Hur andra reagerar på att mitt barn tagit sitt liv…
Detta är ett intressant ämne…
För två år sedan dog ett barn i vår bekantskapskrets. Egentligen inte någon familj vi kände men vi har barn i samma åldrar och på samma skola/samma klass. Man känner till men inte känner… om du förstår hur jag menar.
När vi fick beskedet om att han hade dött i en tragisk olycka blev vi i vår familj alldeles förlamade av chock. Det aktiverade alla instinkter inom oss. Vi talade om detta hela tiden under flera dagar. Därefter gick vi över till att tala om det väldigt ofta under lång tid. Även lång tid efteråt har vi pratat om det och känt så mycket… för det inträffade… för familjen.
Min första reaktion är: Vi ska inte störa. Sedan tänker jag: det kan inte vara fel att visa att man bryr sig om.
Men, vad såg den drabbade familjen av vad vi tänkte?
Samma dag som vi fick beskedet (ca en vecka efter det hade hänt) gick vi till dem med blommor. De var inte hemma så vi la blommorna på trappan.
Jag skickade ett mail till föräldrarna med mitt deltagande.
Jag skickade även ett mail när det hade gått en tid.
Varför gjorde jag inte mer? Mina tankar var: Jag var rädd att ”störa”. Jag som inte var en självklar vän skulle inte komma och lägga mig i. De hade säkert fullt upp ändå. De kanske tycker att jag kommer och gottar mig i deras snaskiga olycka.
Det var då.
Nu är det jag som har förlorat ett barn. Det är intressant att se hur många det är som skyr samtalsämnet. I vissa situationer känner jag mig som en pestdrabbad. Akta dig! Om du kommer för nära så kommer ditt barn också dö!
Det stämmer väldigt mycket att det är i nöden som vännen prövas. Jag har fått nya vänner i detta. Jag har också insett att det finns en del personer som inte finns där när det verkligen gäller.
Men jag anklagar ingen. Jag har full förståelse för att när det oerhörda händer… så kan det vara väldigt svårt att ta det till sig. Hur ska man ens kunna snudda vid tanken att ens barn skulle dö? Försvinna från sitt liv? Det är ju så fel!
Nu är det snart 3 månader sedan min dotter dog. Valde att dö. Saknaden är inte mindre idag än när alla ringde och mailade varje dag. Saknaden är större nu. Ensamheten är större. Mycket större eftersom livet lunkar på för alla andra.
Detta måste jag också acceptera. Precis som att jag måste acceptera det oacceptabla att Linnéa är död. Att folk kan fortsätta sina liv fast Linnéa är död… visar mig vägen… för jag måste också fortsätta mitt liv. Jag måste fylla det med meningsfulla saker. Dag efter dag. Tiden måste gå.
Jag försöker att se det svåra i vitögat. Varje dag går jag förbi Linnéas rum flera gånger eftersom det ligger på väg ut ur huset. Jag känner ibland en enorm skräck över att se hennes saker. Jag tvingar mig då in i rummet. Sätter mig i hennes säng, kramar hennes nalle, luktar på hennes kudde. Gråter/skriker men stannar kvar till dess ångesten har släppt taget. Jag måste känna det jag känner SAMTIDIGT som jag går vidare.
Det är svårt.
Men det måste gå.
Läs även andra bloggares åsikter om sorg, reaktioner, exponering, ångest
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Karolin
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (15:39)
När jag var 18 så tog en gammal klasskompis sitt liv. Vi var ute en kväll och några timmar senare valde han att sluta leva. Det har gått 14 år nu och jag tänker på honom var och varannan dag. Som 18åring var jag väldigt arg på honom för vad han gjorde, för att han kunde välja att göra så mot sina föräldrar och alla de som tyckte så mkt om honom. Idag som 32åring och som egen mamma tycker jag mest att det hela är så oerhört tragiskt, för både honom och för hans familj. Jag har i efterhand förstått att han inte mådde bra, att han inte var så stark som vi alltid hade skenet att han var, och jag önskar så att han hade räckt ut en hand och att ngn av oss hade varit klok nog att ta den eller att vi hade varit mogna nog att se hur han mådde och försökt nå fram.
Det jag eg vill säga är att jag tänker på honom ofta och att vi genom åren har pratat mkt om honom och fortfarande gör, vi gamla vänner. Och jag önskar att jag hade vågat säga ngt om det till hans mamma när jag mötte henne på stan ngt år efteråt, eller att jag hade gjort det senare, och att jag ngn gång kommer ta mig i kragen och säga det till henne om vi möts. Att han inte är glömd.
Precis som jag tror att din Linnea aldrig kommer bli glömd, även om alla kanske inte kommer våga prata med dig om det.
