Oktober…
Det är höst nu. Det är liksom odiskutabelt när det är oktober.
Jag har svårt för hösten.
Allt dör… vissnar… Sorligt!
Mörker. Kyla.
Människorna drar sig inom sitt skal och stänger dörrarna. Går i ide.
Man vet att det tar lång tid innan det blir vår.
Jag reflekterar över var jag är någonstans.
Just nu har jag nog en förmåga till acceptans som Anna Kåver beskriver så bra i sin bok, på en nivå som inte är så smärtsam som tidigare. Acceptans är inte samma sak som att acceptera i den bemärkelsen att tycka att det är ok. Acceptans är ett tillstånd som är icke dömande. Det handlar inte om att tycka det ena eller det andra utan om att acceptera det faktum att det är på det viset.
Jag inser att det är en berg-och-dalbana och att det tillståndet kommer att vara föränderligt. Men just nu är det greppbart. Jag kan leva och jag kan se framåt.
Samtidigt pågår pusslet med att förstå och att se till att sjukvården får ta sitt ansvar för vad de gjorde, men kanske framför allt det de inte gjorde…
Det är tyvärr alldeles för vanligt att fel begås. Det är dock också bra att det utreds så att det uppmärksammas och att åtgärder kan vidtas för att förbättra arbetsförhållanden och strukturen inom sjukvården.
I gårdagens Läkartidningen finns också en artikel om dessa förskräckliga självmordssiter och vad det gör med självmordsnära personer.
Det är bra att debatten är igång.
Det är viktigt att vi pratar om det. Det är viktigt att det görs något.
NU!
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om acceptans, höst, sjalvmord, oktober, psykiatri, sjukvård,
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Gunilla
1 oktober, 2008 kl 1 oktober 2008 (18:34)
Jag var på bio igår kväll och under reklamen innan filmens början kom en reklamfilm från banverket med en slutmening som fick mig att tänka direkt på dig och din dotter. Tänkte då på hur du och andra som mist sina barn genom tågolyckor fullständigt måste falla till marken om man som jag då sitter och tror sig få en trevlig biokväll. Tydligen kommer den även att finnas bland TVs reklamfilmer, även om jag aldrig har sett den där. Jag hoppas du slipper se den.
Kram Gunilla mamma till Rickard 81-05
Kommentar från Ludmilla
1 oktober, 2008 kl 1 oktober 2008 (19:29)
Jag var också på bio igår. Jag såg reklamfilmen. Jag tänkte på det men det var ändå inte det som det handlade om ju. Jag tyckte det var ok. Tack för omtanken.
Kommentar från Gunilla
1 oktober, 2008 kl 1 oktober 2008 (20:18)
Vad skönt att du inte tänkte som jag då….
Kram
Gunillas senaste blogginlägg..En ny månad och ett år sen sist…
Kommentar från Nia
1 oktober, 2008 kl 1 oktober 2008 (23:26)
Hej Ludmilla!
I tisdags fick jag veta att Linnea så tragiskt tagit sitt liv. Det var Mathias som hittade din blogg. Jag tänker på er hela tiden sen dess. Min dotter Beatrice fyllde 8 år idag. Det är länge sen vi träffades, men hon minns dig och har även ett svagt minne av Linnea. Vi är väldigt berörda av det som har hänt och beklagar sorgen uppriktigt och stort. Det är mycket svårt att greppa och förstå. Jag är inte en person som brukar skriva, jag ville hellre ringa och prata med dig, men precis som andra människor är jag rädd för att tränga mig på. Ikväll hade vi en liten samling men några vänner från kyrkan. Vi tände ljus för Linnea och bad för er. Herren är vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad.
Många kramar Nia med familj
Kommentar från Ludmilla
2 oktober, 2008 kl 2 oktober 2008 (12:53)
Tack Nia för dina rader och hälsa din familj. Särskilt Bea.
