Ludmillas Blogg

Kommentar från Hilde Alexandersson
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (8:59)

Hej! jag vill först beklaga sorgen.. man kan nog ej förstå innan man har varit där själv. I går satt jag och läste din blogg, jag gråt och tårarna bara forsa, min dotter Louise på 16 kom in och undrade ”vad är det mamma”. Hon satte sig ner med mig och började läsa och blev bara tyst, gick i väg och kom sedan tillbaka, förmodligen för att torka tårarna.. Hon ”ville ju inte visa” mig att hon gråt. Hon sa bara tyst, ”men varför mamma? alltså hon är ju så vacker”
Jo din Linnea är väldig vacker och alla mina tankar går till dig och din familj.
Jag kan förstå alla dina tankar och din smärta dels är jag tonnårsmamma och har själv 2 flickor i den åldern. Sedan har jag varit med om suisid väldig nära mig. Men inte ett barn, man vill ju att barnen ska leva längre än sig själv, det är liksom inte meningen att dom ska ryckas bort, på ett sekund kan all lycka förvandlas till en enorm sorg och smärta, på 1 sekund……
Ha en bra dag!

Kram Hilde

Kommentar från Mia
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (10:24)

Känns som om jag kunnat skriva varje ord själv (t.o.m. sjukt barn). Antar att man är tvungen att falla ner i det svarta hålet med jämna mellanrum en lång tid efter att något så hemskt hänt och sedan försöka kravla sig upp igen.
Styrkekramar Mia

Kommentar från Tove Birkeland Brandt
17 februari, 2011 kl 17 februari 2011 (11:30)

jag är så rädd att livet aldrig mera skall bli bra , att jag inte kan lära mig att leva utan min son, men så läser jag dina rader och jag förstår att det fortsätter men på ett helt annat sätt och att jag kommer fortsätta att dyka rakt ned ibland. Saknaden är så enorm och jag har så svårt att acceptera att han valde att radera bort VÅRAN framtid, jag vill ha honom här, Nu men det går ju inte och det är så svårt, men då jag läser din blogg känner jag mig starkare för jag får vara så här, det förstår jag ju då jag läser dina ord. Tack Ludmilla