Kanske?
Kanske?
Jag skriker,
men mina läppar är stilla.
Orkar inte vara den som sviker
Vill inte göra mig illa.
Men i mörkret finns ingen väg ut,
Ångesten tar all luft,
Nu är det slut
Varför är livet så tufft?
Paniken trycker hårdare,
Väggarna kommer närmare,
Samtidigt blir jag argare
Ögonen tårfylls fortare
”Sluta!” ”Bort från mig!”
Ångesten djup som ett upprört hav
”Stackars lilla tjej
Du har för höga krav”.
Vill inte ha hjälp från er,
Låt mig va!
Mitt liv fortsätter bara ner,
Vet inte ens vad jag vill ha
Vad ska jag göra?
Vet inte alls…
Är det bara att köra?
Sår på min hals.
Tankarna agerar virvelvind
Men plötsligt blir jag lugn
Tårarna torkar på min kind
Varm som en ugn
Känner inget mer
Minnena är långt borta
Vad är det som sker?
Dessa stunder är för långt borta
Livet kommer sakta tillbaka
Paralyserad en stund
Börjar sedan skaka
Kan inte sova en blund
Nej, nu ska jag ta tag i helvetet
Bort från detta mörker
Leva detta livet
Ja, Jag LEVER!
Linnéa 23 maj 2008
———
Linnéa visade mig den här dikten i veckan som kom. Hon undrade vad jag tyckte. Jag berättade att jag för det första tyckte det var en fantastisk dikt (som alltid) och att den också var skrämmande och gripande. Men, jag tyckte ändå att den vände på slutet som gjorde att det kändes som att hon hade bestämt sig för livet. Linnéa kommenterade inte det.
Nu efteråt vet jag av andra anteckningar och handlingar att hon började planeringen med att låtsas må bättre, planera vilket tåg, avslutade konton på internet (t ex på bilddagboken där hon istället skapade en ny användare ”WhenIDie”), tog hem saker och sa adjö till vänner.
Fredagen den 23 maj var dagen som hon slutgiltigt bestämde sig.
Linnéa har nu en vecka kvar att leva.
Läs även andra bloggares åsikter om kanske, planera sin död, dikt, en vecka kvar
Kommentarer till inlägget
Kommentar från annika sandberg
23 maj, 2009 kl 23 maj 2009 (11:54)
Mergime, kämpa på, även om känslan när man mår psykiskt dåligt säger att detta kommer aldrig att gå över , så är det inte så, det kommer att ljusna , för dig också!
Kram/ Annika
Linneá hade förmåga att uttrycka hur hon kände, önskar att hon och min dotter och alla andra ungdomar som känt/ känner detsamma kunde få professionell hjälp att hantera svåra känslor och mörka tankar!
Vi föräldrar står ju ( i de flesta familjer) för oreserverad kärlek och omtanke…det räcker inte då man måste stå på egna ben, på väg att bli vuxen.
Annika
Kommentar från Mamma Melissa
23 maj, 2009 kl 23 maj 2009 (18:54)
Jag hade sagt detsamma som du… skrämmande dock hur mycket barn och ungdomar kan planera inför någonting så hemskt som att ta sitt liv…
Mamma Melissas senaste blogginlägg..Tre-i-en
Kommentar från Soulsister
23 maj, 2009 kl 23 maj 2009 (22:01)
Djupt, gripande och väldigt talande.
Det är de orden som poppar upp i huvet när jag läser Linnéas dikt…
Soulsisters senaste blogginlägg..Go’morron!
Kommentar från Birgitta
23 maj, 2009 kl 23 maj 2009 (23:44)
Vilken vacker dikt väldigt gripande, har själv förlorat dotter men cancer maj 2004. Maj månad har för mig blivit den värsta dagen hon lämnade oss dagen hon begrav dagen hon fyller år allt i maj månad. Förstår du har det svårt, det är svårt förstå. Kram Birgitta, Carolas mamma
Kommentar från Kao
24 maj, 2009 kl 24 maj 2009 (0:05)
Hej. Jag hittade dej inne hos Liz.
Hemska saker du gått igenom, du också! Nu snart även årsdagen, ser jag. Vet inte om jag skulle överlevt en sån sak, men det verkar ändå som om människan klarar av allt. Nästan allt. Vad är det vi inte klarar om vi klarar leva efter detta du gått igenom?
