Samtal med en 8-åring om döden
Oscar 8 år
Min son Oscar är 8 år. Han fyller 9 år i april.
Oscar har varit med om något väldigt hemskt. Han har nämligen varit med om att hans storasyster först var inlagd för att hon var självmordsbenägen i 2 månader och sedan tog hon sitt liv. Som förälder funderar man ju mycket på vad som händer inom de små liven.
-Nu har det ju gått 8 månader sedan Linnéa tog sitt liv. Hur känns det idag när du tänker på Linnéa?
-Tråkigt. Jag tänker på hennes som hon ser ut på bilden jag har på väggen.
-Där ser hon glad ut. Tänker du på henne som glad?
-Ja det gör jag.
-Saknar du henne?
-Ja. Jag skulle vilja att hon var här.
-Vad skulle hon göra om hon var här?
-Då skulle hon sitta vid datorn eller spela piano. Men det gör väldigt stor skillnad att hon inte är här.
-Var är Linnéa nu?
-Vet inte. Det vet jag inte.
-Var är man när man är död.
-Vet inte.
-Hur kändes det när Linnéa var inlagd på BUP?
-Det kändes bra att veta varför. Det kändes skönt att ni informerade oss om att hon var självmordsbenägen så att vi visste det. Det kändes bra att hon var inlagd eftersom jag litade på att de skulle göra henne frisk. Men jag var också lite rädd att det skulle hända något.
-Hur kändes det när du fick veta vad som hade hänt?
-Det var väldigt sorgligt. Men jag är glad att ni berättade det.
-Hur var de första dagarna efter att hon hade dött?
-De var ledsna. Ibland var det ganska mycket folk här. Man var ledsen och så där. Vi åkte iväg på vad heter det… minnesstund och så där.
-Varför ville du se Linnéa när hon var död?
-Det känns skönare att se. Men jag tycker att man ska få välja det. Det kändes bättre att få se än att inte veta hur det såg ut. Annars skulle man tänka mycket på hur det såg ut.
-Kan du berätta hur det gick till?
Först så åkte vi dit till ett ställe. Sen gick man in i ett rum med mamma och pappa och Jonas. Jag stannade där när Jonas följde med mamma och pappa in till kistan. Sen var det min tur. Jag gick in till kistan. Då såg man. Fast det var en sjal över huvudet för att jag inte ville se det för att mamma hade sagt att det var ganska skadat där. Jag såg armen. Jag såg handen. Jag såg den andra armen. Man såg inte under till. Det låg en filt där för det var så skadat. Jag la mitt brev till Linnéa. Sen så grät jag. Jag pussade hennes hand. Sen gick vi ut.
-Är du nöjd med hur det gick till? Det finns ju de som tycker att barn inte ska få se döda.
-Det tycker jag att man ska. Om man vill alltså. Man undrar ju så mycket om hur det ser ut och så. I alla fall jag.
-Sen var du ju med på kremationen också. Det är ju inte så vanligt. Varför var du det?
-Jag tyckte det kändes bra.
-Var det inte otäckt då?
-Nä. Då fick man mer information.
-Vill du berätta hur det gick till?
-Först var hon i ett kylrum. Sedan körde de med en truck. De körde in med kistan in i maskinen (ugnen). Sen så tog det lång tid innan det var klart. Jag såg in i ugnen genom ett litet fönster. Under ugnen var det en metalllåda som allt kom i sen. Sen såg jag kylrummet och så såg jag urnan. I det lilla fönstret såg man inte så mycket. Mamma åkte dit nästa dag också, fast själv.
-Tycker du att det är läskigt med döden?
-Jag förstår inte riktigt frågan.
-Ok. Är du rädd för att dö?
-Ibland.
-Är du rädd för att någon annan skulle dö?
-Ja ibland är jag rädd för att du skulle vilja dö. Ibland så känns det så mamma.
-Hur tyckte du begravningen var?
-Bra. Man grät lite och sådär. Men gubbarna som bärde Linnéa var fula. Men det var bättre att de bärde henne för jag är inte så stark som dem.
-Är det något som du skulle vilja ha på något annat sätt?
-Jag skulle vilja att BUP inte hade släppt ut Linnéa. Jag skulle vilja veta varför de gjorde det. Egentligen var det ju mamma som hade det ansvaret. De fick ju inte släppa ut henne bara så. Det är inte alls duktigt. Jag skulle vilja veta vem som gjorde det.