Ludmillas senaste blogginlägg..Oktober…
Kommentar från blackbird
2 oktober, 2008 kl 2 oktober 2008 (14:22)
Hej , Jag vill bara säga att du är en otrolig stark kvinna som har drabbats av förmödligen det värsta som kan hända till en mamma, jag kan bara föreställa mig hur ont du måste ha i hjärtat. Jag hoppas att du kan övervinna sorgen och finna lugn och tröst, din dotter gjorde något som lämnade spår hos alla omkring henne, kanske inte medveten för hon var ju sjuk, har varit psykisk sjuk själv och jag vet att det är inget man kan styra över, jag går igenom den med stöd av min man och familj men det är oerhört svårt ändå. Jag har läst också Beehrooz blogg och tycker att det är bra att han tömmer sitt hjärta men tycker att det är lite elak av honom av skriva så om dig, jag förstår att det är hans sätt att hantera Linnéas död , men man kan inte anklaga den andra på det sättet, förstår han inte att du lider nog? måste han ventilera personlig information om dig, snarare dåligt rykte? han verkar vilja hämnas på nåt sätt (det säger mycket om honom även om jag inte känner honom), dumt ju, det är inte att Linnéa kommer tillbaka för att han gör så. Till slut vill jag tilläga att jag känner inte er, jag hittade din blogg genom en link som du lämnade när du skrev en kommentar på expressen.se. Många kramar, Blackbird.
Kommentar från Kimmie
3 oktober, 2008 kl 3 oktober 2008 (21:09)
Känner inte dig men är oerhört berörd av vad som hänt i ditt liv. Kan inte föreställa mig smärtan – är så ARG över att något sådant kan hända när man sökt den hjälp som finns tillgänglig. Det kan inte hjälpa men jag tänker på dig och önskar dig och din familj allt gott.
Kimmies senaste blogginlägg..Sursyrran
Kommentar från A
4 oktober, 2008 kl 4 oktober 2008 (2:18)
Tack för dina kommentarer hos mig.
Jag kan inte förstå vilken smärta och sorg ni gått och fortfarande går igenom, men ni har mina tankar hos er. När man som jag är inne i psyksvängen så vet man att hjälpen finns där men man får kämpa som fan för att få den, och man måste vilja få den, har man bestämt sig för att ta livet av sig så verkar de inte ha de rätta instrumenten att hjälpa, för dels finns inte pengarna och förmodligen inte rätt utrustning och rätt utbildning för att hjälpa. Man får kämpa som fan och så träffar man på ett riktigt rötägg, så sjunker hoppet och förtroendet för vården, det känns som att de vänder ryggen åt en. Det här blev svamligt men några av mina tankar iallafall.
Du får (som bloggsvar) gärna kliva på , det är en krokig och snårig stig dock…
As senaste blogginlägg..Varför?
Kommentar från Matilda
5 oktober, 2008 kl 5 oktober 2008 (23:19)
Överlag gillar jag hösten! Mysigt med mörkret, gillar vädret och färgerna!
Kommentar från Ingrid
1 oktober, 2008 kl 1 oktober 2008 (14:28)
Näe, hösten är ingen kul period, mörkt, kallt och blött. Träden står där i skogen eller i stan med sina nakna grenar spretandes mot det knappa ljuset. Det ser så dött ut. Eller visset kanske är ett himla bra ord i sammanhanget.
Men en kall höstdag kan också vara mysig. Värmeljus och ljus på bordet. Kanske en brasa i öppna spisen. Uppkrupen i soffan med en varm filt över benen och en god bok i knäet och en stor, stor ”balja” med rykande varmt thé….
Då känner jag att livsandarna finns där även om de inte är så pigga.
Jag hoppas att någon tar tag i problemet med självmordssiterna. De borde bara tas bort, utan prut, basta!
Om någon är så sjuk att han eller hon vill avsluta sitt liv så borde det kunna göras med värdighet på en klinik/avdelning, med proffs runtomkring. Inte under nedvärderande former som dessa siter ger tips om.
Kram