Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer


Oj… ett hål i tillvaron…

25 januari 2009 (21:24) | barn, död, döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Efter en härlig eftermiddag/kväll i bassängen med glada barn och föräldrar åker jag hem för att äta middag med min familj.

Jag är glad och uppåt och snart hemma när jag plötsligt kom på att tänka på hur det var när Johan och jag fick se Linnéa som död första gången. Jag tänker ju på Linnéa hela tiden och oftast balanserar tankar bra mellan att minnas henne som hon var innan hon blev sjuk och att tänka på att hon är död.

Men nu… Wrooooommm! Jag sugs rakt ned utan att jag kan värja mig.
Intensivt!
Smärtsamt!

Tårarna börjar rinna och går inte att stoppa. Ska inte stoppas.
Jag kommer hem samtidigt med mina intensiva tankar. Går direkt in i Linnéas rum. Öppnar hennes garderob och fortsätter att gråta med hennes kläder i famnen medan tankarna forsar fram.


Det var varmt ute. Det var precis i början på juni. Försommaren stod i blom! Syréner. Dofter. En underbar årstid. Vi åker till Rättsmedicin, där alla ”självmordskroppar” hamnar. Det måste ju obduceras och fastställas om det har begåtts något brott. Hon kunde ju ha blivit knuffad framför tåget…

I vårt fall var det ju inte något oklart. Linnéa hade uttryckt tydligt att hon inte ville leva till dess hon var 15 år. Hon tog sitt liv 8 dagar innan. Linnéa hade skrivit ett avskedsbrev som låg i kuddvaret på avdelningen. Det fanns dessutom två vittnen till det som hände. Linnéa satt i busken till dess tåget närmade sig och sedan ställde hon sig på spåret. Hon stog kvar till dess tåget träffade henne, trots tut och bromsgnissel.

Vi hade bestämt tid. En man mötte oss i dörren som stod öppen. Han såg allvarlig ut. Vi kom in i ett litet för-rum med en soffa och ett bord. Det fanns en stängd dörr där. Mannen som såg snäll ut var på väg att öppna den stängda dörren. Jag bad honom att vänta.

-Kan vi sitta ned en stund?
-Ja, självklart.

Jag var tvungen att få veta mer om honom. Han som tagit hand om min döda dotter. Hade han egna barn? Ja, ungefär i Linnéas ålder. Jag såg hans skräck i ögonen-”Tänk om det var mitt barn…”.
Han förstod vad jag gick igenom.
Han berättade så om hur Linnéa låg på en brits i rummet innanför den stängda dörren. Han berättade också lite om skadorna hon hade fått. Han hon hade dött omedelbart.

Till slut var jag redo att gå in i rummet.
Mannen öppnade dörren.

Jag ser en kropp som ligger på en brits som står rakt ut från väggen så att fotändan är emot mig. Två höga ljusstakar står på golvet på båda sidorna om britsen. Det är en träpanel på väggarna. Kala väggar. Det är varmt i rummet.

Jag går fram några steg.
-Nej. Nej, det där är inte Linnéa, säger jag. Det där är INTE Linnéa.

Jag rusar fram.

-Nej! Linnéa! LINNEA!!????
-Vad har du gjort med dig själv?????
-LINNEA??? Var är du?

Jag känner paniken i kroppen. Jag skriker. Jag tar i henne. Kramar henne. Pussar henne. Letar efter henne. I kroppen som finns där.

Hon är ju borta!
Hon är ju bara ett skal!

Jag känner inte igen min dotter. Hon är så förändrad. Hon ser ut som någon annan.

Efter ett tag lugnar jag ned mig och kan mer sansat gå igenom hela henne. Som om hon vore mitt nyfödda barn som just kommit ut på min mage studerar jag henne ingående. Varje liten del: öronen, fingrarna, halsen, munnen, tungan, öppnar ögonen, näsan, håret… Varje liten del måste jag få känna på och undersöka.

Efter ungefär en timme känner jag starkt att jag måste åka hem och hämta några saker. Dels måste jag hämta ett foto för att visa mannen hur vacker Linnéa var. Hur hon såg ut egentligen. Dels måste jag hämta lite smycken. Linnéa måste få ha sina egna smycken på sig.

Intensivt och fokuserat åker vi snabbt hem och samlar ihop det som jag måste ha och så åker vi tillbaka. Jag sätter upp fotot bredvid henne och får hjälp att sätta på henne halsbandet på en fågel. En blå fågel. Sedan sätter jag på henne matchande örhängen.

