Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Nu är det klart!

11 maj 2010 (19:25) | Cancern, sjukdom, sjukvård | av: Ludmilla

Sista cellgiftsdroppen rinner in!

Senaste dagarna har jag varit tröttare än vanligt. Jag gissar att behandlingen tar mer på kroppen, sliter, mer och mer för varje behandling.

Idag har jag haft min sista behandling.
Kur 9 dag 8.

Konstig känsla.
Framför allt konstigt för att jag inte skuttar runt och skriker av glädje.
Jag känner mig tom.
Tårarna rinner.

Kanske är det av lättnad.
Kanske är det av oro för att man inte fått bort allt.
Kanske är det för att jag inser att jag har fött ett barn och att hon redan är nästan ett halvår.

Om jag ser tillbaka:
För 5,5 månader sedan fick jag min första blodförgiftning som tolkades som livmoderinflammation. Den 25 december sammanfattade jag det som hade hänt fram till dess efter att bebisen hade kommit. Här kan man läsa om det tumultet som var innan jag fick min diagnos…

Jag skrapades två gånger.
Undersökningar som gjordes:
Magnetkamera (MR) bäcken.
Skiktröntgen (CT) av buk, thorax och två gånger av hjärnan.
Ultraljud (UL) av livmoder och levern.
Stick i körtlar i ljumsken.

Diagnosen Choriocarcinom (moderkakscancer) fick jag den 30 december.
Operation av en CVK (nål in i stora kärlen via halsvenen).
Behandlingen inleddes den 2 januari.
Operation av en port-a-cath (en dosa som ligger under huden som man ger cellgifterna i).

Jag har fått behandling under 19 veckor.
8,5 kurer blev det. En halv kur ställdes in pga av en blodförgiftning. En annan kur sköts upp pga av en annan blodförgiftning.

Jag har haft 26 behandlingsdagar med cellgifter + 3 dagar med cellgifter in i ryggmärgsvätskan (intratekalt).
Jag har sovit 41 nätter på sjukhus.

3 blodförgiftningar med intravenös antibiotika.
3 behandlingar med antibiotika med tabletter.

Jag har fått 408 tabletter Betapred (kortison). Kommer att få ytterligare 8 denna vecka.
Jag har tagit 36 Kalciumfolinattabletter (minskar biverkningar av Metotrexat, ett av cellgifterna).
Jag har tagit 8 Neulastasprutor (stimulerar bildandet av vita blodkroppar).
Jag har tagit massor med Primperan mot illamående och Cyklokapron som håller blödningarna i schack.
Varje behandlingsdag har jag tagit 2-3 Movicolpåsar för att förhindra förstoppning av Kytrilsprutorna som jag fått inför varje behandling.

Ungefär så.

Idag blev jag alltså ”utskriven”. Min fina doktor undersökte mig och tyckte allt såg bra ut.

Några funderingar har jag dock formulerade i mitt huvud.
-Egentligen skulle jag nog haft en kur till. HCG låg på gränsen (5,8 och ska vara under 5,4) när man bedömde mig som ”negativ”. Sedan ska man få 2-3 extra kurer. Jag har fått 2 extra trots att HCG faktiskt inte riktigt var negativt.
-Nu finns möjligheten för mig att ta bort livmodern. Det skulle i så fall förhindra återfall. Jag känner mig för dåligt insatt i vad det skulle innebära och ska läsa på ordentligt. Ska man ta bort den så gör man det inom en månad.

Nu kommer jag vara infektionskänslig i ca 10 dagar.
Sen kan jag börja träffa folk igen!

Men redan på måndag ska jag tillbaka till Karolinska för att göra en Synacten-test för att se att mina binjurar fungerar igen efter att jag fått så mycket Kortison.

En glädjeblomma från min mamma!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Cherie
11 maj, 2010 kl 11 maj 2010 (20:06)

Det är helt galet vad mycket din kropp har fått gå igenom……jag beundrar verkligen dig! Kan tänka mig att många känslor bubblar upp till ytan, ”tänk om” tankarna kommer säkert till dig nu. Men jag hoppas att du kan tänka framåt nu, på eran resa, på framtiden med dina fina barn och Johan! Jag tänker på er….

Kram Cherie

Kommentar från Pamela
11 maj, 2010 kl 11 maj 2010 (21:47)

Jag opererade bort livmodern för ett drygt år sedan eftersom jag hade ett stort myom i den. Jag behöll äggstockarna. Jag mår finemang efter det och tycker gott och väl att man kan operera bort den utan så mycket funderingar, iallafall om man passerat åldern när man vill föda barn.
Ja, att jag mår finemang är kanske inte helt korrekt. Första månaden efter operationen kände jag mig rätt matt och tagen. Det är ju trots allt en stor bukoperation. Men med tanke på vad du redan gått igenom så är det inte så farligt, men det borde nog göra att din återhämtning tar lite längre tid. Men tid har du ju gott om nu.

Att du orkar hålla koll på allt du stoppat i dig ! Det är iallafall en intressant läsning även det.

Ha det nu så bra, solen ser ut att titta fram och vill värma din tillvaro.
Kram Pamela

Kommentar från Monica Pettersson
11 maj, 2010 kl 11 maj 2010 (23:21)

Hej ! Ja du nu har jag läst allt du gått igenom och tårarna vill komma …men min största önskan är att det ska gå bra för dej framöver nu och att du ska få rå om de dina och få njuta av den sommar som är i antågande …det jag tänker är att livet är inte rättvist ,men du får ha det så bra och jag återkommer . Styrke och tröstekram från Fiskartösa
.-= Monica Pettersson´s last blog ..Vilken härlig tisdag ! =-.

