Att ta en minut i taget…
Så blev det helg igen. Fredagarna är räknepunkten. Hur många veckor har det gått nu egentligen…?
Jag har gått över till att räkna månader. Nästa vecka är det 3 månader sedan min dotter hoppade framför tåget.
Jag märker att jag måste vara här och nu.
Jag kan inte älta det som varit. Jag blir tokig då. Varenda ord som har sagts analyseras och vrids på. Det hon sa. Det jag sa. Det hon sagt om andra. Det andra säger om henne.
Jag märker hur hyperkänslig jag är för hur andra föräldrar är mot sina barn. Här om dagen var det en mamma som irriterat sa till en 4-årig dotter: Men sluta TJATA NU! Jag fick in klump i halsen. Hur vågar hon säga så..? Tänk om dottern känner sig fullständigt misslyckad och kommer att ta sitt liv om 11 år… Jag vet… det är normalt att man ibland blir irriterad på sitt barn, men jag ifrågasätter allt just nu. Jag tycker inte att jag gjorde mer eller mindre än någon annan förälder. Jag var en vanlig förälder för Linnéa som älskade mitt barn och ville hennes bästa i alla lägen. Men ändå hände det mig…
Jag kan inte heller fundera för mycket framåt för det känns så hopplöst att fortsätta mitt liv utan min dotter.
Flera föräldrar som jag fått kontakt med nu som också mist ett barn talar om ”överlevnadsplikt”. Först förstod jag inte vad det betydde. Men, jag måste ju leva – för mina andra barns skull. Det finns ju inget alternativ.
Igår tog jag en minut i taget och lyckades vara i nuet nästan hela dagen. Vi gick i skogen. Plockade svamp. Njöt av solen som sken genom lövverket. Spänningen… var finns nästa… där… Oscar tar du den…! Vilken fin! En Karl-Johan. Och där… och där… Svampen skulle rensas och tillredas. Gott!
Sedan plockade vi lingon ute på ön. Massor med knallröda lingon. Vi vi snabbt ihop en stor skål.
Som föräldrar är vi ju ”minnesmakare”. Jag skapade minnen för mina pojkar.
Yoga på bryggan. Här och nu. Vinden som susar ljumt kring mitt hår. Solen smeker mig snällt. Bygger upp mig, inifrån och ut. Utifrån och in.
Idag: Ett litet steg framåt. Lyft benet upp, fram, sätt ned. Lyft nästa ben, upp, fram, sätt ned.
Nästa vecka ska jag börja jobb lite. Skifta fokus.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, Mindfulness, acceptans, självmord,
Kommentarer till inlägget
Pingback från Ludmillas Blogg » Det är mörkt…
2 februari, 2009 kl 2 februari 2009 (16:56)
[…] känner mig trött. Påminner mig om överlevnadsplikten som vi som har fler barn faktiskt har. Jag har barn som behöver […]
Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (21:16)
#1 Kommentar från Carita Liljendahl (svar):
Ja, dina andra barn behöver dig.
Överlevnadsplikten kan man ju också tolka som så att du ska finnas kvar för att kunna berätta hur fin din dotter var. Hennes minne ska för alltid leva vidare. Vem vet, kanske du föreläser om det där någon gång i framtiden. Alltså om hur det gick till då du tog en minut i taget och överlevde.
Och jag tycker du är helt mänsklig då du reagerar på sura föräldrars tjat och förminskande av sina barn. Jag hoppas så många mammor och pappor, syskon, släkt och vänner som möjligt ALLTID ska komma ihåg att berömma och älska.
Man vet aldrig vilken dag kan bli vår sista.
Varm kram till dig.
Skrivet 24 augusti 2008, klockan 12:12
Svar från Ludmilla:
Det har du ju rätt i.
Jag är en representant för att berätta om Linnéa. Jag är den som vet mest om henne.
Jag kommer absolut föreläsa. Framför allt för att sprida kunskap om självmord och hur man kan förebygga det.
Skrivet 24 augusti 2008, klockan 18:44
#2 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Det där lilla, lilla, är det som jag tror är det mest betydelsefulla. Att plocka svamp, att ta ett litet steg… Det lilla i det stora.
Skrivet 24 augusti 2008, klockan 15:01
Svar från Ludmilla:
Yoga i solen… : )
Skriva tackkort.
Fler små steg.
Skrivet 24 augusti 2008, klockan 18:44
#3 Kommentar från L (svar):
Lycka till!!!
Kram
Skrivet 24 augusti 2008, klockan 22:20
#4 Kommentar från Starsign (svar):
Överlevnadsinstinkt….självklart viktigt för dina barn som är kvar här. Men överlev för Linneas skull också, låt henne leva vidare genom dig, genom dina andra barn, hennes syskon…
Kramar
Skrivet 24 augusti 2008, klockan 23:00
Svar från Ludmilla:
Jag gör mitt bästa!
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 18:17
#5 Kommentar från AlterEgo (svar):
Det är märkligt hur vi människor är uppbyggda, att vi klarar dessa små steg fast vi inte känner så.
Det har redan gått tre månader, men det känns inte mindre ofattbart, inte ens för mig som inte ens kände Linnéa.
Få livsöden har berört mig så mycket som denna, det känns som jag är en del av det som hänt. Förmodligen för att du berättar med sådan inlevelse, så man kan känna det hela.