Så. Nu är det lite mer Linnéa. Lite mer.

Jag börjar sedan ta kort. Jag tar en massa olika kort. Dels kort som jag skulle kunna visa för pojkarna. De visar delar av en helhet. De delarna som är oskadda. De som inte upplevs som skrämmande. Sedan tar jag bilder i olika vinklar för min egen skull. Jag vet att jag kommer att vara tvungen att titta på dessa om och om igen för att förstå.

Efter ytterligare en timme kände jag mig nöjd och kunde åka hem. Jag visste inte i det här läget om jag skulle orka se henne igen. Jag visste inte heller om jag skulle vilja att pojkarna skulle se henne. Det blev ju så sen.

Jag känner en liten hand som smeker min rygg. Oscar står där och klappar mig.
Lille vän.
Vad vi får gå igenom.

Jag tar honom i handen, reser mig upp och vi går upp och äter middag med de andra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Leena
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (21:32)

Kramar om dig, vännen.
Som jag skrev idag ”Sorgen har ingen tidtabell, sorgen kan frysa inne i ett år för att plötsligt slå ut med full kraft när man som minst väntar det.”
Jag har några dagar haft en stor klump i bröstkorgen som bara väntar att dra mig ner i hålet…men jag kämpar för det lilla glädje jag har kvar…

Leenas senaste blogginlägg..Min sorg…den skrämmande sorgen

Kommentar från Erika
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (22:02)

Vännen! Gråter med dig!
Stor värmande kram, Håller om hårt och länge….

Kommentar från sussi
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (22:18)

gud vad hemskt, kan inte föreställa mig, vill inte! Det känns i mitt hjärta

sussis senaste blogginlägg..Förkänningar

Kommentar från BeckaBus
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (22:22)

Usch…så jobbigt för dig!
Tänker på dig!

Många styrke kramar!

BeckaBuss senaste blogginlägg..GODNATT!!

Kommentar från Lena
25 januari, 2009 kl 25 januari 2009 (23:24)

Ja, herre gud….jag har inga ord!

Varma kramar till dig

Lenas senaste blogginlägg..Ännu ett kärleksbarn…

Kommentar från Lisa Olveby
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (0:00)

Kram och åter kram. Så många gånger man slungas tillbaka till tiden man egentligen inte vill minnas.

Kram

Kommentar från Ingrid
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (0:14)

Oj då, tyvärr så dyker de där ”tjälskadorna” upp emellanåt på vägen. Tjälskadorna repareras under en period , men dyker upp på nytt. Ibland djupare än tidigare och ibland grundare…

Kan bara krama om dig en stund.

Kommentar från Pärnilla
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (7:47)

Ringlande tårar, värk i bröstet. Händelser som vänder upp och ner på livet……och det blir aldrig sig likt mer. Jag känner SÅ med dig. Kram Pärnilla

Kommentar från Camilla
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (9:29)

AJJJJJJJJJJJJJJJJ….SMÄRTSAMT ATT LÄSA…KRAMAR TILL DIG MEDMÄNNISKA

Kommentar från Jag vill sjunga dig milda sånger
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (11:05)

KRAMAR om hårt!

Jag vill sjunga dig milda sångers senaste blogginlägg..Tillit

Kommentar från Miranda
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (11:40)

Det är som du säger, du kramar om ett skal. Våra liv är inte våra kroppar.
Hon finns i en annan form nu.
Smärtar inte mindre, men ger kanske hopp om att ses igen.

Kommentar från Matilda
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (12:04)

Låter fruktansvärt.. massor av kramar!

Matildas senaste blogginlägg..det är verkligt för mig.

Kommentar från Tina
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (13:22)

Gråter floder….

Kommentar från Storasyster
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (15:20)

Åh….jag kan bara säga, jag har varit där du var oxå. Det gjorde obeskrivligt ont. Att se den man älskar så tom, så tom…jag är ledsen att jag inte tog kort. Men jag har minnesbilden kvar på näthinnan. Den är så stark där…Det är svårt att ha både den bilden OCH den levande bilden kvar. Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på. Tänka på honom när han levde eller när han var/är död…

Sänder många varma kramar

Kommentar från Rospiggen
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (15:33)

Ludmilla, det gör mig så ont att läsa om vad du och din familj går igenom. Jag hittade hit via The Witch´s blogg. Jag har läst igenom bloggen från början till slut och jag märker att jag reagerar likadant som dig när det gäller siffrorna för självmord jämfört med trafiken. Tänk om vi kunde ha fartkameror även när det gäller människor som mår dåligt! Tänk om vården av dessa kunde få kosta! Din vackra, fina dotter, det ska inte behöva bli så här! Många varma cyberkramar från mig till dig!

