Livet inifrån en psykiatrisk avdelning
Minns du personen jag berättade om häromdagen?
En 18-årig tjej som planerat att ta sitt liv i söndags där jag gjorde allt jag kunde för att hjälpa henne att få hjälp? Hon lades ju till slut in på en psykiatrisk klinik. Jag har fortsatt kontakt med henne.
Hon upplever dels inte att hon behandlas på ett respektfullt sätt och inte heller att hon får någon vård. Hon känner sig ensam och inte sedd på avdelningen. Här kommer hennes egna ord från i förrgår, efter två dagars inläggning:
Jag har idag fått ta blodprov för att se om det finns någon bakomliggande orsak till min depression.. (Jag kanske inte har varit med om tillräckligt för att ha en anledning att vara nedstämd?..)
De sa att det var rutin på avdelningen att ta blodprov på deprimerade patienter, men under de 4 veckorna jag var här i somras såg jag inte skymten av något blodprov. Jag är väldigt rädd för sprutor p.g.a en händelse från när jag var liten, och jag sa till dem att jag var jätterädd. Jag nämnde att jag fått EMLAsalva den enda gång jag tidigare tagit ett blodprov, men trots det erbjöds jag inte det idag. De hade dåligt med tid och jag var jättestressad och rädd, vilket ledde till att mina kärl drog sig tillbaka. Fem gånger stack de mig utan att lyckas, för att sedan skicka mig till labbet. Där lyckades de vid tredje försöket. Jag satt och höll mig krampartat i stolen, och när det äntligen var över grät jag som ett litet barn. Tänk vad mycket lättare det skulle gått med lite medmänsklighet och EMLA.
Men -jag är ju bara en bråkig patient med suicidtankar. Det finns väl ingen anledning att ta mig på allvar… Dessutom är jag ung, yngst på avdelningen, så varför skulle mina önskemål tas på allvar? Så känns det…
Igår under läkarsamtalet frågade de vad jag skulle göra om jag kom ut. Jag sa sanningen, att jag inte visste. Då sa läkaren ”ja, men du förstår väl att vi inte kan släppa ut dig nu, för vi vill ju inte att du kommer tillbaka om några dagar igen, det förstår du ju själv. Ber du att få komma ut nu så får du göra det, men då vill vi se att du inte kommer tillbaka snart igen”. Jag förstår absolut hur hon resonerar och jag ger henne rätt i det, men jag tycker inte att hon sa det på ett professionellt sätt, och jag känner att jag nu kommer att ha ännu svårare att ta kontakt med sjukvården om jag mår dåligt efter hennes uttalande.
Det här är endast förvaring. Visst, jag kan inte ta mitt liv, fine, men får jag någon hjälp? Knappast.. Jag får mina tabletter och sedan är det bra. Har ingen aning om jag ska få gå på något samtal de närmaste dagarna.
Vad händer när jag kommer ut härifrån? Jag kommer säkerligen att falla tillbaka i samma tankemönster eftersom jag inte får prata om hur jag ska bryta mig loss från det. Jag ska kräva att få prata med någon senast imorgon. Dock tycker jag att det är väldigt dåligt att det är jag som måste ta initiativet för att något ska hända.
Tyvärr är vår väns berättelse inte någon ovanlighet. Och hur ska man orka kräva att få behandling enligt vårdprogram, veteksap och beprövad erfarenhet när man mår psykiskt dåligt?
Hur ska vi kunna förändra detta?
Läs även andra bloggares åsikter om psykiatri, psykiatrisk vård, suicid, självmord, självmordsbenägenhet, patient, respekt
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Judith – kaos o annat
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (13:44)
Nu är det visserligen 19 år sedan men inget verkar har ändrat sig. Det är horribelt minst sagt.
Då, 1990, som var förhoppningsvis mitt sista men också allvarligare självmordsförsök och då jag var utan puls då jag kom in och låg medvetslös och hallucinerade i två dygn och sedan bara blev inlagd på pysk avd. i 5 dagar med endast ett (1) enda samtal med en läkare dagen innan jag blev utskriven och det räckte med att jag lovade jag aldrig skulle göra om det så blev jag trodd….och utskriven!!!
Det är fruktansvärt att inget på alla dessa år verkar ha ändrat sig.
Och i tre år bla. som jag gick hos en psykiater som skrev ut Cipramil åt mig för PMS och dåligt humör och depressioner som jag hade tre av fyra veckor i snitt.
Cipramil som gjorde mig till en levande död zombie! Inga känslor mer än hat, som en död sill. Totalt avstängd. Sedan kom varningen på teve och då för första gången frågade läkaren hur jag verkligen mådde av Cipramilen!
