Har du mått dåligt? Dela med dig…
Har du mått dåligt och kanske till och med haft självmordstankar men mår mycket bättre nu?
Det finns inget som har så bra påverkan på någon som mår dåligt som att få höra någon man kan identifiera sig med, berätta om hur det var och hur personen lyckades komma ur det jobbiga och sedan hur man ser på det hela idag.
Om du skulle vilja dela med dig på den nya sidan här på bloggen vore det guld värt! Gör det här…
Tillsammans kan vi göra skillnad!
Läs även andra bloggares åsikter om må dåligt, depression, självmordstankar, självmord, suicid, suicidprevetion
Kommentar från Marie Gerahty
9 april, 2011 kl 9 april 2011 (21:39)
Jag har perioder av, ”jag vill inte leva, men jag vill inte dö”, nu, efter fyra år av terapi har jag nått till handlingsplanen att jag går in och lägger mig på badrumsgolvet, släcker lampan och stänger dörren, ligger på badrumsgolvet tills, tills det går över.
Tills den akuta, kritiska stunden går över. Har provat att ringa psyk akuten, har suttit där med den manliga skötaren på tråden och försökt förklara, men inte känt mig hörd, lyssnad på kanske, men inte hörd, om ni förstår vad jag menar? Efter andra gången har jag slutat att ringa, den gången jag ringde i ren desperation eftersom mina anti-depressiva var slut och det var julledigt på väg och ingen på psykiatri mottagningen svarade då de var på utbildningsdag. Skötaren på tråden kunde inget göra sa han, jag var i tårar, energin rann ur mig, jag bad honom, jag bad honom om hjälp och han sa nej? Så jag ringde min vårdcentral och sjuksköterskan jag pratade med mig, lyssnade, hon hörde mig, hon skulle prata med den läkaren hon hade kvar på Vårdcentralen och be henne ringa tillbaka när sista patienten gått. Jag la mig tillrätta på golvet i badrummen och höll i mig. Klockan blev efter 18:00, hon kommer inte att ringa mig – men läkaren ringde, hjälpte mig och skrev ut den medicin jag behövde och jag förundrades av hennes hjälpsamhet och var tacksam. Rädslan och maktlösheten lämnade mig. Eftersom jag varit sjuk i sex dagar och varit utan mina tabeltter i sju hade jag börjat känna av effekterna. Men nu kunde jag hjälpa mig själv och kunde börja släppa taget.
Det går cukliskt, runt och runt. Höga toppar, yster glädje, hopp om livet, hopp om framtiden. Så faller jag, försöker stoppa, sakta ner, mina naglar går av när jag desperat försöker hålla fast mig i kanterna på det bottenlösa hålet, fingrarna blir blödiga, armarna värker och jag bestämmer mig att sluta streta mot. Jag har varit där nere måmnga gånger tidigare, jag vet att det finns en botten även denna gång. När jag landat får jag vila, andas ut, samla krafter, krafter som jag behöver för att klättra upp på den illa knutna repstege jag skapat efter dessa år av terapi. Fast denna gång betvivlade jag att jag skulle orka upp. Jag hade i över två månaders tid tappat förmågan att skriva, måla, brodera, sy, uttrycka mig med ord. Jag tvingade mig i väg till jobbet, var morgon har varit ett aktivt val att välja livet. Ingen tycks förstå – ”jag brukar också känna mig nere och inte önska gå till jobbet” – sagt i väl mening, men det får mig att må sämre, för jag måste vara en lat, oduglig, värdelös individ som inte klarar det som andra gör när de känner sig nere. Hur känner de när de är nere? Känner de att de inte vill leva? Är det ett aktiv val som även de gör att välja livet var morgon, var minut av hela dagen tills du får komma hem och lägga dig i sängen och sova? Ända sättet att överleva är att sova – känner även de det så? Då är de mina hjältar , det jag strävar efter är att leva, för jag vill inte dö, men jag vill inte leva, fast att vilja leva är det mål jag strävar efter, det och att bli älskad och accepterad av mig. Mest av allt vill jag bli älskad av mig och någon, är det ok?