För några veckor sedan gick jag själv längst spåret, på något märkligt sätt försökte även jag söka svar.
Det enda svar jag kunde finna var att din dotter var något enastående. Att ha styrkan att stå kvar där på spåret när tåget kommer, bevisar inte bara hennes mod. Det bevisar också (tycker jag) hennes kärlek till dig och övertygelsen om att du skulle göra något bra av denna händelse.
Hon offrade sitt liv för att något bättre skulle komma fram och med tanke på ditt yrke och din förmåga att förmedla budskap genom ord, så är jag övertygad om att Linnéas val, framöver kommer att förändra situationen till något positivt för många ungdomar.
Skrivet 25 augusti 2008, klockan 01:30
Svar från Ludmilla:
Det betyder mycket för mig att höra att du har berörts av det jag skrivit.
Jag vet inte om det var pga av hennes övertygelse som gjorde att hon valde att inte leva, men nu när hon inte finns måste jag vända det till något bra.
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 18:19
#6 Kommentar från Marianne de Valladolid (svar):
Kära du.
Kanhända är det jag som myntat begreppet överlevnadsplikt. Vet att det används och sprids inom det nätverk vi båda tillhör, vi som förlorat våra barn.
Min son Micke, ung, stark, glad, vacker, blev brutalt knivmördad en sensommarnatt för snart ofattbara sju år sedan.
http://www.mickevalladolid.se
Den första tiden kom så många ord från mitt öppna hjärta.Bland annat de om överlevnadsplikt.Men du ska veta att det jag kände då inte är detsamma som i dag. Nu vill jag leva vidare också för min egen skull, för hela livet självt. Saknar min som gör jag varje dag och i varje andetag men kan också glädjas åt allt och alla som finns kvar.Sorg i glädje och glädje i sorg. Så håll ut, du kära.Ljuset kommer, kraften kommer.Kanske inte just nu men sedan.
Överlevnadsplikt
När du dog
dog jag med dig
mitt liv försvann
i din sista suck
Kvar här ändå
död utan dig
bunden
av
överlevnadsplikt
Med dig i graven
de andra här
vill jag lämna
ändå stanna
Jag älskar dig
älskar dem
mitt hjärta
blöder
slits itu
Kan inte svika
de våra här
för att komma
till dig som gick
Så min älskling,
jag stannar väl
död utan dig
Bunden
av
överlevnadsplikt
Skrivet 25 augusti 2008, klockan 07:46
Svar från Ludmilla:
Kära Marianne,
Har nu varit inne på hemsidan och läser vad du gått igenom. Fruktansvärt!
Tack för dina hoppfulla ord. Det är viktigt att förstå att det går att överleva utan sitt barn…
Kram
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 18:28
#7 Kommentar från Xtazy (svar):
Har ju läst hela din blogg och funderat mycket på vad livet skulle vara utan sonen. Så skriver du om överlevnadsplikten, skyldighet mot dina andra barn. Det kan jag förstå, men det jag har tänkt på(inte bara nu utan även tidigare av andra anledningar) är att om det händer mig…vem ska jag kämpa vidare för..? Förlorar jag honom, har jag inget att leva för längre ju.. Förstår du hur jag tänker..?
Skrivet 25 augusti 2008, klockan 13:43
Svar från Ludmilla:
Jag förstår hur du tänker… Jag har också tänkt på vad som skulle hända om jag inte hade haft fler barn… Då skulle jag ju även förlora identiteten som mamma. Det skulle nog vara svårare… betydligt svårare…
Kram
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 18:37
#8 Kommentar från Nenne (svar):
Yoga i solen.. Jag blir riktigt avundsjuk..
Du är på rätt väg, jag lovar.
Styrkekramar
Skrivet 25 augusti 2008, klockan 15:00
#9 Kommentar från Pernilla (svar):
Ja överlevnadsplikt har vi även om det käns oöverstigligt vissa dagar!
Låter som om du och pojkarna hade en underbar dag igår.
kram Pernilla Christians änglamamma
http://www.christiansellergren.se
http://blogg.aftonbla…
Skrivet 26 augusti 2008, klockan 01:20
#10 Kommentar från Josefines änglamamma (svar):
Lycka till på jobbet, tror du gör rätt i att skifta focus lite…om så bara korta stunder. Man behöver det för att hämta ny ork o kraft. Jag började jobba rätt så snart oxå och jag tror att det va rätt medicin för mig ialla fall. Fick vara bara Lotta och inte ”Lotta änglamamman”. Vardagen och allt annat väntade ändå därhemma efter jobbet, men då orkade jag ta tag i det på ett annat sätt. Sa till mina arbetskamrater…”behandla mig som innan det hände, tänk inte på vad ni säger o gör…va bara som vanligt”. Det va jätteskönt…att folk kunde skämta med mig trots det som hänt..man fick skratta lite. Menar..även om man jobbar och skrattar o får en andningspaus..så har man ju inte glömt..man återhämtar sig bara en stund för att orka med den sk överlevnadsplikten. Kram på dig..o
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 10:30
Svar från Ludmilla:
Tack för att du kommer och hälsar på. Ser på din blogg att du kommit så mycket längre än jag. Jag längtar till dess jag är där. Det måste gå! Kram
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 18:52