Jag var ju själv helt borta och mådde skit.
I dag som 46 åring har jag fått diagnosen ADHD bla….. Kanske där finns mer men att äntligen få ett svar och att jag inte är dum eller totalt komplett galen utan jag har en brist i hjärnan av dopamin har gett mig ett litet hopp om ett bättre liv och rätt hjälp. Äntligen lyssnar någon! Och denna någon är sjuksköterska/man ”syster Bo”.
Du är helt fantastisk Ludmilla. Jag beundrar dig och all din energi och kraft.
Du är en ängel på denna jord.
Tack för att du finns. Kramar
.-= Judith – kaos o annat´s last blog ..Fick ett sms =-.
Kommentar från Anders Brundell
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (14:32)
Hej Ludmilla!
Du imponerar stort med din styrka, ditt engagemang och din pragmatism! Vi hade ingen aning om vilka trauman som du och din familj bar på när vi träffades på Emelies och Niclas bröllop. Men om man både redan har en familj och dessutom går med magen i vädret så är man väl tvingad att låta livet gå vidare trots näraliggande personliga katastrofer, men det är minsann inte alla som orkar det trots att de egentligen är tvungna.
Snutten med dig i TV4 gav ett bra och sansat intryck och var tack och lov heller inte snyftredigerad utan saklig och beskrivande, och du hjälper säkert många andra med liknande erfarenheter som inte orkar träda fram som du gör.
Kram på’rej!
Anders & Meta i Falun
Kommentar från Karin Johansson
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (15:37)
Känner så igen det från det min dotter vårdades inom psykiatrin. Ingen vård värt namnet! Vandrade mellan sängen och rökrummet i princip, ingen att tala med förutom någon gång ibland när hennes kontaktperson som hon fick på avd. tittade in. Frånvaro av terapeutiska samtal. Frånvaro av anhörigsamtal trots att hon själv inget hade emot det. Frånvaro av anhörigstöd, trots flera suicidförsök. = Förvaring. Skulle man behandla hjärtsjuka, diabetiker, strokedrabbade m fl
på det här sättet? Min dotter orkade inte med frånvaron av riktig vård, hon tog sitt liv. Tyvärr är det som om det ligger på oss efterlevande nu att kämpa med näbbar o klor för en värdig psykvård, vi som har så lite energi måste ändå kämpa. Vi måste även stötta varandra vilket vi gör genom bl a SPES.
Kommentar från Anna
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (15:41)
Detta handlar om en 26 årig 3 barnsmamma som har fått diagnosen borderline.
Vad kan man säga till en tjej för att försöka hjälpa henne?
Hon har försökt ta sitt liv flera gånger.
Läs gärna hennes blogg:
http://nanfanlee.blogg.se/
Jag beundrar dig för ditt engagemang, att du verkar ha så mycket energi och så många bollar i luften.
Att du orkar och ibland kanske luften går ur dig men du reser på dig lika fort.
Du verkar så stark!
Kram
Kommentar från Ludmilla Rosengren
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (15:53)
Anna: Hon verkar ha det mycket svårt. Mediciner och läkarkontakt hjälper sällan vid instabil personlighetsstörning. Det behövs sådant men även mer. DBT är den behandlingsform som har bäst resultat. Det finns även behandlingshem där man tillämpar den metoden.
Tack också för dina fina ord. Jag är inte ”stark”. Jag försöker bara överleva och hitta en mening.
.-= Ludmilla Rosengren´s last blog ..Livet inifrån en psykiatrisk avdelning =-.
Kommentar från Jenna
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (16:16)
Det är hemskt, men tyvärr är det såhär… Jag har själv blivit behandlad på liknande sätt de senaste 5 åren jag gått på psyk. Varit inlagd på slutenvården två gånger. Psykiatrin funkar INTE som den ska. Personalen är (oftast) inte mänskliga. Min doktor har sagt till mig att jag kanske inte mår så dåligt i alla fall, för att några tabletter inte funkade. Nejnej, jag har gått där i 5 år för att det är kul. SUCK, trött man blir. Något måste göras, och det nu!
.-= Jenna´s last blog ..Where did I go wrong? =-.
Kommentar från Tizzel
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (16:23)
Beklämmande och sorgligt att det ska vara så här! Ja tänker att det är så många som är som du, och Kenneth Gärdestad – som vill gå ut, prata, öppna dörrar, få upp ögonen på andra… göra skillnad! Men vilken skillnad gör det i slutänden, när man ändå blir bemött på det här sättet om man nu faktiskt har tagit mod till sig och sökt hjälp?? Och den lilla människan får fortsätta känna att hon bara är till ”besvär” och får fortsätta lida… för hon vet och känner att hon inte är värd att få hjälp…
.-= Tizzel´s last blog ..TACK!!! =-.