..och när jag säger så så pratar jag om barn och om tonåringar och om inte vuxna. Vuxna borde veta bättre. Barn är ändå barn, och ibland så väldigt mkt klokare än de som är vuxna. För jag som änglamamma själv till ett barn som dog i magen vet hur viktigt det är att få bekräftelse av sitt döda barn, genom ord, genom handling och vad ont det gör när man inte får det.
Jag tycker du har skrivit så mkt fint om din dotter och jag kan känna igen mig i så mkt i vad du skriver även om våra historier skiljer sig åt så mkt. Sorgen är oftast den samma, även om vägarna dit har skiljt sig åt.
Kram på dig och tack för att du väljer att våga skriva om det ”förbjudna”, för det behövs för att vi ska våga prata om det. Ingenting borde vara tabu, inte när det gäller sorg och när det gäller död. Vi måste våga prata mer, med varandra och i media.
Hälsningar från Karolin, mamma till en liten änglakille, mamma till två busfrön hemma och i väntan på en liten.
Karolins senaste blogginlägg..21+6
Kommentar från Ludmilla
7 oktober, 2008 kl 7 oktober 2008 (17:49)
Karolin: Tack för dina väldigt fina ord. Det är skönt att höra att du tycker att det är bra att jag skriver.
Kommentar från Linda
4 september, 2009 kl 4 september 2009 (10:33)
Varför lider du av sådan ångest hela tiden för??? Vad är det du inte kan leva med?
Kommentar från Ludmilla
5 september, 2009 kl 5 september 2009 (10:17)
Linda: Jag har förlorat mitt barn.
Kommentar från joakim
9 oktober, 2009 kl 9 oktober 2009 (20:56)
Ursäkta men jag måste hålla med linda , det finns fler och värre tragedier än det du drabbats av , tänk på dem som drabbas av ofrivilliga mord som t ex O. Palmes familj och Anders Eklund. Försök att gå vidare istället med familjen som du har…..
Kommentar från Ludmilla
10 oktober, 2009 kl 10 oktober 2009 (9:38)
Joakim: Om du läser mer i min blogg så ser du att det är precis det jag gör.
Kommentar från Ludmilla
8 september, 2008 kl 8 september 2008 (21:22)
#1 Kommentar från Malin (svar):
Folk är så himla rädda att stöta sig med sånt som är jobbigt o annorlunda. Rädda för situationer när dom inte vet vad dom ska säga eller hur dom skall bete sig. Då flyr dom istället…
Ibland behöver man kanske inte säga eller göra speciellt mkt. Bara visa att man finns där.
Skänker dig en tanke och en kram
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 19:20
Svar från Ludmilla:
Jag förstår verkligen deras osäkerhet och rädsla. Samtidigt behöver man ju faktiskt inte säga eller göra så mycket alls.
Några personer har kommit fram till mig med gråten i halsen och sagt: ”Jag vet inte vad jag ska säga..” och det räcker ju mycket väl för att jag ska känna att de faktiskt bryr sig om.
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 21:51
#2 Kommentar från Miss C (svar):
jag blir alltid så tårfylld när jag läser det du skriver.. det berör mig såå mkt.. det du säger stämmer bra. Jag tror att anledningen att folk inte vill prata om det kanske beror på att man inte vill påminna den drabbade.. man tror att det kommer göra mer ont om man pratar om det..
men kanske reagerar vi fel.. jag vet inte..
KRAM!
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 19:20
Svar från Ludmilla:
Ja… det är ju inte direkt så att man går omkring och tänker på något annat och när någon kommer fram till en så kommer man på: ”Ja just ja, jag har förlorat mitt barn…”
Man tänker ju på det hela tiden. HELA tiden. Även om det inte syns…
Kram!
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 21:52
#3 Kommentar från Stella (svar):
Ingen kan verkligen sätta sig in i det att förlora sitt barn,hur det är,om man inte varit med om det själv..Likaså,som för min R,om hans pappas självmord.Det jag äntligen fattat nu är hur pass svårt det är att inse hur en annan människa kan må över en sån händelse.
Sist jag träffade R,så kom allt att bli klart för mig..Han är förvirrad,rädd,och vilsen nu.
Det hände plötsligt,enda föräldern han hade kvar..
Jag är dock glad över att jag sen dag ett ändå visat att jag VILL o KAN finnas för honom,även om han inte klarat att ta emot mitt stöd,men jag har gjort det jag kunnat själv,för honom och kommer fortsätta göra det hur det än blir mellan oss.
Har flera ggr tänkt på om jag ”stör” honom,men litar på att han i så fall säger själv att jag skulle göra det..
