Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Fina Anna

11 januari 2011 (13:24) | psykiatri, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Under den här tiden som gått sedan Linnéa dog har jag lärt känna väldigt många människor. Bland annat många mammor, som jag, har förlorat ett barn i självmord.

Min erfarenhet är att just förlora ett barn har en mycket speciell dignitet där inte bara saknaden efter personen är stor utan förlusten också innebär förlust av rollen som förälder. Hur det än är så är det ett ifrågasättande av en som förälder när ens barn ”väljer” att ta sitt liv (nu tror jag i och för sig inte att man väljer att ta sitt liv, jag tror att man inte upplever att man har något val – en psykologisk återvändsgränd).

En av de många mammorna som jag har kontakt med heter Annika. Hon förlorade sin Anna när hon var 21 år, 2005 (Anna var född 1983).

Redan som 8-åring konstaterade man tvångssyndrom (OCD). Hon fick en allvarlig depression under sommarlovet efter nian och hon och hennes mamma åkte ensamma på bussresa till Österrike. Hon älskade Sound of Music som barn och fick nu se och uppleva den underbara naturen på nära håll.

Sen började hon gymnasiet. De sökte hjälp och påbörjade medicinering med antidepressiva. I 2:an på gymnasiet slutade hon gå till skolan och började självskada sig. Hon fick mer och mer mediciner och blev inte bättre.

Till slut tog hon en överdos av Paracetamol (Alvedon) och låg på intensiven innan hon blev medvetslös och till slut dog.

Annika har blivit omskriven i SvD häromdagen just med anledning om hur lätt det är att få tag i mediciner nu förtiden och att få vet hur farligt det är med vanliga värktabletter. Läs artikeln här…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Annica
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (17:12)

Fina kloka Ludmilla din blogg behövs du skriver så bra jag känner din sin sorg efter L´innea när du skriver så fint om din sorg och saknad.
Jag håller absolut med om att det tyvärr är alldeles för lätt att få tag i mediciner.Är själv psyksjuk och äter mediciner men försöker se det som en nödlösning.Har sömnproblem och tar medicin till natten blir lätt sömnlös och ligger då vaken utan medicin.Mediciner är lätta att få jag har flera bekanta som är psykiskt sjuka och äter väldigt mycket mediciner.Min erfarenhet är att läkarna har för lätt att skriva ut mediciner.
Tyvärr är det svårt att få prata med någon inom vården.Ofta behöver man länge och regelbundet stöd av tex.psykolog el.psykiater men den vården är svår att få tyvärr.
Tack för en bra blogg hoppas du orkar fortsätta kämpa!

Kommentar från Nina, mamma till Hugo & tvillingarna Max & Vincent
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (17:53)

Ja det är verkligen för lätt att få tag i mediciner. Jag har själv haft OCD & depressioner så länge jag kan minnas, är 24 nu..
Och har försökt ta livet några ggr.
Det är hemskt att man kan gå så långt, tänk att det kan vara så svårt att få hjälp.
kram

Kommentar från ullisar
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (23:34)

Herregud. Jag visste inte att ”vanliga” piller verkligen är så farliga?

Ta hand om er, både Ludmilla, Annika och alla andra fina föräldrar.

Kommentar från Jennifer
12 januari, 2011 kl 12 januari 2011 (17:40)

Åh… en av mina bästa vänner var Annas allra bästa vän, de var som själsfränder. Jag glömmer aldrig hur krossad D blev av Annas död. Och hur hon fortfarande sörjer. Hur arg hon är för att Anna lämnade henne ensam kvar. När jag såg artikeln i SvD förut anade jag att det var samma Anna.
Jag tänker på min egen mamma, på dig, på Annika, när jag läser sånt här och tänker ”det där var nästan jag.” Dom sa att jag skulle dö men min lever fixade det på något vis. Då hatade jag det, för dom tog , precis som du säger, mitt enda val ifrån mig. Idag är jag tacksam.
Jag tror att din blogg hjälper väldigt många unga tjejer, jag vet att när jag mådde som sämst så kunde jag ibland hitta bloggar som din och tänka ”kan jag verkligen göra så mot mina nära och kära?” Visserligen blev det ju nästan så, men så många andra gånger hindrade det mig från att begå självmord.

Du är stark och du gör nog mer än du tror genom att dela med dig av ditt liv och dina erfarenheter.

Kommentar från Annika S
12 januari, 2011 kl 12 januari 2011 (20:26)

Ja, Jennifer, tack för dina fina rader och säg till D att det var Annas tvångstankar som blev henne övermäktiga just då i livet, hon månade så om sina vänner och D var hennes allra viktigaste vän och stöd <3 det vet jag med säkerhet!
Alla brev till behandlingshemmet från D med texter på kuvertet som ” Tonvis med kärlek”. ” Superälskad” på en Supermantröja
Få människor har lyckan att få uppleva sådan djup, äkta och ömsesidig vänskap och kärlek i livet.
Hälsa D att hon varoch är oändligt älskad av Anna. På ett papper har hon skrivit; ”Jag är en älskad människa”; med medicindarrig handstil….och fint om D också på samma papper.
Säg till D att hon hjorde mer för Anna än någon annan lyckades göra, Anna kände sig verkligen älskad av D!!!!!

Tack D och tack Jennifer och alla andra som bevarat Anna inom sig.
Ni gör mig stolt över min fina dotter.
De som Anna valde som vänner var och är OTROLIGT fina och alldeles fantastiska människor!

Kommentar från Viveka
12 januari, 2011 kl 12 januari 2011 (20:32)

Jag blir ledsen när jag läser om Annas själsfrände, som kände sig övergiven och fortfarande sörjer. Anna älskade sina vänner och var djupt olycklig, om någon mådde dåligt. Annika kämpar fortfarande för hennes olycksbröder och systrar, som far illa inom vården. Heder åt dig Annika. Ge inte upp kampen du började, när du kämpade för Anna. Tack alla som bryr sig och engagerar sig i dessa svåra frågor.
Viveka
Viveka

Kommentar från Viveka
14 januari, 2011 kl 14 januari 2011 (18:22)

Varför inga frågor eller synpunkter kring OCD och olika behandlingar som erbjuds eller inte erbjuds? Är frågan för komplicerad och unik för att kunna väcka nyfikenhet och vilja att veta mer? Nej, säger jag. Det är många som är drabbade och hela familjer är involverade. Bryt tystnaden och skriv!
Viveka
Viveka

Kommentar från Inkan o Ligan
15 januari, 2011 kl 15 januari 2011 (20:20)

Jag tror att det kommer massor med känslor och samtidigt ska den som förlorat sitt barn slåss mot folks åsikter.
USch
Kram Ludmila

Kommentar från Linda
30 december, 2011 kl 30 december 2011 (5:44)

Fina Anna! Tänker på henne ofta. Det värsta är nog att hon i slutet var arg på mig och jag ville henne egentligen bara väl. Men de allra sista ordet från Anna var när jag var inlagd på BUP, jag skulle alltid vara hennes Polly. Så det kändes skönt att vi hann försonas även om jag hade velat träffa henne en sista gång.

Jag vet hur mycket hon kämpade, vi båda var så trasiga. Alla gånger jag tog överdoser. Är så oerhört tacksam för den hjälp jag har fått!

Skriv någonting