6 mån sedan min dotter tog sitt liv
Hur är det möjligt? Återigen.
Hur är det möjligt att tiden går? Ett halvt år utan Linnéa! Helt absurt!
Det betyder att det var 8 månader sedan som hon blev inlagd.
För ett år sedan kan jag med facit i hand veta att Linnéa redan var sjuk. Men det kom och gick. Hon var mer avståndstagande än vanligt. Ibland. Inte hela tiden.
Hon hade sina genombrott med ångest där hon inte mindes något efteråt. Hon började få destruktiva tankar. Ibland. Inte hela tiden.
Var står jag idag?
Jag arbetar 50%. Jag har fortfarande stora kognitiva svårigheter, dvs mitt minne är inte vad det brukar vara samt jag har svårt att komma igång med saker och ting. Det har alltid varit min styrka tidigare: att få saker gjorda. Jag sover ganska bra men har de senaste veckorna börjat drömma mycket om Linnéa. Maten äter jag för att jag måste. Jag har svårt att känna glädje och lust till livet. Men, jag har ju överlevnadsplikt. Jag har tre barn till i livet.
Jag pendlar mellan att fokusera framåt och hittar det positiva och glädjs för det jag har – och mellan att rasa ned i djupet av ångest, vånda, skuld och uppgivenhet.
Jag förstår att jag kommer att överleva, men att jag inte kommer att vara den jag en gång var. Jag har förändrats markant inom mig själv. Jag har prioriterat om helt och fullt och insett, åtminstone till viss del, vad jag vill och vad jag prioriterar.
Just idag känner jag mest att jag vill krypa in i en grotta och aldrig mer komma ut. Jag känner inte att jag orkar ha kontakt med någon annan än de allra närmaste. Samtidigt vill jag att någon drar mig ut ur grottan och tvingar mig att leva. Men det är ju mitt ansvar, inte någon annans.
De dubbla känslorna är ständigt där. Känslan av att det var mitt fel att Linnéa dog kontra förnuftet som säger att hon var sjuk och jag inte kunde påverka det. Jag har misslyckats som förälder eftersom jag inte lyckades få Linnéa att bli en lycklig person. Jag lyckades inte få henne att bli vuxen.
När jag påminner mig om att hon var sjuk funderar jag på varför hon skulle bli sjuk på det sättet. Det känns för mig så främmande. Varför kunde hon inte berätta om det hon kände? Jag trodde vi hade en bra och öppen relation.
Ja, skuldkänslor har man ju ganska duktigt även om man har barn i livet. Det ständiga dåliga samvetet när man känner att man inte räcker till, i tid, kraft och engagemang. Det är så många olika saker som uppmärksamheten ska räcka till. Alla föräldrar känner igen det tror jag. Men, nu har jag liksom fått svart på vitt att jag inte räckte till. Jag har ”bevis” på det.
Jag har läst alla era kommentarer om att ni tror att jag är en sådan bra mamma och att jag t o m skulle bli mentor i föräldrarskap. Det är jättesnällt och jag blir hedrad, men jag vill verkligen poängtera att jag är en helt vanlig förälder. Jag är varken bättre eller sämre. Jag har många bra sidor men jag har också sämre sidor när tålamodet tryter. När jag var yngre hade jag dåligt tålamod och även ett temperament som jag ärvt av min pappa (han var tysk). De senaste 10 åren har jag dock lärt mig att förstå mig själv och hur andra har uppfattat mig. Jag kan vara snabb och rak på ett sätt som en del personer kan uppfatta som att jag inte tar hänsyn till deras känslor. I vissa lägen kan jag helt enkelt bli alltför målinriktad kan jag själv tycka. Detta är sidor hos mig själv som jag jobbat med mycket och det känns skönt att man utvecklas hela tiden.
När jag fick mitt första barn var jag bara 18 år. Jag var ung och inte alls ”färdig” med mig självt. Jag kan verkligen inte rekommendera att man skaffar barn så tidigt. Åtminstone inte om man har någon typ av ambition för sig själv. Intressena krockar. Tiden räcker inte till.
Men när Linnéa sedan föddes var jag knappt 25 år och då var det stor skillnad. Jag njöt verkligen av varje minut. Jag längtade så mycket efter ett barn till och var så tacksam över att hon kom.