Jag är verkligen så ledsen för din skull,men glad över att ha ”lärt känna” dig här via bloggen och får vara med om dina tankar och känslor.Jag ser små små ljus då och då hos dig och samtidigt så lär jag mig mycket av din sorg,ilska,förvirring och allt annat.
Är glad att du inte är ensam utan har dina fina barn och en man vid din sida.
Önskar dig allt det bästa..
Kram*
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 19:22
Svar från Ludmilla:
Tack snälla Stella. Jag förstår också vilken enorm frustration det måste vara när man ser någon som står så nära lida på det viset. Och att man inte riktigt räcker till… Man kan inte trösta… göra allt bra igen… Inget blir ju som vanligt igen. Man måste ”bygga om” verkligheten.
Kram till dig och Minisen
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 21:55
#4 Kommentar från Tonårsmorsa (svar):
Ja, döden är skrämmande när man inte sett den i ögonen. Den är skrämmande då också, men på ett mer välbekant sätt…! Klart man är rädd att klampa på. Absolut.
”Varför gjorde jag inte mer? Mina tankar var: Jag var rädd att ”störa”. Jag som inte var en självklar vän skulle inte komma och lägga mig i. De hade säkert fullt upp ändå. De kanske tycker att jag kommer och gottar mig i deras snaskiga olycka.”
Jag känner igen det. Man är rädd att uppfattas som blodtörstig. Samtidigt som man faktiskt kan känna en oerhörd empati för någon som förlorat sitt barn. Det krävs inte mycket för att en förälder ska kunna ana den oerhörda sorg det ger, även om nog ingen som inte gått igenom det, kan förstå…!
En tanke, en kram, för vad det är värt!
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 19:22
Svar från Ludmilla:
Tankarna betyder mycket så länge jag vet att du har dem! ; )
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 21:56
#5 Kommentar från Starsign (svar):
Kanske att vi människor har en rädsla för att inte räcka till i andra personers sorg, så dåå är det lättare att dra sig undan och inte stötta. Rädsla för att vi ska göra mer skada än nytta när man egentligen vill vara där och stötta i allt elände?
Kramar
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 20:22
Svar från Ludmilla:
Ja, så kan det ju också vara. Jag tror inte att man kan säga ”fel” saker. Ja det är klart att några saker kan ju vara mindre passande som:
-Jag vet precis hur du känner det. Min farmor dog för 10 år sen.
-Jag har det också jättejobbigt just nu för min tvättmaskin har gått sönder…
-Vilken tur att du har fler barn…
Eller nåt…
Annars tror jag att alla försök är bra…
Men annars tror jag att det
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 21:59
#6 Kommentar från marie (svar):
jag tror att man är rädd att göra fel. när döden kommer så nära inpå,och att egentligen så är det bara att finnas till, den enklaste stödet.
när min lillasyster omkom så visade jag inte utåt hur jag kände mej, jag bar allt inombords….då är det inte lätt för andra att se,hur man mår egentligen, de är ju inga tankeläsare, men jag var så, då.
sedan hade jag min 2 åriga son som tog upp all min tid då.
tänker på dej….
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 20:56
Svar från Ludmilla:
Ja, det är ju viktigt att inte förvänta sig att folk ska veta hur man mår.
Fokus på de barn man har kvar är ett bra sätt att hålla sig i nuet.
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 22:00
#7 Kommentar från Liz (svar):
Åh vännen, du beskriver det som om det vore jag som står där med ångesten och känslan, jag känner så väl igen varenda stavelse av det du skriver.
Kram, kram och åter kram.
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 21:01
Svar från Ludmilla:
Massor med kramar tillbaka!
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 22:00
#8 Kommentar från Camilla (svar):
Du kämpar verkligen på…visst är det människans överlevnadsinstinkt men ändå, jag tycker du är så ”sund” i ditt tänk och du skriver så ”nära”, inte distanserat, vilket gör att man verkligen kan känna, så mycket man nu kan göra när man själv inte är i den sitsen…kramar om dig hårt!!*****stjärnor och tumme upp för dig*****
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 21:20
Svar från Ludmilla:
Tack snälla för fina ord. Jag suger i mig… så gott jag kan!
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 22:01
#9 Kommentar från Anonymian (svar):
Det är nog det vanligaste att man håller ett litet ”avstånd”? Orsaken är nog ofta osäkerhet.
Jag vet inte, men de tillfällen i livet då jag råkat i stor sorg hade jag velat att de jag mötte sett mig i ögonen och ”erkänt” min sorg. Men jag är nog väldigt annorlunda.
I vilket fall så känner jag fortfarande så, att vi har svårt att våga närma oss andras känslor och det tycker jag är synd.
Kram
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 22:09
#10 Kommentar från felicias mamma (svar):
Jag känner igen så mycket du skriver.Och jag upplever mycket du känner.