Kommentar från Tonårsmorsa
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (15:53)

Du skriver vackert, målande. Om det som måste vara det allra, allra värsta. Tårarna slutar inte rinna förrän jag kommer på… att jag är övertygad om att hon finns hos dig, med dig och i dig.

♥♥♥

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Microbloggar

Kommentar från Inga-Britt
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (18:32)

Ville bara säga, att vi är en grupp mammor (och någon pappa), som träffas regelbundet här i Uppsala. Vi har mist barn, och har en träff en gång i månaden också. Om du vill veta mera, så gå in på http://www.vsfb.se
Skönt att någon mer engagerar sig.
Vi som varit med om detta ofattbara, vet vad vi går igenom.

Kommentar från Maria
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (20:00)

Jag förstår verkligen när du skriver att det bara är ett skal som ligger där. När läkarna hade dödförklarat Eva så var jag ändå med henne på sjukhuset i många timmar medan vi väntade på donationsteamet. De timmarna så kände jag att min älskade lillasyster inte fanns kvar, även fast hon låg i sjukhussängen som hon gjort de senaste dagarna. Helt plötsligt så försvann min oro för att kolla hennes värden hela tiden och det enda jag ville göra var att hålla hennes hand : ( Min tröst i sorgen är att jag vet att hon finns med mig ( har fått starka tecken på det, och andra har också fått det) så jag vet att din dotter är med dig och vakar över er familj. Många Kramar

Kommentar från Ludmilla
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (20:45)

Inga-Britt: Jag har haft kontakt med Ingrid och jag vill gärna komma. Tyvärr har jag förhinder nu på söndag.
Maria: Man hoppas ju väldigt mycket på att det ska finnas något mer…

Kommentar från Emilia
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (21:59)

Ville bara skicka en stor kram till dig o din familj!

Emilias senaste blogginlägg..Kläder till bebben

Kommentar från catarina
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (22:06)

Jag har läst din blogg från början till slut och jag finner inte orden vad jag känner.Kom på mig själv att sitta här och gråta när jag läste.
Jag kan inte ens tänka mig tanken att förlora mitt barn, hur gör man efter en sådan händelse? Hur hittar man mening? Jo någonstanns måste man ju givetvis göra det men jag kan inte ens tänka mig tanken vad du går igenom. Jag följer din blogg varje dag och jag lider verkligen med dig. Så mycket som du fått gå igenom. Kan i dina ord känna hur ont det gör.

En vän till mig tog sitt liv en kväll för några år sedan. Han hade väl uttryckt att han inte tänkte leva vidare, han orkade inte vara kvar i detta liv. Samma kväll han gjorde det fick jag en stark känsla att jag måste ringa honom. Men massa saker kom emellan hela tiden och vid 23 tiden tyckte jag det var försent att ringa. Det var då han tog sitt liv. Det var en märklig känsla och så starkt att jag måste ringa och att det hela tiden dök upp nått jag måste göra innan detta samtal. Ofta har jag tänkt om jag hade ringt hade jag stoppat hans tankar, hade han levt i dag? Och jag har varit arg på mig själv att jag inte ringde då jag fick denna starka känsla. givetvis hade han planerat detta och inget samtal i världen hade stoppat honom men jag som är kvar här står alltid med frågan, tänk om.

De du skriver om att bara skalet är kvar har jag hört så många säga om sina nära och kära som gått bort. Att de är övertygade att de har det gott någon annanstans, att kroppen är till låns här på jorden men att de på något vis inte är slutet. Men vad hjälper det när den man älskar inte längre finns närvarande.
Jag tycker du är otroligt strong som skriver denna blogg så öppet, fortsätt med det.Att kunna skriva om de förfärliga och på något vis bit för bit få lägga det nån annanstans än inom sig är ett bra sorgearbete.
Värmade och styrkande kramar i det du genomgår!

