Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Borderline, del 1

26 mars 2011 (22:52) | psykiatri, sjukdom | av: Ludmilla

”Att ha fel betydde för mig att man var fel! Jag kunde bråka i timmar och jag gav mig inte förrän den andra personen lade sig platt och sa ”Du har rätt! Jag hade fel!” Då först släppte ångesten och jag kunde slappna av och börja tänka igen. Jag sökte hela tiden andras bekräftelse av mina känslor, utan den trodde jag att jag skulle dö.”

Så skriver Jessica i en artikel om självdestruktivitet i DN

Instabil emotionell personlighetsstörning (IPS) är något som 2% av befolkningen lider av. Var 10:e person med denna diagnos slutar sitt liv i förtid. De flesta i självmord men några genom att de lever ett riskfyllt liv.

Jag kommer i en serie inlägg beskriva mer om vad bordelinediagnosen eller IPS är för något och ska försöka få dig som läser att förstå hur det är att leva med borderline.

Jessikas ord ovan representerar en av de punkter som ingår i diagnosbegreppet:

Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.

En person med IPS ser verkligheten i ”svart-vitt” eller ”antingen-eller”. Det kan börja med en liten småsak. Men eftersom allting dras till sin ytterlighet så kulminerar det inte sällan med att personen i fråga får självmordstankar:

”Antingen så har jag rätt eller så har jag fel. Om jag har fel så är jag sämst. Jag är sämst och då sämst i hela världen. Alla hatar mig. Jag borde inte få finnas.”

Det är små saker som drar igång starka känslomönster; en liten tanke som triggar igång känslorna som drar igång som en känslostorm. Personen med IPS VILL INTE känna alla dessa känslor, men ”drunknar” i den känsloflod som kommer.

För personerna i sin omgivning är detta oerhört jobbigt. Det blir inte sällan så att de närstående blir väldigt rädda att säga eller göra något som eventuellt skulle kunna uppfattas fel av personen med IPS. Ett litet felsteg eller något som KAN tolkas fel kommer att kunna dra igång en katastrof som slutar med självmord…

Bekräftelse är ett nyckelord. Personer med IPS har ett enormt bekräftelsebehov! Att bekräfta personen genom att säga:

-Jag förstår att du har det otroligt jobbigt just nu…
-Jag förstår att detta måste kännas fruktansvärt svårt…
-Detta måste vara så enormt smärtsamt för dig…

..eller något liknande… är förlösande.

Att FÖRST bekräfta. SEN kan man börja prata om varför man reagerade som man gjorde eller berätta hur man uppfattade situationen.

Innan en person med IPS känner sig bekräftad kommer den inte att kunna ta till sig något annat. Alla förklaringar eller försök till att nå samförstånd kommer att tolkas som kritik och som att man är SÄMST i hela världen – innan man känner att man är bekräftad. Att man har rätt att känna det man känner. Att man inte är knäpp i huvudet för att man känner det man känner.

Det kräver enormt mycket av omgivningen och anhöriga behöver stöd. Idag finns det stöd för anhöriga att få.

Fortsättning följer…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Rospiggen
27 mars, 2011 kl 27 mars 2011 (0:23)

Hej!

Hittade hit via Lindas blogg och såg att du skrivit om borderline. Jag har precis själv fått den diagnosen, bl a. Jag har även adhd och autistiska drag – en salig blandning mao :/
Jag förstår så väl vad som menas med att först säga att man förstår och sen försöka nå fram till den andre personen.
Jag var inne lite på det i det här inlägget:
http://rospiggenskriver.blogg.se/2011/january/alla-ar-vi-som-vi-ar.html#comment

Kram!

Kommentar från Rospiggen
27 mars, 2011 kl 27 mars 2011 (0:27)

Det finns en blogg som skriver mycket kring den här diagnosen:

http://manskligamoten.blogspot.com/

Kommentar från Jerry
27 mars, 2011 kl 27 mars 2011 (10:35)

Det här är bra skrivet tycker jag. Känner faktiskt igen vissa drag hos en nära anhörig. Men ändå inte fullt ut. Men du gör att jag förstår genom dina ord. Det är bra för mig. Tack!

Kommentar från Christel Kjellstrand
27 mars, 2011 kl 27 mars 2011 (13:21)

Tack! Tack för att du skriver!

Kommentar från Lina
27 mars, 2011 kl 27 mars 2011 (14:03)

Jag hatar min diagnos. Folk hatar mig för att jag har borderline. Jag önskar så att jag slapp detta. Men jag hatar den. Hatar hatar hatar. Jag har inte skadat mig själv på nästan 5 år. Men jag får ändå leva med mina ärr som vissa tycker är äckliga. Det finns en blogg som hänger ut borderliners för hon hatar dom. Det har fått mig att hata mig själv.
Men jag kan inte ta bort min diagnos.
Bra skrivet! Men jag hatar ändå mig själv för att jag har den diagnosen

Kommentar från Elin
27 mars, 2011 kl 27 mars 2011 (16:03)

du kanske tänkt att skriva det senare, men jag är lite nyfiken på varför det inte klassas som en psykisk sjukdom? För då är det om jag minns rätt? Och då undrar jag lite, vad defenierar en psykisk sjukdom egentligen?