-Har du lärt dig något på det som har hänt?
-Ja, att alla andra blir drabbade och alla andra blir väldigt ledsna om man tar sitt liv.
-En sista fråga. Hur mår du nuförtiden?
-Sådär. Ibland blir man väldigt ledsen och så där. Man tänker ju på det hela tiden. Ibland är man arg på henne. Ibland är man ledsen. Ibland är man glad.
Tack Oscar för att du orkade svara!
Jag älskar dig!
Tidigare inlägg om kremeringen…
Tidigare inlägg om Barns närvaro med döden…
Läs även andra bloggares åsikter om döden, barn i sorg, barn och död, Linnéa, självmord, sorg, sorgebearbetning, begravning, kremering, urna, minnesstund, ledsen, gråta, se död, kista, 8 år, samtal med 8-åring
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Viktoria
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (15:13)
Av erfarenhet vet jag att Oscar en dag kommer att säga ”tack mamma, för att du pratade med mig om Linnéa”. Att prata om döden med barn är så svårt för de flesta av oss, men så otroligt viktigt för att undvika ett större trauma än vad händelsen i sig innebär för barnet. Cred till dig, Ludmilla!
//Kram Viktoria
Viktorias senaste blogginlägg..Skolan, del 4: Signaler
Kommentar från Soulsister
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (16:16)
Sitter här med översvämmade ögon och förundras över vilken klok, förståndig kille du har där! Så insiktsfull och klok. Det jag reagerade starkast på var att han är rädd för att du skulle vilja dö, ”Ibland så känns det så mamma”.
Tänk vilken rädsla att gå runt med….
Nu ska ja snyta mig o torka tårarna…
kram
Soulsisters senaste blogginlägg..Obamicon.me
Kommentar från Storasyster
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (17:16)
Åh, Ludmilla. Du är så stark o en så bra mamma. Så viktigt att prata med barnen! Att de får dela sorgen o inte lämnas utanför. När min bror dog blev alla helt paralyserade. Vi vuxna träffade honom på rättsmedicin. Jag ville sedan ta avsked då han låg i kistan. Det var oerhört viktigt för mig. Mor o far orkade inte…jag funderade själv ”ska han ha vanliga kläder eller svepdräkt?” jag pratade med en diakon vad svepdräkten innebär och då blev valet svepdräkt eftersom min bror hittade gud de sista åren han levde. Jag tänkte att han hade tyckt det kändes bra. Sedan STRED jag verkligen för att hans dotter skulle få ta farväl av sin pappa. Hennes mamma(från Nigeria) sa till flickan ”pappa är i himlen hos gud” inget annat. Ingen vågade berätta…inte mina föräldrar heller…när hon frågade mig ”var ÄR min pappa??” sa jag ”pappa är på sjukhuset. Han ligger där. Pappa är död. När man är död har hjärtat slutat slå och man blir alldeles stilla. Pappa känner ingenting nu. De tar hand om pappa. Sedan ska de lägga pappa i en jättefin vit kista. Som man får göra när man är död. De bäddar fint där i åt pappa, med täcke o kudde sedan har pappa en vit skjorta på sig” ”JAG VILL ÅKA TILL PAPPA NU!!” och precis då, när hon sa så, hade jag slitit av mig allt mitt hår om jag kunnat där på plats med hans lilla unge sittandes på bänken…så oerhört frustrerad jag kände mig! De andra tillät absolut inte henne att hon skulle få se pappa….jag bråkade mig blå med mina föräldrar. Till ingen nytta. ”ALDRIG att hon får se pappa död!” sa mina päron. Hennes mamma hade heller aldrig tillåtit det. Fy fan säger jag bara. Ta ifrån flickan hennes rätt att få säga hej då….jag kommer aldrig förlika mig med det. När hon blir stor ska jag berätta hur jag verkligen försökte. Jag ville att vi skulle berätta om kremeringen…näe inte det heller…vad tror ni hände i kyrkan? Hon ville öppna kistan…DÅ insåg min mamma. Då var det för sent. Flickan bröt ihop. Mitt hjärta grät floder. Vad skulle jag ha gjort mer? Bett prästen att öppna? Min man VET att när jag dör ska mina barn OCH min brorsdotter vara med i alla moment. Säga hej då….