Jag är där också men 3 år och 4 månader snart. smärtan är lika hård saknaden lika stor. min överlevnads tro upp och ner som en berg och dalbana.
Jag måste bara få fråga ,Det betyder mycket ditt svar på denna fråga…
Vad skulle du gjort om sjukhuset inte tagit sitt ansvar och vägrat ge dig svar på dina frågor?
Min felicia tog inte sitt liv hon blev dödad. vi har kämpat från första stund , vi hade speciella band. jag vet när något är fel.
Säger man så och inte inrättar sig i ledet så blir man kallad det ena och det andra.
jag kommer ändå kämpa vidare..
kramar från en mamma till en annan mamma
Skrivet 27 augusti 2008, klockan 23:40
Svar från Ludmilla:
Tack för din kommentar. Jag känner med dig och jag förstår din frustration. Jag har försökt att sätta mig in i vad som hänt Felicia men det är mycket materiel att gå igenom så bilden är inte helt klar för mig.
Det är lätt att känna ilska. Det är lätt att vilja att någon ska ta på sig skulden. Men hur som helst förändrar det inte det faktum att våra döttrar inte lever längre.
Jag försöker att inte slösa den dyrbara tid vi har genom att göra negativa saker eller tänka negativa tankar utan istället försöka hitta de guldkorn som finns i livet.
Varma kramar
Skrivet 28 augusti 2008, klockan 08:44
#11 Kommentar från Xtazy (svar):
Jag hade en lillasyster som dog…av sjukdom. Detta var mitt i sommaren o mina vänner var inte informerade. Men de blev ju förkrossade när de fick höra o man såg skräcken i deras ögon, flackande blick o sen ”poff” var dom borta.. Men folk är ju rädda o som du säger, vet inte hur de ska agera i ens närhet. ”tänk om hon börjar gråta, vad ska jag då göra…”
Skrivet 28 augusti 2008, klockan 09:57
Svar från Ludmilla:
Jag är ledsen att höra att du förlorat din lillasyster. *kram*
Jag tror att felet är att vi i vårt samhälle inte ser döden som en naturlig del av livet… Vi är inte förberedda.
Skrivet 28 augusti 2008, klockan 12:20
Svar från Ludmilla:
Jag är ledsen att höra att du förlorat din lillasyster. *kram*
Jag tror att felet är att vi i vårt samhälle inte ser döden som en naturlig del av livet… Vi är inte förberedda.
Skrivet 28 augusti 2008, klockan 12:20
#12 Kommentar från fanny (svar):
Jag har precis hittat din blogg och är extremt rörd av alla fina ord du skriver om din kamp och om dina dotter som är borta. Jag har nog aldrig gråtit mer över något jag läst på internet, jag önskar dig all lycka i framtiden och att såren kanske får en sårskorpa, även om det tar lång tid innan de läker, om de läker alls.
Skrivet 28 augusti 2008, klockan 11:49
Svar från Ludmilla:
Tack för dina fina ord.
Kram
Skrivet 28 augusti 2008, klockan 12:21
#13 Kommentar från Linda (svar):
Jag förlorade min allra bästa vän. För tre år sen.. Såren sitter kvar, men det blir bättre för varje dag som går. Jag kan sakna honom så mkt, speciellt på kvällarna..
Okej, det är inte samma sak som att förlora sitt barn :(..
Gud, jag tänker på dig varje dag ..
Kramar
Skrivet 28 augusti 2008, klockan 12:35
#14 Kommentar från Lena (svar):
När sambons dotter dog, minns jag att vi sa efter några månader. -”Nu känns det värre. Sorgen är större, hårdare, tyngre.
Vi blev lite tagna på sängen, för det var i en tid då vi trodde att det värsta var över. Men med facit i hand, var det just då vi insåg ordens betydelse:
”aldrig mer”, ”oåterkalleligt”,
”borta för alltid” – och fy vad det var hemskt.
Jag säger ”var” – för det blev bättre och nu har det gått 3 år. Man lär sig att leva med ”det” hur otroligt det än låter. Men glömmer, det gör man aldrig! Och man är alltid lika skör när ämnet kommer på tal.
Död och sorg – finns väl inget som är så hemskt. Ja, hur bär man sig åt egentligen, mot dem som blivit drabbad? Det tål att tänkas på.
Jag är av den åsikten att man kan inte säga eller göra fel! Att vara sig själv kommer man långt med.
Att skratta och gråta samtidigt är okey..och särskilt tillsammans med den som blivit drabbad.
Tack för dina ord, de behövs. Och tack för att du delar med dig av allt det svåra. Kram kram kram
Skrivet 28 augusti 2008, klockan 13:58