Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Helgonförklarad

10 oktober 2008 (0:19) | acceptans, depression, död, Linnéa, psykos, självmord, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

Jag läser bloggar som mammor till barn som dött skriver och jag har kontakt med många andra som förlorat sina barn. De allra flesta skriver endast gott om dem, som om barnet vore fullständigt felfritt.

Det är inte fel. Tvärtom så är det fullständigt naturligt eftersom det är så vi fungerar vi föräldrar. Vi minns det bra och glömmer det dåliga. Och särskilt när ett barn har dött är det ju ingen vits med att lyfta fram det som inte varit så bra.

Men ibland kan det också bli lite tokigt. Om någon helgonförklaras och sedan tar sitt liv. Hur får man ihop det?
Om någon ”har allt” och verkar glad och positiv inför alla och sedan tar sitt liv. Hur förklarar man det?

Min dotter Linnéa var en enastående tjej. Jag är oerhört stolt över att vara hennes mamma.

Hon var nyfiken, framåt, ambitiös, hjälpsam, omtänksam, stöttande, intresserad, intelligent och väldigt vacker. Hon var en sådan man ville vara med. Man njöt av att vara i hennes sällskap. Man kände sig speciell när man var med henne.

Detta är bilden vi har av henne. Den är ju också sann.

Också.

Men det är inte hela bilden.

I mitt pusselläggande har det ena kommit fram efter det andra.
Visst det finns en gräns för hur mycket man ska gräva och hur långt man vill gå. Men det är svårt att som mamma sätta sig ned och acceptera att en tjej som har allt, som verkar må bra ända till hon blir 14 år helt plötsligt mår dåligt och sedan kort därefter tar sitt liv.

Det går inte ihop.

Det är lätt för andra att tänka att det måste vara något fel i familjen eller något i uppväxten. Det måste ju vara något som är fel. Någons fel, kanske. Kanske är det mammans fel?

Jag har rannsakat mig själv in i minsta detalj från det att Linnéa föddes till dess hon dog. Jag har inte kunnat förstå vad det var som var så fel. Vad jag hade gjort dom var så fel.

Nu vet jag att det inte är mig det handlade om.

Det är en oerhörd lättnad att lyfta den biten från mina axlar. Linnéa var väldigt sjuk. Det var inte en vanlig depression.
Det är viktigt att förstå.
Hon duperade oss alla. Hon levde ett dubbelliv och hon var extremt duktig på att hålla upp fasaden.

Hon var också duktig på att få var och en av oss att tro att vi var så speciella för henne. Det är då lätt att vara dömande och kategorisk.

Linnéa, min dotter, hon var verkligen fantastisk. Hon var ett underbart väsen. Jag har så otroligt mycket fina minnen som jag bär med mig och jag är oerhört tacksam över de åren som jag fick med henne. Men det fanns mer. Ytterligare sidor. Sidor som jag helst inte hade önskat, men som fanns. Och den vetskapen gör det förståeligt. Självklart hade jag älskat henne trots detta. Men det som är skönt är att jag förstår hur hon tänkte och varför hon ”valde” den här vägen. Det är jättetragiskt att rätt diagnos inte sattes i tid, men hon var också duktig att ”lura” alla. Det var inte lätt att förstå.

Jag tänker inte fastna i det här. Jag måste gå vidare.

Jag kommer alltid att sakna och sörja Linnéa. Det är oändligt tomt utan henne.

Varje dag. Varje stund. Men jag måste vidare. Måste.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Maria
10 oktober, 2008 kl 10 oktober 2008 (1:03)

Oh, Ludmilla, jag känner inte dig men det känns som jag gör det lite grann efter att ha fått följa din resa från det att du började blogga om livet efter Linnea. Före och efter. Det är verkligen så livet blir efter en sån total krasch i livet. Du skriver så otroligt fint och tydligt. Tydligt om hur livet blir. Om aldrigheten. Jag har mina barn kvar hos mig, däremot har jag förlorat min man och barnen sin pappa efter en kort, kort sjukdomstid. Den berg och dalbana livet är efteråt. Jag tänker ofta på dig. Ingen sorg är den andra lik men jag tror att alla i sorg upplever samma känslor – men i olika tidsordning. Man kommer inte undan någon del. Det är så mycket jag känner igen i dina ord fast vår historia inte alls är som din. Tack för att du delar med dig av din resa. Kram, maria

Kommentar från Ingrid
10 oktober, 2008 kl 10 oktober 2008 (10:11)

Håller om dig en liten stund…

Styrkekramar

Kommentar från Leena
10 oktober, 2008 kl 10 oktober 2008 (17:39)

Många kramar…Så sant du skriver om dom sidorna av våra barn vi inte känner. Och om den kärleken som vinner över allt det där…
Leena

Leenas senaste blogginlägg..Åtta månader…

Kommentar från Tonårsmorsa
10 oktober, 2008 kl 10 oktober 2008 (22:59)

Även om det är svårt att gräva, så tror jag det är bra. Jag tror det är viktigt att få ihop hela bilden så gott det går. Varför är ju en fråga som måste gnaga i dig konstant. Någonstans hoppas jag tiden kan ge dig några av svaren. Så du i alla fall kan försöka att förstå…! *Kramar om*

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..En blogglek

Kommentar från Ludmilla
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (10:25)

Jag vet att det finns personer som tycker att jag gör fel i att försöka hitta förklaringar. De tycker att man mycket väl kan ha kvar den bild som de flesta av oss hade. Men jag kan se en risk i det också. För då blir det så oförståeligt att hon kunde välja denna väg… Det kan ju göra att många andra tycker att deras liv också borde avslutas…

Kommentar från Marlene
12 oktober, 2008 kl 12 oktober 2008 (19:19)

Jag tror inte att ett barn föds ”ond”, eller sjuk.Det finns en anledning till varför man mår dåligt. Med rätt hjälp kunde din dotter fått hjälp att bearbeta, och sedan kunnat få det bra själv. Jag tror också på förståelse. Jag tycker det är bra att du letar efter förståelsen. På den vägen kan det också finnas mycket som kan göra ont, och kanske skulle du vara hjälpt av att be om hjälp hos någon som kan ta emot det, ensam är inte stark. Det är inte en svaghet att be om hjälp, tvärtom skulle det visa på en styrka. Jag hoppas du ska finna de förklaringar du söker. Den stora hjälpen du kan göra för andra är att själv fortsätta leva ditt liv och visa att det går trots att det hemskaste och mest obegriplga har hänt.

Ha det bra!
Allt gott.
Marlene

Marlenes senaste blogginlägg..The Discreet Charm of The Bourgeoisie

Skriv någonting