Nya sidor om självmord och sorg
Nu finns det en ny sida på bloggen riktad till journalister; ”media” här till höger…
Här finns även de pressetiska reglerna för vad som gäller vid rapportering av självmord.
Det går att rapportera om självmord på ett professionellt sätt som leder till informationsspridning och minskning av tabu.
Jag har också lagt till en sida som är riktad till dig som just förlorat någon närstående med praktiska tips. Här…
Har du åsikter eller tips om vad som ska stå är jag tacksam för kommentarer!
Läs även andra bloggares åsikter om blogg, självmord, pressetiska regler, suicid, rapportera om självmord, skriva om självmord, förlorat någon närstående
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Eva-Lotta
11 mars, 2010 kl 11 mars 2010 (20:27)
En bra och informativ sida! I vår lokaltidning som du hittar på VK.se så pågår en reportageserie om tonåringar och självmord.
Kommentar från Gunwor Blom
27 februari, 2011 kl 27 februari 2011 (14:50)
Har just lyssnat på dinföreläsning och kände igen allt i det du sa. För tre veckor sedan försökte min dotter, 52 år,begå självmord. Hon räddades, tack och lov; men just nu känner jag och närstående oss totalt maktlös. Till saken hör att vi tidigare upplevte detta inom familjen, Min man, Barnens far tog sitt liv för trettiofem år sedn. Äldsta dottern tog sitt liv 1989. Detta har vr ”klarat av” själva. På gott och ont. Tigit ihjäl skulle jag vilja beskriva det. Nu blev utgången en annan– VAD KAN VI GÖRA?????
Min dotters nuvarande problem började redan för ca 10 år sedan. Utlöst av en kris i samband med skilsmässa- tror jag plus hög arbetsbelastning som chef för ett företag. Hon flyttade hem. Har varit sjukskriven de senaste tio åren. Träffade en ny man .En bra man som ställt upp för henne på alla sätt.
Min dotter har under dessa år haft mer eller mindre manniska perioder då hon bl.a köper och läser självhjälpsböcker av skiftande trovärdighet, gjort stora och konstiga inköp av allt från kläder till inredning.
Har gjort försök att påtala detta utan resultat, även vädjat till maken att ”sätta ner foten” -Intet av detta har lett till något, och det kan jag delvis förstå. Jag tror inte att anhöriga i det läget KAN göra något. Mycket handlar ju ocså om att få vardagen att fungera vilket ofta leder till att man handlar inom begreppet ”för husfridens skul”l”.
Det jag skrivit ovan är ju lösryckta begrepp, plockat ur sitt sammanhang som på intet vis belyser HELA PROBLEMATIKEN. Jag är själv snart åttio år och har just nu lte svårt att samla tankarna. eller ta upp allt i klar och redig ordning……
Dottern går f.n på Oppet psyk. på orten. Eftersom varken maken eller jag blivit kontaktade av någon därifrån tog jag kontakt och begärde ett möte. Vi blev kallade för samtal tillsammans med dottern och maken. Med mig till mötet hade frågor: Hur skulle vi hantera det som skett på bästa sätt?2/ Vilken diagonos har vår dotter fått av läkare? Kan vi som anhöriga ställa krav på henne? Hur ska de kraven se ut? Den sista frågan ville hennes dotter (sjutton år) att jag skulle framföra. Till sist bad vi få en kontaktperson på psyk.mottagningen som vi kunde vända oss tll när vi tyckte situationen blev allt för oroande.
Upplevelsen av mötet på Psyk.mottagn. avståt jag från att beskriva. Frågorna jag ställde fick vi inget svar på. Fick själv peka ut en person som kontaktperson när vi avslutatde mötet eftersom ingen tycktes vilja ta tag i det. De tittade villrådigt på varandra… Det var lite märkligt men jag har aldrig varit i kontakt psykvården tidigare.. kanske skall det gå till på det viset!!!
Har de senaste veckorna varit mycket ute på nätet för att finna svar på den vägen. Men det känns ibland också förvirrande . Det finns så mycket och ju mer jag läser desto svårare har det blivit. ATT FÅ SITTA NER I LUGN OCH RO OCH SAMTALA MED EN PERSON SOM KAN GE RAKA OCH KONKRETA SVAR–DIREKT skulle vara till otrolig stor hjälp.
ps Kan förstå att vid ett första möte med anhöriga gör de som skall hantera detta en överblick, iakttagelser som ger dem upplysning om de anhörigas förmåga att hantera situationen och utifrån det går in med det som de tror eller vet är bra för alla. Det känns inte helt rätt för mig. Behållningne för vår del var att vi fick släppa ut endel av vår oro vilket gav plats för nya tankar. Kanske hjäper det– kkanske inte. Ett nytt möte är planerat . Jag ämnar ta upp det då/DS
Jag slutar här. Kanske kommer jag igen när tankarna har lugnat sig.
MVH Orolig mamma
Kommentar från Gunilla
11 mars, 2010 kl 11 mars 2010 (17:54)
Jag vill ge dig lite Sunshine 🙂 Titta in hos mig!
Kram Gunilla
.-= Gunilla´s last blog ..Longing for sunshine? =-.