Kommentar från Tonårsmorsa / Fatout
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (16:34)
Det mest tragiska är nog ändå känslan av att inte bli tagen på allvar. Så här allvarliga känslor är väldigt stora och allvarliga för den som upplever dem. Att som ung och som en som mår så dåligt, känna att den inte blir tagen på allvar, är väldigt tragiskt.
.-= Tonårsmorsa / Fatout´s last blog ..Unt och Internet =-.
Kommentar från Camilla
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (16:53)
De slog mig att vad som hjälpt mig så enormt mycket är AA och inte bara för att jag är nykter alkoholist utan även när jag mår psykiskt mycket dåligt…deras bemötande är så underbart medmänskligt så man blir tårögd…Tänk om någon människa kunde starta sådana grupper för självmordsbenägna och dess anhöriga, det skulle funka med AAs tolvstegsprogram där också. Om jag haft tid och kraft så är detta en idé jag är övertygad om skulle minska självmorden och framförallt alla drabbade kunna få känna värme och tillhörighet för de är ju så viktigt om man ska känna sig som en människa. Du Ludmilla som är sån kämpe, du kanske skulle kunna dra i trådarna…sätta igång något sådant
Kommentar från mergime
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (17:34)
Jag fick heller aldrig gå på samtal när jag var inlagd
och det var 2 veckor jag var där. De bara tryckte in tabletter i en och
sen var allt fri och fröjd, tror i de flesta fall att det inte hjälper med bara mediciner
tycker att man ska få prata med någon som är professionell minst varannan dag.
kramar
.-= mergime´s last blog ..Livet är en klättring =-.
Kommentar från Mamma Melissa -ung änglamamma och gravid
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (18:41)
Känner tyvärr igen det där… att de sjukaste måste vara friska för att få vård… helt galet… jag hoppas verkligen att det slutar väl för henne -kanske kan det hjälpa henne att blogga… ventilera sina tankar, få kontakt med andra välviljor osv. (självklart är ju inte alla snälla, så det är ju en risk för tillbakagång i det avseendet)…
Beundrar dig för att du orkar ha engagemanget! Det vbehövs fler av din kaliber!:.))
Tack snälla för att du orkar hänga med på vår resa… den är berg- och dalbanig:.)
Kommentar från storasyster
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (19:24)
Ludmilla, jag vet ärligt talat inte VAD vi ska göra, känner mig så oerhört maktlös! När psykiatri personalen gång efter annan behandlar människor så innerligt hjärtlöst! Det är fruktansvärt. Måtte denna unga flicka orka göra sin röst hörd! Det är det som gäller inom psyk, att orka kämpa för att få vård. Det är ett så stort svek mot dem som är allra svagast.
Jag vill ge Dig en varm kram. Att höra dig berätta om din dotters trauma. Det var starkt och oerhört sorgligt. Det var jag som var den där systern i studio 3, kulturhuset…som ville prata stup i kvarten. Jag hade så mkt jag ville säga! Ville berätta för de sk experterna som var där hur det ser ut i verkligheten! Jag gick efter att du och Lasse pratat. Kände mig helt tom. Damen som höll i det sa efter era berättelser ”nu ska vi ju ändå prata om det vi ändå GÖR inom psykiatrin och inte bara om det som gått snett”. Det reagerade jag på! Det är ju utifrån våra tragiska erfarenheter och våra tankar om förändringar psykiatrin kan förbättras. Experterna kan tala o komma med sina LISTOR på insatser MEN har de själva drabbats av suicid? Vet de hur det ser ut på golvet? Inne på avdelningarna? JUST NU? Jag tror inte riktigt det….Jag tror att de måste komma ner på jorden lite.
Det är för mycket snack och på tok för lite verkstad!!!!
.-= storasyster´s last blog ..Hej! =-.
Kommentar från Dottern
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (20:29)
Den värsta känslan är verkligen när man ”förväntats” ha sörjt klart. 14 månader är INGENTING! Vissa förstår andra förstår inte någonting. Det gäller att tala med dem som gör det. När man får en kommentar som är i stil med att ”man borde gått vidare” mår man bara ännu sämre.
Massa kramar från en som vet hur det känns att leva med sorgen
.-= Dottern´s last blog ..Självmorden ökar =-.