Ja… mycket funderingar fram och tillbaka. Ständigt med ont i magen.
Idag är det också första advent. Pojkarna och jag har julpysslat och satt upp stjärnor och stakar. För dem har tiden gått. De har gått vidare. De kan prata om Linnéa och deras gemensamma minnen på ett okomplicerat sätt. Det trauma vi alla gått igenom har fört oss närmare. Det som påverkar dem mest är när de märker att jag inte mår bra. Särskilt Oscar är känslig för alla nyanser hos mig.
Jag är glad över att jag lät dem vara så delaktiga i allt kring Linnéas död. Det känns väldigt bra att få facit både från professionella och genom att titta på hur de mår, att jag tog rätt beslut trots det chockartade tillståndet jag befann mig i.
Under de omständigheterna som har varit har jag gjort mitt bästa.
Mer än så kan jag ju inte göra…
Läs även andra bloggares intressanta åsikter om barn, samvete, självmord, Linnéa, överlevnadsplikt, suicid, sorg, saknad, barnuppfostran, överleva,
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Tonårsmorsa
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (11:32)
Nämen! Ser att du kommenterade hos mig, samtidigt om jag kommenterade hos dig. Igen. Livet är förunderligt! 🙂
Kommentar från Leena
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (14:37)
Ludmilla,
Skuldkänslorna är så starka och svåra att bli av med efter att ens barn har tagit sitt liv…
Så misslyckad som mamma har jag också känt mig tusentals gånger. Och det är inte slut på det.
Samtidigt måste man leva vidare…det finns inget alternativ. Det är vårt liv som det blev…
Jag hoppas verkligen att vi skall få ett nytt bättre år 2009…
Kram
Leenas senaste blogginlägg..Välkommen till mina julsidor
Kommentar från Olivia
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (16:46)
Jag önskar dig all lycka för du förtjänar det verkligen, kom ihåg att vi läsare tänker på dig <3<3<3
Olivias senaste blogginlägg..Plugg
Kommentar från storasyster
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (18:24)
Mina tankar är hos dig. Min lillebror tog sitt liv i april 2008…han försvann från ett behandlingshem för unga människor med psykoser. Och kunde åka i sin bil 10 mil o ta sitt liv…så fruktansvärt. Svensk psykvård är under all kritik. Läs gärna min blogg.
Styrkekramar till dig. /Storasyster(jag har valt att vara anonym i min blogg eftersom min bror har en dotter på 6 år…)
Kommentar från Gunilla
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (21:15)
Vill bara ge dig en kram…
Gunillas senaste blogginlägg..Vänner för alltid
Kommentar från Maj
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (21:21)
Du är stark! Tror på dig! 🙂
Majs senaste blogginlägg..30 november sista dagen
Kommentar från Nina
1 december, 2008 kl 1 december 2008 (12:00)
Det kanske just är de senaste 10 åren som gjort dig till den du är idag.
Det var inte min mening att uppröra när jag skrev om dig, som mentor i föräldraskap! Menar att du är en engagerad, ödmjuk mamma. Många, många barn skulle behöva åtminstone en förälder med de kvalitéerna!
Kanske vi som läser din blogg ser dig på ett annat sätt än du själv gör.
Ingen här försöker skuldlägga dig, utan bara uppmuntra!
Varma kramar till dig!
Kommentar från Fröken Svår
1 december, 2008 kl 1 december 2008 (15:13)
Jag hittade din blogg via Marie-Anne, Marcus mamma. Det gör mig så ont att läsa era berättelser om det värsta som kan drabba en förälder. Att inte kunna styra över ödet brukar man inte fundera så mycket över till vardags, men när en tragedi inträffar börjar man genast rannsaka alla dessa ”OM”… om jag hade… om jag inte… om jag bara… Tyvärr ger man ofta sig själv dåligt samvete genom att förebrå sitt egna handlande och vad man kunde ha gjort för att förändra eller undvikit det inträffade. Men ingen förälder kan någonsin skydda sina barn helt och fullt mot alla faror och fällor – hur gärna vi än vill. Detta är något som jag stångats med sen jag blev förälder… rädslan att något skulle kunna hända… att jag inte alltid kan vara nära och skydda mitt barn. Ju äldre och mer oberoende de blir ju starkare blir ofta känslan av maktlösheten av att inte alltid kunna värna om barnen.