Kommentar från Jessica Linde
12 maj, 2010 kl 12 maj 2010 (4:45)

Så skönt att läsa! Nu har du en lång härlig sommar framför dig. Och du, ta det nu lugnt 🙂 Idag åker jag till Kreta men som tur är finns internet så jag kan hålla mig uppdaterad i allt som händer ”här hemma”. Stor kram! Jessica

Kommentar från Susanne
12 maj, 2010 kl 12 maj 2010 (8:15)

Så mycket som du och hela din familj har behövt gå igenom på kort tid. Inte undra på att det känns konstigt nu, hur skulle du/ni egentligen haft möjlighet att ”hunnit” med i alla svängar…

Du gjorde det Ludmilla! Du fixade en otroligt tuff behandling, med en redan ansträngd kropp efter en graviditet och allt det medför.

Visst är det väl ofta så i livet att när vi står där med kniven mot strupen så fixar vi otroligt mycket. Vi kan flytta berg för att lösa situationer. Men sedan när det akuta har passerat så kommer notan, och plötsligt så inser man att man fått ett rejält slag av något slag. Men det visar ju bara att vi är mänskliga, vi behöver vila och återhämta oss efter en kamp. Kämpa har du verkligen gjort de senaste åren, nu får det vara bra med den varan. Vila, återhämtning och påfyllning av energi, glädje och livslust låter som ett passande recept.

Jag hoppas eran sommar kommer att bli alldeles, alldeles underbar. Mycket tid ute i eran stuga och ladda batterierna, underbart väder som gör att man får fylla på energi.

Du kommer tillbaka Ludmilla, starkare än någonsin förut. Den drake du har tampats med är det inte många som har gjort. Men du har gjort det, och fixat det galant! Det är ok att vara trött och tom efter det. Men vila och slicka såren ett tag, för att sedan kunna komma tillbaka och njuta av allt positivt runt omkring dig!

Försiktigt stärkande kramar till dig!

Kommentar från Kristina
12 maj, 2010 kl 12 maj 2010 (12:45)

Förstår din tomhetskänsla. Ofta kommer sånt när man är vid ett mål som man sett så fjärran och inte vetat om man skulle nå, det är som att man inte riktigt vågar släppa fram glädjen för man vet inte om det kommer att hålla, och då blir det ett vacuum. Men tomheten kommer fyllas med det goda allt eftersom dagarna går. Du har gjort en jätteresa dessa månader och man blir trött av att kämpa och hålla modet uppe. Så det är inte underligt om inte jubelglädjen infinner sig. Men allt kommer i sin takt . Jag gläds med dig att du orkat kämpa och att ni alla orkat för familjen är så viktig del i detta. Kram Kristina i Umeå
.-= Kristina´s last blog ..Sommarprogrammet fixat =-.

Kommentar från Annika S
12 maj, 2010 kl 12 maj 2010 (15:50)

En bamsekram från mig!
Nu väntar livet med familjen HEMMA!

Annika

Kommentar från Susanne
12 maj, 2010 kl 12 maj 2010 (17:49)

Låt alla känslor bara få komma ut! Det behöver du! Snart vänder det och du kan se framåt o tänka positivt!
Kramar i massor!!

Kommentar från Tuija
13 maj, 2010 kl 13 maj 2010 (12:24)

Vilken härligt ”glad” solros, jag älskar solrosor! Kämpa på vännen, du gör det så bra!!!

Kramen

Kommentar från Ingrid
17 maj, 2010 kl 17 maj 2010 (0:47)

Bamsekram! 🙂
.-= Ingrid´s last blog ..Rödgrön sörja… =-.

Kommentar från Raggoparden
17 maj, 2010 kl 17 maj 2010 (15:17)

Jag gjorde en radikal hysterektomi pga myom och cellförändringar för två år sedan, trött i 14 dar, givetvis, men absolut värt det. Inga biverkningar, och aldrig mer störtblödningar och våldsamma smärtor en vecka per månad! Tveka inte!

Kommentar från Elin
19 maj, 2010 kl 19 maj 2010 (17:15)

Hej Ludmilla.
Jag är ny på din blogg. Tog mig nyss mod och googlade ”blogg om cancer” och du dök upp, samt att jag nyligen har startat upp en ny blogg för min egen del eftersom min pappa har en ovanlig svår cancer.
Jag blir väldigt berörd av det du skriver, och jag beundrar att du orkar skriva samtidigt som du genomgår cellgiftsbehandlingar. Har läst och läst och läst och tårarna rinner när jag läser vad du går igenom. Jag hoppas att du får bli helt frisk nu. Att du kan njuta av en härlig problemfri sommar. Jag berörs så av vad du går igenom och allt du har fått gå igenom även tidigare.
Cancer is a bitch skulle jag vilja säga, även för oss som står bredvid och ”hejar på” och bara önskar att våra nära och kära ska få bli friska. Det är svårt att se vad ni går igenom och jag beundrar ert mod och att ni kämpar så.
Att sedan även läsa om din dotter och allt det där gör jag att beundrar din kämparglöd ännu mer.
Ta hand om dig och lycka till med allt.
Jag lär fortsätta hålla koll på din blogg och hör säkert av mig igen.
.-= Elin´s last blog ..mitt första deprimerande inlägg.. =-.

Skriv någonting