Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Livet är en gåva

11 januari 2011 (9:27) | depression, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Denna dikt skrev Annika (se inlägget efter) när Anna vistades på Lenagårdens behandlingshem i Vattholma hösten 2002.

Till min dotter

Livet är en gåva
säger jag till Dig
Kan det inte räcka
med kärleken från mig

Du kämpar och du faller
reser Dig och går
Tänk om all min kärlek
kunde hela Dina sår

Livet har jag skänkt Dig
Din blick var ljus och klar
Var kom de mörka tankarna in
jag söker efter svar

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Elin
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (20:23)

Fantastiskt fin dikt!

Kommentar från Annika S
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (20:32)

Skall kanske förklara att de mörka tankarna handlade om självskadebeteende och suicidala tankar och handlingar. Anna led så av sina svåra tvångstankar och handlingar, hon hamnade som i ett fängelse av tvång som hon inte mäktade stå emot och som närmast anhörig tvingas man maktlös se på när ens älskade barn lider svårt och tappar tron på framtiden.
Gör något för dessa barn och ungdomar när symptomen debuterar!
Om skolsköterskan hade märkt att Anna led av t.ex diabetes hade vårdkedja funnits, barn med somatiska sjukdomar får planlagd vård. Så icke barn med OCD, kanske bättre nu?

Kommentar från Annika S
11 januari, 2011 kl 11 januari 2011 (21:08)

TACK Elin, så glad jag blev över ditt beröm<3

Annas mamma Annika

Kommentar från Viveka
12 januari, 2011 kl 12 januari 2011 (19:51)

Den här dikten säger allt om din kamp och din kärlek till din älskade dotter, min systerdotter. Du skriver några rader som berör på djupet. Anna kämpade, du stred för hennes rätt till ett värdigt liv. Jag tror ingen kan föreställa sig hur ensam och utlämnad man är i den situation du beskriver. Hoppas på fler kommentarer och reaktioner på dikten och berättelsen om Anna. Hon lever i våra hjärtan och hennes öde borde beröra alla som tar del av det. Läs och begrunda. Tack Ludmilla för din omtanke och ditt engagemang.

Viveka

Kommentar från Annika S
12 januari, 2011 kl 12 januari 2011 (20:36)

Tack min älskade tvillingsyster Viveka !

Kommentar från Elin
12 januari, 2011 kl 12 januari 2011 (21:06)

Och jag menar det verkligen! Den dikten säger allt, din stora kärlek till Anna och att din maktlöshet och smärta på sätt och vis nästan var lika stor som den man själv har då man lider av psykiska problem. Det är så svårt att göra något och det är så svårt att få hjälp. Maktlösheten är så otroligt svår.
Jag önskar liksom du att samhället, exempelvis skolan skulle bli bättre på att fånga upp och hjälpa i ett tidigt skede, eller ja, överhuvudtaget. Tyvärr har jag själv varit med om flera exempel då skolan varit fullkomligt blind för elever med stora psykiska problem. Det verkar som om de är rädda att tränga sig på eller uppmärksamma något de inte är säkra på, rädda för att göra fel. Det är verkligen något man borde satsa på tycker jag, utbilda lärarna i, särskilt som allt fler tonåringar har psykiska problem.

Återigen, väldigt fin dikt, jag skulle blivit väldigt glad om jag fått en sådan. Jag lider med dig och fasas över Annas och alla andra unga människors liknande öden.
Kram Elin

Kommentar från Annika S
12 januari, 2011 kl 12 januari 2011 (22:08)

Tack igen, Elin! Jag har uppvaktat utbildningsförvaltningen flera gånger och de har nog tagit till sig Annas historia och bildat grupp i Malmö med representanter för alla gymnasieskolor kring elevers psykiska hälsa och åtgärder. Sen återstår grundskolan….förskolan jobbar jag i sen 33 år och där har barn det i allmänhet ganska bra, blir sedda.

Jag kämpar på!

Har även skrivit sång till Anna
mitt i natten med gitarrackord

Anna du var min egen tjej
tack för de år jag fick med dej

Du gav mitt liv en särskild glans
nu finns du någon annanstans

Din säng är bäddad och står klar
allt som var ditt
finns alltid kvar

Ditt väsen finns i alla rum
jag lovar att jag aldrig
skall bli stum

Annika

Kommentar från Viveka
13 januari, 2011 kl 13 januari 2011 (20:50)

Jag vill att du spelar den fina sången för mig, när vi träffas nästa gång. Jag tittar på bilden av Anna och tänker på vilken förlust världen har gjort, som förlorat denna vackra , konstnärliga flicka. Tvången hindrade henne från att ta för sig av livet men hon gav allt hon hade av kärlek till sina vänner. Tänk om rätt stöd och hjälp hade funnits. Vad hade hon då gjort med sitt liv? Tanken svindlar. Vi är långt ifrån det samhälle jag vill leva i , vad gäller vårt sätt att ta hand om våra sköraste unga. Det är allas vårt ansvar!
Viveka

Kommentar från Annika S
13 januari, 2011 kl 13 januari 2011 (23:04)

TACK Viveka! Du har helt rätt! Den fina sången till Anna bara kom en sömnlös natt, skulle vilja att någon musiker spelade den helst…med pianokomp…eller Annas instrument ,violin. Jag behärskar gitarr. Anna var mycket musikalisk. Hon var både högt begåvad och mycket händig. Fick så många gåvor i sina anlag, tyvärr föddes hon i en tid då OCD inte behandlades i tid.
Min vackra, fina dotter Anna, alltid älskad och aldrig bortglömd.
Annika

Kommentar från Viveka
14 januari, 2011 kl 14 januari 2011 (18:09)

Jag hoppas att Annas livsöde väcker tankar hos fler än mig och Elin, som skriver ur hjärtat och verkar vara en oerhört varm och medkännande tjej. Var finns alla föräldrar, lärare, människor med arbete inom vården, ni medmänniskor, som brukar skriva och kommentera blogginlägg? Det känns lite svalt och oengagerat .
Viveka

Kommentar från Annika S
14 januari, 2011 kl 14 januari 2011 (19:43)

Håller med min syster! Var är ni vuxna läsare av bloggen? Varför skriver ni inte ett ord?

Annas mamma

Kommentar från Annika S
14 januari, 2011 kl 14 januari 2011 (20:35)

Det verkar som om bloggar ibland blir ” nöjesläsning” ?
Detta är en mycket seriös blogg med allvarligt och viktigt syfte!

Annika

Skriv någonting