Du är verkligen stark som orkar sätta dina tankar på pränt och dela med dig av vad du går igenom.
Alla har tyvärr inte styrkan att fortsätta att minnas att släppa fram kärleken till den man saknar. En del människor orkar inte med smärtan som följer i saknadens spår och väljer därför att förtränga minnena av den de saknar.
Det gör ibland väldigt ont att låta kärleken och minnena vara levande, men om man klarar detta så får man med kärleken och minnena en liten liten anings närvaro av den man har förlorat.
Ta hand om dig Ludmilla och se till att unna dig sånt som ger energi, sånt som ger dig lite glädje. Både kropp och själ måste få lite glädje för att orka igenom saknaden.
Fröken Svårs senaste blogginlägg..Är du rädd för döden?
Kommentar från mats
2 december, 2008 kl 2 december 2008 (20:02)
Min ensamhet trots att jag har en sk famlij gör att jag vill sluta mina dagar, Men även svket från all kvinnor, dom borde inte fått rösträtt.
Kommentar från Sandra
4 december, 2008 kl 4 december 2008 (13:19)
Jag får så ont i magen när jag läser det…önskar så jag kunde trösta eller säga ngt som fick det att göra mindre ont. Men orden räcker inte till.
Och jag tror att det är din mänsklighet som har fått mig att fastna, vad som hände din familj skulle kunna hända vilken annan familj. Min mamma har sedan barnsben lärt mig och mina syskon att vi egentligen är mer lika andra människor än olika. Vad jag menar är att jag känner verkligen med dig, jag kan inte fullt föreställa mig hur det är, men jag kan ana lite grann.
Och jag skickar dig massor av kramar!
Sandras senaste blogginlägg..Ett liv, flera insikter
Kommentar från anki/ barbakvinna
8 december, 2008 kl 8 december 2008 (7:12)
Dåligt samvete är nog föräldrars stora börda att alltid bära. Spelar ingen roll hur mycket man engagerar sig, så har man dåligt samvete. Sen tror jag ungdomars hormoner ger en berg och dalbana i humörsvängningar som sper på det. När det gäller din Linnea så förstår jag att tankarna alltid finns. Men det har inte gått så lång tid ännu, trots att det gått en del månader. Första året är alltid värst säger dom som vet. Alla högtidsdagar och alla helger. Men ifall du kan känna glädje nån av dom dagarna med familjen. Passa på att njut och ha inte dåligt samvete för det oxå.
kram anki
anki/ barbakvinnas senaste blogginlägg..Jag är inte ett dugg förvånad över slut klämmen
Kommentar från Chissra
29 december, 2008 kl 29 december 2008 (14:13)
Mmm har läst hela din blogg och beklagar verkligen din förlust. Som förälder borde man intebehöva uppleva sitt barns död. Och det du skriver om dåligt samvete tror jag att alla föräldrar har, det dåliga samvetet. Jag tror ändå att det viktigaste av allt är att barnet vet att den är älskad och att man kan be om förlåtelse när man har fel. Starkt och modigt av dig att dela med dig i bloggen.
kram
Chissras senaste blogginlägg..Att vandra i kärlek
Kommentar från Tonårsmorsa
30 november, 2008 kl 30 november 2008 (11:32)
Ja, det där med samvetet är fruktansvärt och jag tror att det är det som skrämmer oss som inte förlorat ett barn. Att om vi skulle göra det så skulle vi själva ställa all vår otillräcklighet på sin spets. Därför förstår jag att det där samvetet gnager i er som förlorat ett barn. Samtidigt som vi som inte förlorat ett barn, kan se på ett mycket klarare sätt, utifrån att det INTE är ert fel att barnet tagit sitt liv.
Men det är lättare att se det utifrån, gissar jag, än hur det är för er som lever mitt i det.
Jag vet att du inte gillar att kallas stark i detta runt Linneá och ändå är det ordet som ständigt dyker upp i mitt huvud i mina kontakter med dig eller din blogg! Värme, kramar och en fin första advent önskar jag dig och din familj! ♥♥♥