Jag vet också att den som tänker ta sitt liv oftast spelar glada och verkar vara på väg uppåt, just innan de verkställer sitt fruktansvärda beslut. Det är ett sätt att få tillfälle att verkligen genomföra sitt beslut i fred. Dels har jag upplevt det i ’utkanten’ på min egen arbetsplats.
Dels av en god vän. Hon berättade att hon gjorde det misstaget på sitt jobb (psykoterapeut) med en mamma som hade förlossningsdepression och lät henne gå vägen över tågbron till arbetsterapin själv….för att hon mådde så mycket bättre. Hade t.o.m börjat duscha frivilligt, tittat på barnet, kammat sej etc.
Det var länge sedan, men min vän mår fortfarande dåligt bara av tanken på att hennes felbedömning ledde till att mamman hoppade framför tåget. Hur många inom psykiatrin tar på sej skuld för felbedömningar? Inte många. De skyller som vanligt på bristande resurser. Eller på någon annan. Så har det ALLTID varit och är ett fegt sätt att komma undan ansvar. I stället springer man på nya internkurser inom psykiatrin hela tiden, i stället för att låta pengarna flyta in i verksamheten.
Unga tas med ’en nypa salt’ just för att de är UNGA. Det är så många tonåringar som uttalar dessa tankar. Det är åt skogen fel att inte ta detta på allvar. Att göra just dessa riskbedömningar. Sätta in kraftfull terapi i det skedet när man vet hur det är. Verktygen finns redan, men man skiter i att använda dem!
Jag hoppas att 30/5 blir en solig dag och att solens strålar når dej då och omsluter dej med en vårkram..
Kao
Kommentar från Fulica Atra
24 maj, 2009 kl 24 maj 2009 (11:29)
Följer din berättelse om ur det gick till den sista tiden innan Linné så tragiskt dog. Det är viktig läsning för mig och för många andra. Både för efterlevande och de med egen suicidproblematik. Ditt berättande peppar också mig att berätta. Har legat på den avd. som Linné gjorde. Jag genomlevde ett alvarligt suicidförsök. Det var inte tack vara psykiatrin som jag genomlevde. Jag kunde mycket väl var den som ”förstörde deras statistik”. Konstig (fast typisk) inställning från BUP att: ”här hos oss at ingen dött genom suicid på 30 år”, och så lutar man sig tillbaka, går ut på balkongen och tänder en zigg.
Fulica Atras senaste blogginlägg..Flykten från fängelset
Kommentar från Ludmilla
24 maj, 2009 kl 24 maj 2009 (11:56)
Fulicia: Tack för ditt stöd. Hemskt att även du har dåliga erfarenheter…
Kommentar från Ludmilla
24 maj, 2009 kl 24 maj 2009 (11:57)
Kao: Tack för att du läser hos mig också!
Kommentar från Ludmilla
24 maj, 2009 kl 24 maj 2009 (11:57)
Brigitta: Jag förstår att maj är en jobbig månad för dig. Kram!
Kommentar från Ludmilla
24 maj, 2009 kl 24 maj 2009 (11:57)
Mamma Melissa: Ja, det är så fel… så fel…
Kommentar från jen
26 maj, 2009 kl 26 maj 2009 (16:57)
wow, en underbart vacker dikt. känner själv igen mig. väldigt mycket. är bara 18 år, läser din blogg regelbundet. du skriver bra och jag känner igen mig, har inte förlorat någon, men har själv problem med svår ångest. riktigt svår. får kämpe-glöd av att läsa din blogg. min mamma påminner om dig; snäll, omtänksam och oerhört älskvärd. ska aldrig sluta kämpa. gör inte du det heller! styrkekramar!!
Pingback från Ludmillas Blogg » 1 år sedan begravningen
16 juni, 2009 kl 16 juni 2009 (22:03)
[…] Elisabeth Westergren: Välkommen Marit Järbel: Linnéas Dikt ”Kanske?” […]
Kommentar från mergime
23 maj, 2009 kl 23 maj 2009 (10:09)
väldigt fin dikt
som om de kom ut ur min mun.
så sorgligt. tack för du delar med dig den sorg du bär på
det får mig att kämpa mer så att jag inte tar mitt liv.
och att jag tänker faktiskt hur det skulle vara för mina föräldrar om jag dog.
tänker på dig, ta hand om dig !
kram
mergimes senaste blogginlägg..its true