sann. För man vill ju så gärna skydda också.
Tufft.
DU har det tufft.

Kram/Peter
.-= Peter Björk´s last blog ..Snön faller =-.

Kommentar från Sara
27 februari, 2010 kl 27 februari 2010 (17:07)

Jag tror att det är riktigt att möta ett barns frågor precis som du gör: enkelt och utan krusiduller. Utan att försköna för mycket i tron att man skyddar.
En härlig lördagskväll önskar jag dig och din familj!

Kommentar från Renée
1 mars, 2010 kl 1 mars 2010 (13:48)

Det är ju så himla viktigt att kunna svara på det som barn undrar. vad det än är liksom. Döden både skrämmer och fascinerar oss och det är lite mystig kring det hela. Men får man som barn veta vad det handlar om så blir ju det hela mindre skrämmande. Jag har som du jobbat inom vården och sett mänga döda. Då är det nog enklare att prata om det eftersom det för oss är mer naturligt eller vad tror du?

Vad kul att bebis fick ett namn till slut!!!
Många kramar från Renée
.-= Renée´s last blog ..För mycket av allt… =-.

Kommentar från Malin
2 mars, 2010 kl 2 mars 2010 (1:00)

Jag har läst din blogg tidigare och kan inte annat än bli imponerad över dig och din familj. Trots allt verkar ni starka och ni håller om varandra. Jag har själv varit där, redo att kasta mig framför tåget, och det är befriande att läsa dina ord. Det gör mig stolt över mig själv att jag vågade stanna kvar. Du påverkar människor och det är riktigt starkt av dig att du vågar och orkar dela med dig av såna personliga saker.
Tack!

Skriv någonting