Kommentar från Camilla
26 januari, 2009 kl 26 januari 2009 (22:15)

Ludmilla, du gör skillnad…stor skillnad…du delar till oss, delar med dig av det som de allra flesta människor går omkring i sin ensamhet med…jag tänker på hur oändligt många som känner en lättnad av att läsa dina ord, tröst.Du beskriver så himla bra dina innersta och ärliga känslor!!!!!!Det kan aldrig finnas för många av dessa underbara människor…TACK LUDMILLA

Kommentar från ulle
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (12:22)

Ville bara säga att jag tänker på dig och önskar dig många varma kramar om det nu är till nån tröst.

ulles senaste blogginlägg..Skoskav

Kommentar från Mats Svensson
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (23:35)

Tack för att du orkar, ja hur pallar du egentligen…, dela med dig. Jag har inte kunnat få tag i mina känslor. Har bara flytt och förträngt Alexandra 14 år och nu är det 6 år sedan hon dog. Det du skriver får mig att gråta och gå igenom det igen. Jag behöver det. Tack.
Alexandra tog sitt liv med tabletter och jag fann henne i hennes säng på morgonen. Har även hittat min son död i psd när han var åtta månader. VARFÖR ska det hända mig. Jag har inte gjort ngt ont mer än andra ju…

Har ju oxå varit där du var Ludmilla. I det rummet där hon låg.Då jag inte bodde med henens mamma var jag tvungen att ringa henne och säga att hon måste komma till sjukhuset. Vi satt där med två kuratorer som bara satt å glodde på oss och det kändes som om att man fick ta ansvar för deras tafatthet till råga på allt. När Alexandras mamma kom slängdes dörren up och hon skrek ” säg att hon har klarat sig!!!?? oh fy fan va jobbigt, vad skulle jag säga? Hennes barn som bodde hos mig, som jag skulle ta hand om..Jag bara tittade på henne rent förstenad och sedan hennes insikt..Hon tog alla glas och kaffemuggar och slängde dem på oss, på mig och prästen fick en mugg i pannan, vilket jag på ett morbitt, hur böjer man morbid?, sätt tyckte var oerhört roande mitt i allt ihopa. Hon skrek att allt var mitt fel, att jag tatt död på hennes flicka..och rusade iväg. Allt var som en film.
Jag ville inte se på henne, Sandra, nästa dag, då jag ju sett min lille påg Robin som dog i PSD när han var 8 månader. Kunde inte få fram bilder på honom levande efter det och ville inte att det skulle bli likadant med Sandra.
Då, när vi tittade/såg Robins lik i ”det där rummet” frågade hans mamma, nämnd ovan, varför han var kall. Min tanke, ” jo det är för att man fruser ner små döa barn så att de inte ska ruttna..”. Va fan svara man på en sådan fråga?
Hur som helst, Jag blev övertalad till att se på Sandras kropp då det ju skulle vara bra för bearbetningen. Hur klarade du att fotografera Ludmilla? Jag vet att det är rätt sak att göra men hur klarade du det? Jag kunde knappt gå fram till det som låg där. Jag kröp längs väggen och hasade mig till sist fram ( med Missriktad? välvilja från sjukhuskuratorn, till båren där hon låg. Det var inte hon och jag hade inget att säga den kroppen.
Vi hade blivit lovade att få vara ifred i rummet med Sandra. Istället slås dörren upp och in kommer modern med min andra dotter, som jag inte sett sen dess..och hennes nya man. Hon invaderar kroppen och tar över skrikandes och pekandes på mig och min sambo att det är vårt fel att hon är död inför lillasystern som inte vill se på mig. jag försöker treva mig fram till henne för att åtminstone krama henne, trösta henne men hon bara vänder sig bort. Det kändes för jävligt. Sedan dess har jag inte fått träffa henne, fy för in i helvete.
Jag försöker lugna ner alla och lämnar rummet utan att skrika ngt tillbaka till mamman. Kände ju det hon kände och kunde förstå henne.

Så var det för mig och det blev som jag trodde. Har väldigt svårt att få andra bilder av Sandra än de som är döda. Orkar inte. Kan inte förstå fullt ut att hon är död. Om jag gjort det hade jag inte orkat leva själv. Ökad insikt= ökad skuld = ökat självförakt och förkrosselse.

Det är rätt som skrivs ovan att det är som en livslång sjukdom som ligger ovh varar under ytan. Det går inte över. Det känns mer eller mindre bara.
Nu är Sandras syster 19 och de sökte förlängt st
Studiebidrag fast jag inte sett henne på sex år. Är det rimligt? Känns barockt…

Kämpa på Ludmilla. Du är inte igenom det värsta än. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Chockfasen är så lång, mkt längre än vid ”normala” dödsfall och insikten kommer väldigt sakta. Annars överlever man inte.

kram mats

Kommentar från Mats Svensson
27 januari, 2009 kl 27 januari 2009 (23:46)

fy vikken huvudvärk jag fick , är helt slut nu.

Skriv någonting