Kommentar från Mervas
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (21:01)
Din fråga om vad man ska göra. Om man beaktar inlägg i denna spalt som också säger att inget har förändrats i psykvården de senaste tjugo åren, så bör man ställa sig frågan, VARFÖR har inget förändrats inom psykiatrin???
Har egna erfarenheter av BUP avseende min dotter, som är oerhört negativa.
Det finns vänliga tjänstemän på BUP liksom det finns avtrubbade sådana.
Det spelar ingen roll.
Det finns ingen struktur, ingen sammanhållen plan dit man strävar. Inga delmål, NADA!
Den behandling som erbjuds är tabletter. Inte att förkasta när de väl behövs, men sedan då?
Det kanske skulle krävas eldsjälar i varje stad/län som sammankallar till möten med människor med erfarenheter från psykvården, där man gemensamt kunde föra fram punkter, som sedan inlämnas till regeringen.
Därtill namnunderskrifter om man stödjer uppropet.
Jag vet inte. Men det man märker är att det verkar fungera liknande i hela Sverige.
Kommentar från Maria
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (22:22)
Jag känner mig uppgiven… det finns ju så mycket information för hur man kan förbättra vården men det händer ändå inget!
Det känns som att personalen på den psykiatriska avdelningen där min lillasyster tog sitt liv inte brydde sig alls om hon dog eller inte.
Att hon inte var värd nåt för att hon va ”psykiskt sjuk”, skyll dig själv typ…
Den nonchalansen jag har mötts av olika personal när min lillasyster och mamma varit självmordsbenägna är skrämmande!!
Efter min systers död så bad personalen inte om ursäkt utan sa bara: om en person har bestämt sig för att ta sitt liv så går det inte att stoppa den.
Men de gjorde ju ingenting för att stoppa henne!!
De lät henne vara ensam så hon kunde hänga sig inne i rummet på den psykiatriska avdelningen : (
Hon hade fått en psykos som hållt i sig i några veckor och mådde så dåligt pga den men hade hon bara kommit ur den så hade hon ju självklart velat leva!
Hennes liv hade ju nyss börjat, hon ville resa, dansa, skaffa barn, hon ville så mycket!
Anmälningen till HSAN tar ju hundra år också. De säger att det tar sån tid pga personalbrist och att det är vissa mer ”akuta” fall som går före.
Vad är mer akut än att MIN älskade lillasyter dog pga att de inte skötte sitt jobb?!!
Hon finns inte mer!!
Hon som va mitt liv!!
För de är hon bara en i mängden som dött medans vården stått och kollat på…
En siffra på ett papper…
Det är så att jag kan spy på dem!
Hoppas denna tjej får bättre vård, men som det ser ut så verkar det ju tyvärr inte så : (
Det är så sorgligt att vården i Sverige inte lär sig nån gång!
Kram
Kommentar från Soulsister
12 september, 2009 kl 12 september 2009 (7:23)
Blir verkligen ledsen när jag läser hennes upplevelse. Men det kan nog stämma att våra patienter inte känner sig sedda, även om vi försöker så gott vi kan. Men att uttrycka sig som läkaren gjorde får mig att må illa. Och hela situationen med proverna, det är sällan så akut med prover (bortsett från drog alt intox prover) att man inte kan vänta med att ta dem, o varför i allsin dar inte premedicinera tösen om hon är så stickrädd eller emla på henne en timme innan. Det gör mig verkligen ledsen, det som jag ser som en självklar omvårdnadsåtgärd nonchaleras.
Jag tar med mig hennes berättelse till jobb idag
tack för att du och hon vill dela med sig
kram
.-= Soulsister´s last blog ..Lördag, jobbehelg och raketbus =-.
Kommentar från Ludmilla Rosengren
12 september, 2009 kl 12 september 2009 (9:00)
Maria: Det är fruktansvärt att höra er berättelse. Myten om att det inte går att stoppa någon som har bestämt sig borde personalen dessutom veta att den inte är sann. Hur ska man kunna förändra något om personalen själva inte har tillräckligt med kunskap om suicidprevention…
.-= Ludmilla Rosengren´s last blog ..Livet inifrån en psykiatrisk avdelning =-.