Kommentar från ”Cecilia+Borderline”
27 mars, 2011 kl 27 mars 2011 (16:10)

Hej!
Jag har själv diagnosen Emotionellt instabil personlighetsstörning som tidigare kallades borderline personlighetsstörning. Jag skulle bara vilja tillägga att borderline ter sig mycket olika från person till person och det går inte riktigt att säga att alla med borderline ter sig just så som du beskrivit ovan. Jag har jättesvårt för mina känslor och vill helst inte veta av dem, men en liten grej skulle inte kunna få mig till självmord, däremot till att jag skär mig själv, men alla med borderline skadar inte sig själva.. Sen är det ofta så att den som har borderline även har andra diagnoser, vilket jag har och då spelar givetvis de andra diagnoserna också in.

Jag har fått höra mycket fördommar kring borderline, (hade en hel del själv innan jag fick diagnosen) och jag måste säga att för det mesta stämmer det inte alls. Många tror att det går att se på någon att den har borderline, det gör det inte. Jag ser utåt sätt ut som vilken person som helst och jag kan bete mig hur ”normalt” som helst när andra är i närheten för då drar jag på min mask. Därav är det oftast bara de närmsta som märker och ser att någonting inte är som det ska, att jag har borderline och svårt med mina känslor. (Du kanske har tänkt skriva detta i nästa del, men jag ville skriva det ändå:) ) Kram!

Kommentar från Ludmilla
27 mars, 2011 kl 27 mars 2011 (19:43)

Det stämmer att borderline innefattar många olika symptom. Jag kommer att gå igenom de olika aspekterna och berätta mer för varje avsnitt.

Kommentar från Sara
27 mars, 2011 kl 27 mars 2011 (22:56)

Tack Ludmilla! Jag känner igen så mycket. Tack för att du skriver! /Sara

Kommentar från Inkan o Ligan
28 mars, 2011 kl 28 mars 2011 (7:23)

Tack för att du skriver om det. Jag har det inte och känner väldigt få och ingen nära mig (som jag vet om) och uppskattar verkligen att få bra information.
Kram

Kommentar från Annica
28 mars, 2011 kl 28 mars 2011 (19:40)

Varför ska vi som är psyksjuka skämmas?Har inte borderline men är psykiskt sjuk lever med jobbiga depressioner och onormal trötthet.Skäms också och känner igen mej i det som står här ien kommentar.Uttåt sett ser jag normal ut och försöker verka frisk drar på en mask.Har mött så otroligt mycket fördomar om psykisk sjukdom.Visar inte uttåt hur jag mår.Att vara ung 32 år och förtidspensionerad är inte lätt med alla fördomar som finns.

Kommentar från Cajsa
28 mars, 2011 kl 28 mars 2011 (20:50)

Hej. Vad fint att du tar upp detta med IPS Ludmilla. Du är ju insatt i hur min dotters och min livssituation sett ut. Mycket av det som står i inläggen ovan är som att läsa om hur vår situation sett ut oss.

Kramar

Kommentar från Hjärtat
30 mars, 2011 kl 30 mars 2011 (17:13)

Det är sååå skönt att inte vara ensam här i världen med lustiga diagnoser och sår och skador i själ och hjärta..
Tack för du delar.
Det är så viktigt.

Kommentar från border-fucking-line
3 april, 2011 kl 3 april 2011 (12:57)

Jättebra skrivet. Jag kommer länka till alla dina inlägg om borderline för att sprida förståelse för denna helevetesdiagnos. Kram!!! Och stort tack.

Kommentar från Peter Midas
12 januari, 2012 kl 12 januari 2012 (21:23)

Diagnoserna kan vara jobbiga att hantera. För oss som är anhöriga är det viktigaste att vi kan hantera våra egna känslor och inte lägger oss i själva botandet. Låt andra som är proffs ta hand om den delen. Stöd era borderline så mycket det går, bland annat genom att sätta gränser och inte tolerera manipulation och annat trixande. Genom att bara ge efter får ju den som är borderline bekräftelse på att det är OK… det är inte OK att bli förtalad, plundrad på pengar, bedragen, förnedrad etc. Åter… det viktigaste är hur vi anhöriga tacklar frågan. Inse att störningen finns där, förpackad i en kropp. Skilj på sak och person! Svårt som tusan!

Skriv någonting