Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Kaos i hjärnan?

16 oktober 2008 (21:35) | barn, död, Linnéa, psykos, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Linnéas anteckning från maj:

1. Ledsen
2. Sluta. Du är dum. Du överdriver. Du är fånig.
3. Nej. Jag är ledsen!
4. Hah! Blir du ledsen för det!? Du är svag! Du kan inte ens ta hand om dig själv.
5. Men man får ju känna det man känner.
6. Tss. Vem har lurat i dig det? De ville bara få dig glad för att de tyckte du var jobbig.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Camilla
17 oktober, 2008 kl 17 oktober 2008 (8:37)

Stackars Linnea, den inre monologen va destruktiv….faktum är att jag läst ”insidan” i DN denna vecka som handlar om personlighetsstörningen ”Borderline”…undrar om Linnea kanske hade de..för när man läser om ”Borderline” så innhåller ju de självskadebeteende och just att den inre monologen bryter ner individen och ”får för sig” att man är elak…hela tiden är de någonting som säger till en att man är en elak människa…Om nu Linnea hade denna form av personlighetsstörning så fick hon inte adekvat behandling, eftersom man i Huddinge använder sig av mbt som tydligen är framgångsrik när de gäller denna problematik..kram/Camilla

Kommentar från Ingrid
17 oktober, 2008 kl 17 oktober 2008 (11:54)

Camilla: Jag hoppas att det också står i artikelserien att man inte får och heller inte kan diagnostisera en tonåring utifrån borderlinekriterierna.
Att vara tonåring innebär ju att inte har hittat sig själv. En tonåring är ju många gånger lite av allt och ibland (som jag och min familj just nu går igenom) visar det sig i starka uttryck, som är nära att förgöra hela familjen.
Borderline får inte diagnostiserar före 18 års ålder även om man kan misstänka att det är den diagnosen det blir såsmåningom. Jag hoppas också att de skrivit att borderlinediagnosen har varit, till fram för bara ett tiotal år sedan en ”slaskdiagnos” när man inte visste riktigt vilken diagnos man skulle ställa. Vilket kan upplevas kränkande för dem som verkligen hade borderline. Slarviga diagnosställareeller dåligt underbyggd kunskap. Bordeline är inte en helt enkel problematik. Alla patienter är ju dessutom unika och har sina specifika drag.
Självskadebeteende finns i andra diagnoser som psykoser, men också hos dem som har rena men kraftiga ångestattacker. Borderline vill man koppla till det som hände personen under den sk preverbala perioden i livet, m a o, under den tiden barnet inte kunde uttrycka känslor med ord.
Här kan du läsa mer, men bordeline är mera komplext och forskningen på frammarsch…
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borderline

Kommentar från Camilla
17 oktober, 2008 kl 17 oktober 2008 (20:50)

Ingrid…jo jag vet att man inte ställer diagnos så pass tidigt, är 38 år och har sedan jag var 12 haft det mycket jobbigt med mitt psyke…bla. så fick ja diagnosen borderlinepersonlighet och hypomani..idag kan jag hantera min affektivitet och ilska…självmordstankarna har försvunnit helt sedan jag läst och mejlats med Ludmilla…att få diskutera och ventilera med någon som kan känna och förstå känslodjup är vitalt..tror att även om det är unga människor så kan de vara hjälpta av de terapeutiska utbud som finns idag, de handlar om att träffa rätt människor…varmt lycka till med er dotter

Kommentar från Ingrid
18 oktober, 2008 kl 18 oktober 2008 (0:05)

Åh vad skönt att du fått hjälp! Låter skönt att förstå svängningarna som jag har förstått att borderline kan ge.
Har också förstått att KBT är mycket framgångsrik behandlingsmetod för personer med borderline.
Tack för välgångsönskningarna!
Ja att få möjligheten att möta rätt person inom vården idag är inte alltid så lätt, speciellt inte inom psykolog- och terapeutvärlden. Vi söker just nu efter rätt person för dottern.
Önskar dig också all lycka och välgång
Varm kram!

Kommentar från Ludmilla
19 oktober, 2008 kl 19 oktober 2008 (9:02)

Camilla och Ingrid: Det är en intressant diskussion ni har. Instabil personlighetsstörning är en mycket omdebatterad diagnos som mycket riktigt inte ställs på personer under 18 år. Linnéa hade dock inga sådana uppenbara drag så jag ser inte att det finns någon anledning till att tänka i de banorna.

Kommentar från Lovis
22 januari, 2009 kl 22 januari 2009 (23:39)

Det där hade kunnat vara jag som skrivit för 3-4 år sedan.
Din blogg har berört mycket hos mig. Jag har bland annat fått en inblick i hur min egen mamma kan ha känt när min storebror dog i en olycka vid 15-års ålder. Men också för att det är så mycket i det du beskriver om Linnéa som jag känner igen i mig själv. Jag kontaktade vården själv, men hjälpen därifrån var bristfällig och knapp. Som tur var fick jag min räddning från annat håll, annars tror jag inte att jag levt idag. Men det är inte tack vara vården.

Kommentar från Ludmilla
23 januari, 2009 kl 23 januari 2009 (7:40)

Lovis: Tack för att du delar med dig. Jag är oerhört glad om min blogg har kunnat hjälpa på något sätt. Ännu gladare är jag för att du har tagit dig ur den mörka tiden med livet i behåll. Kram!

Skriv någonting