Ludmillas Blogg

Jag får många mail som gör mig väldigt glad och berörd. Det känns fint att få ta del av andra personers liv och tankar och hur mina ord och mina erfarenheter kommer in i andra människors liv.

Här kommer ett brev som berörde mig starkt.
Avsändaren har självklart godkänt att jag lägger ut texten.

———————–
Hej Ludmilla!
Jag hittade din blogg idag och jag har inte kunnat slita mig ifrån den. Med tårarna rinnandes har jag läst och läst i timmar.

Till en början vill jag berätta hur jag hittade din blogg…
Det är så här att jag bor vid en tågstation. Flera gånger har det skett olyckor där.

När jag var barn hoppade min grannes syster där p.g.a ett olyckligt äktenskap.

2002 hände en fruktansvärd olycka.
Jag var ute med hunden en snabb runda. Grannbarnen (8-10 år) ville leka med min hund men jag sa till dem jag hade bråttom så det fick bli nästa dag. Jag lämnade vovven hemma och tog bussen. Halvvägs till jobb hör jag sirener och undrar vad som kan ha hänt. Jag kommer hem sent på kvällen, det regnade fruktansvärt mycket. Vid rabatterna som går upp mot stationen ser jag spår efter nått som kört in och kanske parkerat där.
Mamma berättar: Grannarnas barn som ville leka med min hund hade lekt på spåret. De tävlade vem som kunde springa ifrån tåget snabbast. Grannens 10-åriga pojke hade träffats av tåget.
Jag tog på mig frivilligt att sätta mig och prata med barnen som satt på minnesplatsen dagarna efteråt. Det var hemskt…jag tänkte på om jag låtit dem leka lite med pojken kanske inte gått upp där, och om han hade det hade han kanske missat tåget… men tänk om ett nytt kommit?

2007 hör jag sirener från tåget…
Någon har blivit påkörd! En äldre man ville korsa spåret för att hinna med tåget och träffades. Han levde, men fick benet avslitet. På väg till sjukhuset dog han.

Igår…
Mamma ringer mig att det står fullt av ambulanser och en brandkår och poliser vid spåret. Tåget står stilla och blinkar. Man försöker få iväg folket… Någon har hoppat.
På väg till min väninna frågar jag två killar som suttit där ett tag, -en kille har hoppat. De vet inte om han menade det att hända eller ville ta sig över eller sögs med av kraften.

Jag mår dåligt av det, så mycket som hänt där.

Hur som helst… Jag undrade vem det var och om det var någon jag kände till… så jag har sökt och sökt information på nätet förgäves idag, det var så jag av en slump hittade dig.

Din blogg har berört mig så otroligt mycket.
Mitt liv har varit så tilltrasslat att jag flera gånger som tonåring varit nära att hamna i depressioner. Min pappa dog när jag var 10, har misst många anhöriga. Jag har en stor rädsla för sorg. Inte döden i sig men sorgen…
Jag kämpar mig igenom vardagen ibland och undrar var jag finner styrka. Jag vet att det är inget jämfört med din sorg men jag kan förstå känslan…

Min mamma är en klippa, hon har gett mitt liv så mycket solsken även om jag som tonåring då och då inte lyssnat och varit arg. Och jag är säkert att Linnéa tyckte du var den bästa!

Jag bar på självmordstankar och panikångest som tonåring. Även om jag skar mig skulle jag då aldrig våga ta mitt liv, det visste jag innerst inne.
Men jag tog tag i mitt liv när det hängde på en skör tråd. Jag tog tag i mina förträngda sorger och panikångest. Jag ser att något positivt har min uppväxt burit med. Men jag har lagt den bakom mig, har bearbetat den och vill inte minnas det som fick mig önska jag inte levde…

Jag hade velat berätta allt för min mamma men ändå inte, hon har gått igenom för mycket, dessutom vill jag inte heller riva upp gamla sår för mig själv. Hon vet delar av allt… det viktigaste är att jag är på fötter.

Att läsa din blogg, om hur du stöttade din dotter och dina fantastiska barn har gett mig så mycket styrka. För jag tänker då jag mår och mått som värst och trott att ingen såg eller brydde sig så fanns det och finns alltid dem som vill en det bästa. Men ibland ser man inte dem för man är så förblindad. Och när jag tar mig tid att öppna ögonen då jag är ledsen ser jag vad min mamma gör för mig och mina vänenr och jag är tacksam för livet och dem.

Men hon älskade dig, ingen tvekan.

DU är en fantastisk mamma, jag säger inte ”var” eftersom jag vet att Linnéa lever vidare för dig. Jag vill tro att de finns bland oss och besöker oss.

Jag berättar allt detta för dig därför att jag funnit ljus efter famlande i dimmor och skuggor och mörker. Och det kommer du oxå göra.

Ta inte på dig skulden! Du har gjort allt! Och fy vad arg jag är på BUP… jag är så arg att jag själv hade velat säga ett par väl utvalda ord till dem..

Du är en stark och fantastisk kvinna och jag beundrar din styrka!
Du lever för Linnéa även då hon inte finns där synlig, men hon finns där ändå! Hon är inte borta…
Du gör saker för att hålla hennes minne vid liv.
Jag önskar att jag hade fått träffa din dotter för jag är säker på att hon hade gjort intryck på mig!

Jag ville så gärna skriva av mig lite efter att ha läst bloggen, dela med mig lite av mitt liv. Eftersom jag nu vet lite om Linnéa ville jag du skulle få veta vem jag som läsare är.

Tack! Tack för att du skriver och berör… kommer följa din blogg.

Många styrkekramar till dig
och varma tankar till Linnéa

Läs även andra bloggares åsikter om mail, brev, läsare, livsöde, berör, blogg, självmord, tågolycka, tåg, hoppa framför tåget, ta sitt liv, mamma, dotter

Taggar: berör, blogg, brev, dotter, hoppa framför tåget, läsare, livsöde, mail, mamma, självmord, ta sitt liv, tåg, tågolycka