Kommentar från Sofia
12 september, 2009 kl 12 september 2009 (12:22)
Hej! JAg har varit inlagd på BUP en gång, när jag hade svåra tvångstankar. MAmma gav inte mycket för vården, det var mest förvaring, men jag fick bättre vård än vad de flesta brukar få. JAg hade nästan dagliga samtal, men jag var för sjuk för att kunna ta emot dem, jag ville inte säga något så de KUNDE inte hjälpa mig, jag gav dem ingen chans 🙁 . Vad jag ångrar mig! MEn jag kunde ju inte hjälpa det… De kunde ha gett mig medicin mot tvångstankarna, de gav mig ingen als, men jag hade mig själv att skylla, jag berättade inte att jag hade tvångstankar, de trodde att jag var deprimerad. efterom jag varken åt erller gjorde något.
Kommentar från Kelly
12 september, 2009 kl 12 september 2009 (12:34)
Undrar bara varför finns det så många som vill / tar sitt liv här i Sverige, Har det någonting att göra med social-atmosfären? Är det kulturen?, familjen?, klimat? stämningen?.På andra sidan jorden finns det BETYDLIGT mindre människor som är så depresiva som här i Norden. Kanske man borde börja med att ändra på det som är fel dvs det som gör att folk blir så här sjuka…..
Kommentar från Moa
12 september, 2009 kl 12 september 2009 (23:40)
Otroligt att det kan gå till så… Läkare som jobbar på en psykiatrisk avdelning MÅSTE ju kunna sköta sitt jobb bättre…
Jag var inlagd i en vecka på psyk när jag var nitton, och jag hade turen att hamna på en jättebra avdelning med sköterskor/skötare som såg patienterna. Läkaren var en annan, betydligt okänsligare, historia (”men om du inte har massa IG så kan du väl inte se mörkt på framtiden” + är du dum eller-blick)…
Jag är också nålrädd och har blodkärl som lätt gömmer mig men när jag berättare att jag är nålrädd så är det underförstått ”du sticker inte mig förrän du hittat ett kärl” och när jag var inlagd så skulle dom ta prover för att kolla kalcium och vitaminer eller nåt och när dom inte hittade några kärl så skickade dom ner mig till labbet. Tycker dom skulle gjort det DIREKT med tjejen! De MÅSTE lyssna när någon säger ”jag är rädd för det här”, då SKA man inte stå och gräva i armen och sticka flera gånger. När man dessutom är inlagd på psyk är man ju psykiskt instabil som det är, blir inte bättre med traumatiska blodprov…
Kommentar från Gunilla
13 september, 2009 kl 13 september 2009 (10:01)
Vill lämna dig en kram och hoppas att det är ok!
.-= Gunilla´s last blog ..Jag har letat upp fynd från min bloggs barndom =-.
Kommentar från Erika
13 september, 2009 kl 13 september 2009 (12:57)
Hur kan det få gå till så här? Har börjat min egen kamp för en vän som visserligen inte är suicidbenägen (-än), men som behöver hjälp! Har under 5 månaders tid inte fått någon hjälp alls för depressiva besvär och panik (utöver medicin). Under den här tiden har min vän knappt tagit sig ut ur lägenheten utom någon gång nattetid…
Hur kan man som läkare låta bli att remitera patienter till någon form av behandling? -I morgon startar mitt krig för en tid på öppenpsyk!
Kommentar från Malika
13 september, 2009 kl 13 september 2009 (18:02)
Ludmilla!
jag har vart inne på din välutformade hemsida ett tag, och jag måste bara säga att du har gjort en hjälteinsats genom att skapa denna bloggen!
jag förlorade nyss en kär vän, amanda.
hon gav oss alla liv och glädje. hon gick bort 15 augusti 2009 i en bilolycka,endast 17 år. hon som älskade livet mer än någon annan!
jag har inte förstått det än, chocken har inte riktigt lagt sig än
livet kan tyckas vara förbannat orättvist ibland, och livet kommer aldrig bli detsamma.
men man får göra det bästa av det, och leva för våra saknade!
jag känner igen mig i dina ord, och den ständiga frågan ”varför?”
minnessidan av linneá drog ur mig många tårar, men enbart av vackerheten!
så stolt hon måste vara över dig nu.
man måste tänka att våra förlorade nära&kära har det bra nu, och vakar över oss med sina omhöljande vingar! dina ord har inspirerat mig, och många andra!
stora styrkekramar i sorgen
”en 17-åring som saknar sin kära amanda”
Kommentar från Maj
14 september, 2009 kl 14 september 2009 (6:47)
vad är det som får unga att må så dåligt!? :O Varför höjer självmorden så mycket, ett stort tecken på att samhället är fel. samtidigt, varför ska vårdpersonalen vara så kall ? vad var deras mening, att utbilda sig till det, om de inte kan göra det rätt?
.-= Maj´s last blog ..14 September, Måndag =-.
