4 veckor sedan Linnéa dog
9.00 besök hos pojkarnas psykolog. Fokus på Oscar. Blir mer irriterad och arg framför allt på Jonas. Jonas är en ”krok” som Oscar inte ska nappa på. Oscar har märkt att jag inte är som vanligt. Det oroar honom. ”Ludmilla har du fått stöd?” Jag…? -Har inte tänkt på det än…
10.30 Möte tillsammans med Johan och Linnéas pappa med klinikledningen på BUP. Genomgång av händelseanlays inför inskickande till Socialstyrelsen. Blir besviken. Känns klent. Funderingar kring kompletterande anmälan av specifik person. Vill inte vara hämndlysten men vill att det ska kunna göra skillnad i framtiden.
13.30 Hemma igen. Pojkarna är ute och cyklar med Theo. Plockar ur diskmaskinen.
15.10 Bäddar sängen. Möte med Cilla. Ett bra samtal med en mycket god vän. Vill träffa mer.
17.54 Johan kommer hem. Oj då. Redan middagsdag. Johan fixar middag. Tack.
19.30 Möte med delar av okänd familj som vill dela vår sorg. Känns bra att dela. Början på en ny bekantskap? Kommer att göra skillnad.
4 veckor idag.
Funderingar: Sörjer jag normalt? Jag har repeterat krisfaser i Cullbergs bok. Är jag fortfarande i chock eller har jag kommit in i bearbetningsfasen? Hur vet man vad som kommer sen? Är jag för krass och realistisk? Kommer det att göra mycket ondare sen? Känns som en första förlossning. Man är rädd för man vet inte hur det kommer att bli sen…
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, bearbetning
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Patrick Ölund
4 augusti, 2010 kl 4 augusti 2010 (6:32)
Ludmila, vad ska man säga för att kunna hjälpa dig? Jag kan inte säga att jag förstår dig eftersom detta inte har hänt mig. Jag ska be för dig. Det är det enda som jag tror jag kan göra. Jag vet att Gud bryr sig även om det kanske inte känns så just nu. Han är tröstens Gud står det i Bibeln. Så, jag ber för dig och din familj.
Mvh,
Patrick
Skriv någonting
Beställ mina böcker
Här finns hjälp!
Kommentar från Ludmilla
4 september, 2008 kl 4 september 2008 (15:10)
1 Kommentar från Stella (svar):
Min fästman förlorade sin pappa för nu 5 veckor sen..
Han är ledsen..det dalar,men vill hålla humöret uppe för sina 5 syskon och stötta dem.
Han fick tabletter mot sina panikattacker t o m ,men de har börjat avta..
Nu vet jag att det inte är samma sak att förlora en förälder som att förlora sitt barn,även om ändå sättet de dog på är likadant exakt. Självmord.
Jag tycker du gör helt rätt i allting som du gör och INTE gör..inte orkar med osv..
Du har folk omkring dig som finns för dig..Som hjälper till att hedra Linnea..
Samma sak för min fästman.
Han är fortfarande i en typ av chock,nämligen att han tycker allt är overkligt. I det så finns även bearbetningsfasen som kommer smygandes fram och jag ser på dina ord och rader,att så är det även för dig.
Ska inte säga för mycket,då det inte är MIN upplevelse,men mitt i detta så följer jag dig parallellt med min fästmans sorg av sin pappa..
Rädslan finns ständigt,en viss panik också,för framtiden.Men det enda som gäller är att ta dag för dag.
Det kommer säkert dala fram och tillbaka. Just nu är det mycket att ta dagen som den kommer.
Men var inte rädd,för det kommer komma en tid då du nog plötsligt tänker annorlunda och det inte känns just lika tungt som det gör just nu.
Men stressa inte fram det,utan tillåt dig själv att bara KÄNNA EFTER vad kroppen och hjärnan säger hela tiden.
En sak i taget..Önskar dig allt det bästa och även för pojkarna såklart.
Kramar*
Skrivet 28 juni 2008, klockan 00:41
#2 Kommentar från Liz (svar):
För min del så var jag nog i alla faser blandat, sen kunde jag vara i en fas för att gå tillbaka till förra fasen, man slungas nog hot och dit men jag hade också såna tankar, som tex hur ska man sörja för man vill ju göra allt på rätt sätt, Kan säga att det gör inte ondare men just ordet ondare får en annan dimension, finns flera sätt som gör ont och rätt som du är så är du bara där.
Kram
Skrivet 28 juni 2008, klockan 00:41
#3 Kommentar från Ingrid (svar):
Nu skriver jag några rader här.
Vad duktig du varit idag! Du har fått mycket att ske runt omkring dig.
Normalt sorgearbete, vad är det? Menar du faserna efteråt?
Det som är normalt för dig kanske inte är normalt för mig. Sorg kan se så olika ut. Olika för varje enskild individ. Kanske sörjer vi olika för vem det är som dör också. Äldre, yngre, eller närstående eller bara bekanta.
Inget jag tänkt på tidigare men som jag funderat på nu i dagarna, smärtan att förlora en äldre anhörig, är den värre än när man förlorar en yngre eller är det tvärtom? Mina fortsatta funderingar blir då genast att man kanske har lättare att acceptera när en person ur äldregenerationen går bort än när ett barn väljer att avsluta sitt liv.
Glöm inte bort att ta hand om dig själv, sök upp nån psykolog/samtalsterapeut, man behöver det.
Mina tankar finns hos dig och de dina. Kan inte förstå det du och din familj går igenom, bara förnimma en liten aning.
Björnkramar
Skrivet 28 juni 2008, klockan 00:55
#4 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
En ren gissning: jag tror din allra första chock är över… samtidigt som jag tror känslan av chock kommer att finnas kvar och ibland blomma upp starkare flera gånger till. Hur som helst så tror jag att även om viss chock sitter kvar, så har du samtidigt också börjat bearbeta allt. Men det är som sagt, en ren gissning… Jag tror också att smärtan sitter kvar, men att man lär sig hantera den och leva med den. Allt gott till dig!
Skrivet 28 juni 2008, klockan 01:13
#5 Kommentar från Ludmilla:
Tack för era kommentarer. De gör verkligen skillnad!
KRAM
Skrivet 29 juni 2008, klockan 00:22