Kommentar från Hilde Alexandersson
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (18:06)
Tycker helt klart att du gjorde rätt, och vilken underbar kille du har. Vi bör bli duktigare på att prata om döden här i Sverige, allt för mycket hysj hysj. Har själv jobbat med döende, vet att det är viktig för oss som är kvar att prata och se den döde. Vi ska ända leva kvar och för barn tror jag det är viktigast att SE, så dom förstår.
Och till dig Ludmilla, det första året är värst. Man ska uppleva alla högtider, födelsedagar osv osv UTAN den som har gått bort…. Sedan så är det så att en sorg har man hela livet, men den bleknar med åren, men sorgen kommer att alltid finnas kvar, fast i olika nyanser.
Önskar er en trevlig helg trotts allt, du gör helt rätt…
Kram Hilde
Kommentar från cecilia mahrs
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (20:23)
Jag kan säga vilken kille men vilken tjej du hade /har . hon är hos många och hennes hisoria berör och det är det du vill. Jag var väldigt deprimerad när jag var i samma ålder sim din Linnea. Och var det ganska längesen men i 22 års åldern försökte jag ta mitt liv men mi förre detta sambo hittade mig och det är bra.men mitt liv inte alltid dans på rosor men jag finnas och jag käppar på LUDMILLA
Kommentar från mergime
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (20:51)
dina söner är jättestarka tycker jag verkligen.
hoppas att ni en dag finner ro i livet.
kram
mergimes senaste blogginlägg..r.i.p
Kommentar från Sandra
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (21:19)
Du verkar ha en väldigt smart grabb måste jag säga!
Jag beklagar verkligen det som hönt!
Du verkar vara en stark person.
Ta hand om dej!
Kramar
Sandras senaste blogginlägg..Vill ha!!
Kommentar från ulle
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (23:10)
Vilka bra svar han har. Många kramar till er!!
ulles senaste blogginlägg..Vilket jobb….
Kommentar från Paula
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (23:19)
Hej. Ville bara lägga in ett inlägg.
Varma tankar till dig och din familj!
Jag har själv förlorat en syster, i en olycka, och min andra syster har försökt att ta sitt liv ett antal gånger. Tacksamt är att hon inte lyckats, och nu har fått bra hjälp, och verkar ha hopp om livet!
Vet inte vad jag ska skriva, bara att jag tänker på er!
Mvh
Paula
Kommentar från hanna
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (23:32)
Nej. Jag får ju ont i magen. Förlåt att jag säger det här, det verkar som att det är ”förbjudet” att ifrågasätta dej, även om det är för ditt eget bästa.
Det här var väl verkligen inte snällt mot din son, att publicera något så personligt så att alla kan läsa. Även om han sa att det var okej nu så kan man ju inte räkna med att han kommer tycka så för alltid.
Min mamma brukar läsa din blogg, min bror dog i våras så hon har väl känt lite gemenskap och sådant. Jag har fått höra utdrag av det du skriver.
Förlåt igen för att jag säger det men det verkar som att du fått allting om bakfoten!! Målet med sorgen kan väl inte vara att komma över den så snabbt det bara går? Du värkar otroligt kontrolerad och manisk, men för att känna sorg och ta sig igenom det måste man väl förlora fotfästet ibland, för att kunna hitta det igen?
Det låter som att du har en fix idee att du ska vara BÄST på att hantera sorg, men det är väl helt enkelt så att när något hemsk har hänt en så är det ända rätta sättet att ta hand om det att göra fel!
ELLER?
Kommentar från Emilia
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (10:38)
Åh, vilken klok liten kille!
Ta hand om er!
Kram!
Emilias senaste blogginlägg..Väntar på de små söta
Kommentar från Lotti
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (11:09)
Så svåra samtal och så svårt att veta hur man ska göra men jag tror att det är rätt att man försöker prata om det även med barn .
Ta hand om er
Kram
Lottis senaste blogginlägg..Nytt sovrum
Kommentar från Ludmilla
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (11:17)
Hanna: Tack för att du skriver det du känner. Jag beklagar också förlusten efter din bror. Jag vet inte varifrån du har fått att det skulle vara förbjudet att ifrågasätta mig. Jag försöker bara överleva. Jag skriver det jag känner och det är fritt fram att läsa om man vill. Tycker man inte om det jag skriver så kan man låta bli, eller hur?