Kommentar från storasyster
14 september, 2009 kl 14 september 2009 (18:32)
Hej Ludmilla,
Läs gärna vår hemsida. Kommentera gärna vad du tycker.
Kram
Kommentar från Anna
15 september, 2009 kl 15 september 2009 (6:38)
Jag ryser. Dock vill jag belysa att det finns vård som fungerar, som utförs med respekt. Jag är idag 25 år gammal och har lämnat anorexi och självskador bakom mig, men under många år (fyra av dem inom slutenvården) levde jag med allvarliga suicidtankar samt försök. Jag svalt, skar och svalde tabletter. Jag fick fantastiskt bra hjälp.
Så psyikatrin kan fungera, dock borde den alltid göra det.
Kommentar från Tezz
15 september, 2009 kl 15 september 2009 (7:56)
Usch ryser av att höra om ung flickas berättelse om hur hon bemöts inom psykvården men helt allvarligt så är jag inte ett dugg förvånad heller.
Jag tror att psykvården behöver mera utbildning av personalen om detta med suicidtankar-försök.Många av vårdpersonalen inom psykvården har jobbat många år och utan att fortbildad under denna tid.
Jag vet sådana psykavd som har personal som har jobbat där i 20-30 år och dom går kvar i dåtidens syn på psykiskt sjuka personer och det är fruktansvärt skrämande att dagens vård ska vara på detta vis.
Jag jobbar själv på ett boende med personer med psyk & missbruks problem och jag är relativ ny på min arbetsplast och även hos oss ser jag att varken personal eller medicnansvarige läkare bara låter tiden gå med det tankesättet: Ja men vi har ju gjort så i många år och då fortsätter man i samma banor.
Hur får man igentligen folk att tänka om och se andra lösningar på människors mående.Kanske är nytt tänkande är skrämmande för ”gammal” personal.
.-= Tezz´s last blog ..Hej igen! =-.
Kommentar från Maria
15 september, 2009 kl 15 september 2009 (8:30)
Det är helt fruktansvärt att läsa detta.. Förstår inte hur det kan få fortgå! Hur kan man behandla en patient på det viset? Som om hon vore helt känslolös och bara en belastning. Det är så himla fel!
Tjejen verkar vara intelligent och stark, och jag tror och hoppas innerligt att hon kommer klara sig ur det här för att slutligen hitta rätt hjälp. Hon verkar ha förmågan att analysera och reflektera vilket är mycket bra! Hälsa henne så gott från mig. Och tack för det arbete du utför Ludmilla.
Kram
Kommentar från Trollan
16 september, 2009 kl 16 september 2009 (21:27)
Hej,
Jag har personligen väldigt mycket emot nålar. Vid ett tillfälle blev jag tillsagd att sluta säga att jag var rädd för dem, det handlar om fobi. Det är något jag klarar att sätta mig över i vissa fall (typ under graviditeten) men när jag har fått något lugnande då fungerar det inte att resonera med mig. Tack och lov har jag väldigt tydliga ådror och man har aldrig misslyckats att sticka mig. Jag har också varit väldigt tydlig att man har en chans.
När jag då läser hur man behandlar någon som redan är under isen på ett sådant sätt blir jag helt stum. Har man ingen empati? 8 stick?? Någonstans får man väl ge sig.
Nej, jag förstår varför många sågar psykiatrisk vård i Sverige när man läser sådana hårresande berättelser. Och det är inte konstigt att personer som Linnea kan få möjlighet att komma ut för att ta sitt liv. Säger man bara rätt saker så är allting frid och fröjd…
Styrkekramar till er båda.
Kommentar från Eiwor J
17 september, 2009 kl 17 september 2009 (18:12)
Hur, hur kan det få fortsätta? Det är dags att vi gör våra röster hörda! Att människor behandlas så illa berör mig djupt och väcker så mycket ilska i mig! Hur kan man lägga flera flera miljoner kronor på t ex ett förnedringsprogram som IDOL där man kränker folk, istället för att lägga de pengarna på vården bl a?? Det är för mig helt obegripligt.. Jag sänder mina varmaste tankar både till dig Ludmilla och till den stackars illa behandlade flickan!
Kommentar från jenny
26 oktober, 2009 kl 26 oktober 2009 (15:21)
min fina kusin tog livet av sig efter att hon blivit nekad att bli inlagt.. trots att de visste att hon led av en psykisk sjukdom. och frågan jag ställer mej är.. VARFÖR GÖR DE INGENTING FÖR??? varför i helvete låter de så osympatiska människor jobba med personer som mår dåligt???? varför? hade de tagit in henne och tagit HAND OM henne hade hon kanske levt idag. det har gått två år och för inte så länge sen började jag känner mig som en människa igen.. de som jobbar inom psykiatrin ska vara människor som kan ta hand om andra människor och inte förminska deras känslor och se ner på dem som de tycks göra! de hållar människors liv i sina händer, praktiskt taget.
