Ludmillas Blogg

Tidningen Fokus har skrivit en artikel (här…) som diskuterar ytligt om flera ämnen, bland annat hur mycket vanligare det har blivit att man hänvisar till psykisk sjukdom. Att det har blivit mer legitimt att vara psykiskt sjuk och att det återspeglar sig på språkbruket. Man menar att det till exempel är vanligt att man säger ”deppad” eller att någon är ”psykopat”. Vardagligt nedlåtande kallar man det.

Detta samtidigt som de psykiatriska diagnoserna sätts allt oftare och antidepressiva mediciner skrivs ut allt mer. Man diskuterar även ytligt i artikeln om diagnosernas vara eller icke vara. Vad är normalt och vad är sjukt?

Det skrivs ofta i media om hur mycket vanligare det är med förskrivning av antidepressiva mediciner som något negativt. Jag vill dock samtidigt visa på att självmordsfrekvensen faktiskt har minskat i samma takt hos VUXNA.

Självmord i olika åldrar

Hos ungdomar har man inte sett samma utveckling (röd linje).

Artikeln innehåller också ett lite lösryckt citat från mig angående suicid och media.

Jag tycker själv att det är intressant att diskutera detta med diagnoser och att öka medvetenheten hos oss om vad en diagnos är. Särskilt intressant blir det med de psykiska diagnoserna.

En diagnos är ett konstruerat begrepp. Det är en symptombeskrivning där man ska uppfylla vissa kriterier för att få kallas den sjukdomen. Det finns kriterier som krävs och andra kriterier som ska vara uteslutna. Ibland finns det även durationskriterier (hur länge symptomet måste ha varat) och ofta står det att besvären måste ge negativa konsekvenser både i arbete och fritid. De psykatriska diagnoserna finns samlade i DSM-IV, alla psykiatrikers bibel.

Fördelarna med diagnoser kan vara:
– Att få en förståelse för varför man inte fungerar som förut/som andra
– Det kan behöva krävas för att man ska få vissa hjälpmedel t ex i skolan (t ex autism)
– Att man kan erbjuda en specifik medicin som man vet har effekt vid det tillståndet
– Att man kan erbjuda en specifik terapi som man vet har effekt vid det tillståndet
– Att fackmän vet vad de talar om
– Att man kan göra studier på grupper av människor med samma symptomkluster

Nackdelarna med en diagnos kan vara:
– Att man själv sätter sig i ett fack av att vara sjuk, vilket i sig kan hindra utvecklingen
– Att andra sätter personen i ett fack av att vara ”sån där” (ex Borderline-patienter som har väldigt dåligt rykte både hos allmänheten och inom sjukvården)
– Att man som behandlare kan begränsa sin behandling till den diagnos som är satt
– Att man som behandlare inte omprövar diagnosen över tid
– Bedömningarna kan ibland bli subjektiva om de inte görs noggrant och mätbart vilket gör att en del som ”borde” ha fått diagnos inte får det och vice versa.

Jag tror att diagnosbegreppet har sin plats, men det är samtidigt viktigt att vara medveten om att det inte är en exakt sanning utan just en konstruktion av oss människor.

Läs även andra bloggares åsikter om diagnos, psykisk sjukdom, diagnosbegreppet, DSM-IV, Fokus, antidepressiv medicinering, självmordsstatistik

Taggar: antidepressiv medicinering, diagnos, diagnosbegreppet, DSM-IV, Fokus, psykisk sjukdom, självmordsstatistik