Kommentar från Ludmilla
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (11:19)
Storasyster: Tack för dina fina ord. Vad kämpigt med din brors dotter. Ja, det är svårt att veta hur man ska göra för att det ska bli rätt. Jättesvårt. När man dessutom har en egen sorg att hantera kan man agera väldigt märkligt ibland.
Kommentar från Gerd Eriksson
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (13:52)
En stor kram sänder jag till dej. Ord känns överflödiga. KRAM
Gerd Erikssons senaste blogginlägg..FOPPA SPELAR I MODO!!!
Kommentar från Annica Nordness
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (14:21)
Jag har följt din blogg ända sen din vackra dotter hoppade framför tåget, jag känner mig extra berörd av det som hänt dig för min syster satt på det tåget och hon skickade ett sms ca 10 minuter innan tåget skulle ankomma till stationen. Jag förstod snabbt vad som hänt. Jag har läst din blogg från början till slut och det finns inget som jag kan säga eller göra för att lätta din börda. Jag skickar en cyberkram och hoppas och önskar att det någon gång kommer att kännas lite bättre för dig och din familj.
Kram Annica
Kommentar från Erika
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (14:28)
Oscar är fantastisk! Lider dock med honom ( och Jonas) att har har behövt gå igenom något så hemstk när han är så liten! De blir på något sätt så stora på en gång när e blir tvugna att gå igenom något så svårt!
Kramar om er alla!
Kommentar från Ludmilla
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (19:19)
Annica: Tack för att du följer min blogg. Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med din syster. Om hon vill maila mig skulle jag bli glad. ludmilla@linnea.se
Kommentar från Camilla
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (19:46)
Jo, han har mått dåligt ett längre tag…han hoppade alltså framför lastbilen…känns så overkligt när jag skriver det…
Camillas senaste blogginlägg..31 Januari – så som i himmelen
Kommentar från Sandra
31 januari, 2009 kl 31 januari 2009 (21:30)
Tack så mycket! Ja de är nog så, man får ta en dag i taget! Jag tänker på dej! Jag kom på en väldigt fin sak… Som är tagen från Bröderna Lejonhjärta.. Hoppas du gillar de…
*Jonatan berättade för mig om Nangijala, landet dit man kommer när man dör. Det är någonstans på andra sidan stjärnorna. Där är lägereldarnas och sagornas tid och det kommer du att tycka om. Det var från Nangijala som alla sagor kom, sa han, för det var just där som allting hände, och kom man dit, så fick man vara med om äventyr från morgon till kväll och på nätterna också, sa Jonatan.
”Det du, Skorpan”, sa han. ”Det blir annat det än att ligga här och hosta och vara sjuk och aldrig kunna leka.”*
Sandras senaste blogginlägg..Flyttat åt svärföräldrarna….
Kommentar från Stefan
26 juli, 2010 kl 26 juli 2010 (18:09)
Hej!
Jag är frilansjournalist och jobbar bl.a med Babyvärlden.se. Skulle du kunna kontakta mig på stefan.bergmark@gmail.com så vore jag tacksam.
Mvh
Stefan Bergmark
Kommentar från catarina
30 januari, 2009 kl 30 januari 2009 (14:16)
Vilken förståndig liten kille du har. Jag tror också att de bästa man kan göra i ett sådant här fall är att prata, prata och vara lyhörd för vad barnen vill och inte vill. Inte bara tänka att de ska inte var med för döden är skrämmande osv. Det blir mer skrämmande och fel om man inte är ärlig mot barnen. Livet är som det är..de finns sorg och de finns lycka och man kan inte skydda barn . Tycker ni gjorde helt rätt med era barn att de fick ta del på deras villkor av det hela och välja om det ville vara med och se. Om än det är fruktansvärt det som hänt.
Men får man inget veta eller får förklarat kan de bli ännu värre om barnen fanstiserar ihop på egen hand och går och grubblar. Tycker dina killar var mycket starka små killar…å man hör ju sägas att allt ont har något gott med sig. Långt fram i tiden kanske det har något gott med sig . Erfarenheten är ju den bäste läraren om än det är tragedier så vill jag tro att de ger med sig nått på nått vis.
Men detta är ju näst intill omöjligt att se när man är i en sorgeperiod. När sorgen väl lagt sig kanske man kan se de små små possitiva sakerna som kommit av även de tråkiga.
Sänder en bamse kram till er i det ni går igenom.
catarinas senaste blogginlägg..Vad är detta?????