Kommentar från Kathleen
12 november, 2009 kl 12 november 2009 (8:40)
Jag har legat inne på psykavdelningar mycket på LPT. Det kunde gå flera dagar innan någon ens frågade hur man mådde (personalen), men patienterna frågade varandra varje dag ”hur är det idag?” m.m Jag har gått inlåst i flera veckor utan att egentligen fått något svar på varför jag gick inlåst (hade inte gjort mig illa på något vis), en läkare sa att jag hade svarta ögon och var självmordsbenägen (utan att jag ens uttryckt dödslängtan eller självskada). Jag tycker det är väldigt dåligt bemötande. Sen har även vissa läkare inte ens velat prata med mig. Dem vill inte diskutera, utan dem lägger över ansvaret på näste läkare o.s.v, till slut måste ju någon läkare ta ansvaret och prata. Visst sa jag att jag mådde dåligt, men inte så att jag ville skada mig själv, utan dem bara skickade polisen efter mig. Jag fick ju följa med polisen in till avdelningen ett antal gånger. Jag har aldrig varit bråkig, jag har aldrig varit bråkig på någon avdelning, nu menar jag så bråkig så dem bälteslägger personer och ger injektion.
Jag har varit frustrerad pga inlåsningen och det har hänt att jag kastat sönder kruka/glas i ren ilska i stunden, men sen lugnat ner mig.
Vad vinner läkarna på att låsa in sina patienter? Vad vinner dem på att droga ner folk med för mycket mediciner? Dem vill bara medicinera bort ens känslor. Jag var nyligen inlagd pga överdos, då läkaren gärna ville ge mig lugnande, som en muta ungefär, som om man skulle må bättre iproppad med stesolid?
Personalen borde gå utbildning om bemötande av patienter.
Kan ju säga att nu sist jag var inlagd blev jag tilldelat 2 kontaktpersoner. Ingen av dem kontaktpersonerna var på avdelningen dem första dagarna. Då tycker man ju att någon annan kan vara en kontaktperson så länge, men nej det går ju inte för sig.
Sen tycker jag man behåller sina patienter för länge. Det är akutvård inte ett behandlingshem. Människor blir hospitaliserade och ser psykavdelningen som sitt hem. Mött många patienter som berättat detta.
Man behöver en samtalskontakt för att komma vidare i livet, inte massa mediciner, men det ska ju gå flera år in och ut på avdelningar innan man ens sätter sin fot hos en psykolog.
Det finns inte så mycket plus inom psykiatrin här jag bor. Visst finns det ibland bra personal, personal som kan bemöta en som en riktig människa och inte ett offer och psykstämplad.
2006 blev jag mkt sjuk inne på avdelning. Jag hade feber och hosta. Jag hade ont. Jag sa till att något var fel. Jag fick som svar ”men vi kan ju inte lyssna på alla patienter, tänk att detta är psykiatri, det finns många som hittar på”. Jag blev alldeles paff. För det första hörde dem mycket väl vilken hosta jag hade, till slut fick jag host medicin. Sen tog dem prover (crp) efter en del tjat från min sida. Vad visar det? Jo alldeles för högt och lunginflammation.
Tack psykiatrin för att ni lyssnar.
Suck!
Pingback från Ludmillas Blogg » Sammanfattning av suicidpreventiva dagen
3 december, 2009 kl 3 december 2009 (12:10)
[…] Se vidare under Ludmillas blogg, där fortsättningen på historien finns beskriven (här… och fortsättningen här…) […]
Pingback från Ludmillas Blogg » Jag väljer livet…
9 december, 2009 kl 9 december 2009 (17:59)
[…] Jag har fått en del frågor om vad som har hänt den tjej som lades in på psykiatrisk klinik för 2 månader sedan. Jag försökte med stora svårigheter att hjälpa henne, läs här… och sedan berättade hon hur hon hade det när hon var inlagd, läs här… […]
Kommentar från linnea
28 december, 2009 kl 28 december 2009 (21:09)
det är hemsk, bara för man är ung så kan man inte må dåligt, dem tar inte en på allvar! Jag har själv åkt in och ut några gånger låg inne senast i nov en hel månad, jag fick ingen hjälp inte merän att dem rotade runder i mediciner och tog bort medans min läkare och jag har kämpat för att få rätt dos! dem pratade inte med mig ingenting, läkaren frågade mig om jag verkligen mådde dåligt det var inte så att jag hittade på? det kändes förjävligt så jag vet exakt hur du känner dig. jag sökte hjälp självmant men jag fick ingen hjälp jag är tillbaka på samma banna nu för dem förstår inte att man trillar tillbaka så fort man kommer ut…lycka till och hoppas du får lite hjälp!!!
Kommentar från Johan
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (14:22)
Som läkare inom psykiatrin kan jag väl hålla med om att det inte är ngn perfekt vård som ges. Men ibl får jag uppfattningen att patienter o anhöriga tror vi vill dem illa, nonchalerar dem mm. Nu finns det ju förstås en del sådana läkare, men majoriteten av oss vill ju förstås inget annat än att det ska bli bra. Problemet är ju att det dels är ständiga neddragningar, men ffa för att det idag dels inte finns ngn säker diagnostik, den är ist väldigt subjektiv och kommer skilja mellan olika läkare och dels så så finns ingen behandling med effekt såsom antibiotika har mot en infektion. Många verkar tro att samtalsterapier är en lösning och det är det säkert för en del, men min erfarenhet när jag ser alla våra patienter som går i terapi (De flesta), iofs även ofta kombinerat med mediciner, är mkt nedslående.
Och det kritiseras när vi tror på vad patienten säger och skriver hem dem, och ngn suiciderar, men kritiken är lika stark när vi inte tror på dem och håller kvar dem mot deras vilja, dvs LPT vård. Det anses fel hur vi än gör. Ngn får förstås förklara för oss hur vi ska göra, för ingen av oss vad jag vet har fått förmågan att se in i framtiden, vad som då sker med patienten.
Enda sättet att med säkerhet undvika ett suicid är ju att för alltid hålla människan inlåst med skärpt extravak, men är det dit vi vill nå? Tyvärr tror jag vi närmar oss en sådan psykiatri med allt mer kränkningar mot individen då socialstyrelsen blir allt hårdare i sin kritik mot den individuella läkaren, och det är få läkare som önskar bli deslegitimerad.
Många tror det är så lätt, men vore det det, så skulle det redan vara en bra, effektiv vård som gavs. Vården skulle garanterat vara bättre om inte den konstanta rädslan för anmälningar fanns, men så länge det resoneras så att läkaren ska ”anmälas” så kommer rädslan och bevarelsedriften för sig själv råda, med mer kränkningar av patienten.
Kommentar från Johan
13 mars, 2010 kl 13 mars 2010 (14:44)
blir lite Dunning-Kruger effect över allt
Kommentar från P
7 januari, 2011 kl 7 januari 2011 (11:36)
Hej!
Spanar runt på sidor som skulle kunna komma att passa som länkar på min blogg, en blogg om psykiatri och psykologi,
tycker din blogg och tankar är super, finns det möjlighet att jag länkar din sida,
om inte så säg till så tar jag bort dig!!
Pingback från Jag diskuterades på nätet 2009 | Mitt Liv,mitt Helvete,Stuck in borderline
5 maj, 2011 kl 5 maj 2011 (12:45)
[…] Kommentarerna hittade jag HÄR […]
Kommentar från Catarina
11 september, 2009 kl 11 september 2009 (13:41)
Stackars flicka säger jag. Man blir riktigt förbannad rent sagt. Man står som maktlös. Har själv med anhörig haft kontakt med psykiatrin för länge sedan och det jag kan säga om det är bara ett stort ? Ett skämt rätt och slätt. Vi gick 1 år nästan för svår panikångest och inte en enda gång berörde man problemen med ord vilket förvånade mig mycket. Att inte få prata när man mår dåligt utan leka lekar när man är 14 år som fallet var då. Ja jag fick nog och tog bort mitt barn därifrån vilket de inte tyckte var bra men jag tog det på mitt ansvar då jag tyckte det hela inte gjorde nån nytta alls, snarare tvärtom. Men det jag såg skrämmer mig när man vet att så många mår så mycket sämre och verkligen behöver proffs vård .
Hur man överhuvudtaget ska få det bättre i vården överlag? Själv anmäler jag när det brister med en förhoppning att någon tillslut ser . Man känner sig maktlös men det lilla lilla kanske till sist hjälper och bättre göra nått än ingenting. För kommer det in anmälningar om när det brister så markerar man iallafall att det inte är okej. Bättre än ingenting!
.-= Catarina´s last blog ..Fredagsmys! =-.