Vänner
När Linnéa dog och nu när jag har varit sjuk så har det varit både roligt, intressant och sorgligt att se hur mina vänner har varit. En del som man trodde skulle finnas där har varit som bortblåsta och en del som man inte förväntade sig något av har varit riktiga stöttepelare. Och så många, många som jag knappt känner eller aldrig har träffat som har hört av sig på SMS och mail med jämna mellanrum.
Vilka är ens vänner? Vilka upplever man är ens vänner? Säkert finns det flera personer som upplever att de stöttat men som man själv kanske inte känner att de stöttat. Och omvänt. Men, det finns också de som inte har orkat med allt elände som har hänt vår familj. Det är ju förståeligt.
Det finns de som aldrig hör av sig men som läser bloggen varje dag. Det betyder alltså att de känner sig involverad i det som händer i mitt liv, men jag vet inte ens om det.
Det finns också de som hör av sig med jämna mellanrum både i nöd och i lust. Det vill säga, inte bara när det är något extremt som händer, utan hela tiden. Och så finns det de som alltid är där. Tack alla fina vänner av olika slag och på olika nivåer!
Jag inser att jag har svårt att vända mig till mina vänner när det känns svårt. Jag känner inte att det finns någon som jag faktiskt kan ringa till när jag känner mig låg. Jag VET att det finns många jag skulle kunna ringa, men jag känner inte att jag KAN. Och det är ju mitt eget fel. Det känns som att jag ska klara saker och ting själv. Jag är ju den folk frågar och ber om hjälp.
Det är verkligen en svaghet hos mig att jag har svårt att be om hjälp själv.
Jag ska bli bättre på det.
I helgen har jag haft besök av en långväga vän. Det är en mycket framgångsrik man inom simvärlden. Vi har lärt känna varandra på konferenser där han har föreläst och jag har lärt mig mycket av honom. Och när jag har föreläst och han lyssnat. Eller bara när vi mötts ändå i simsammanhang. Nu när jag var sjuk så bestämde han sig för att komma och hälsa på. Vi har haft en fantastiskt rolig helg. Det är häftigt att se att man själv och ens livskamrat kan bli busiga som tonåringar igen fast man är så gammal som jag 🙂
Det betyder mycket när en person som nu blev en riktig vän anstränger sig så mycket för att finnas där. Den här personen förvandlades från att vara en affärsbekant till att bli en vän i och med den här handlingen och det känns väldigt fint.
Läs även andra bloggares åsikter om simskola, carlile swimming, vänner, vänskap
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Lisa Michelotti
9 augusti, 2010 kl 9 augusti 2010 (21:18)
Hej Vännen!
Jag vet att alla har mycket med att dra runt sitt, men om man har en vän som är låg/ledsen så finns det alltid tid!! Det är en väns viktigaste uppgift att finnas till när livet är svårt. Ludmilla när du är låg och bara behöver stöd ring, i det tillståndet stör man aldrig! PUSS Lisa
Kommentar från Jenna
9 augusti, 2010 kl 9 augusti 2010 (21:26)
Visst är det ”intressant” att se hur ens ”vänner” gör när man själv hamnar i kris! Miste min pojkvän för 2 år och 9 månader sen. De man trodde absolut inte skulle lämna en, de gjorde det. De man trodde alltid skulle finnas där, de man trodde var ens bästa vänner, visade sig vara precis tvärtom. Allt för många har visat sig vara ingenting. De har alla lämnat mig mitt i min kaosade tillvaro. Jag har bara mig själv kvar.
Har läst din blogg jätte länge, och kommenterat någon gång ibland. Det kan vara skönt att läsa om andra som går igenom ett självmord, och din styrka inspirerar verkligen!
Kommentar från Ingegerd Signal
9 augusti, 2010 kl 9 augusti 2010 (21:40)
Jag känner igen det du skriver i bloggen idag. Vänner försvinner och varför vet jag inte. De kanske inte klarar av att man har varit sjuk rätt länge och de kanske är rädda att säga fel saker. Däremot har jag fått nya vänner, inte många men ändå och det känns skönt.
Jag känner igen det Ankan skriver angående hennes mamma. Min mamma klarar inte av att jag har depression och ångest under vissa perioder. Det är som hon blundar för det och det är då jag behöver henne som mest. Vi träffas och pratar väldigt sällan och det är tråkigt, men jag orkar inte att hon försöker vara min terapeut, för det har jag en. Jag har försökt förklara för henne att vi kan umgås som mor och dotter, men det går inte in.
Glad över att det har gått så bra för dig med sjukdomen.
Skulle bli glad om du skrev några rader om du har tid. Kan man få din mailadress?
Kram Ingegerd
Kommentar från Jessica
10 augusti, 2010 kl 10 augusti 2010 (14:02)
Hej Ludmilla!
Jag läser din blogg varje dag, trots att jag inte skriver så mycket inlägg (jag är inte så bra på det!!) Det är dock ett måste för mig att läsa din blogg varje dag sedan jag förlorade min man i suicid för 1 1/2 år sedan. Du och det du skriver har hjälpt mig så mycket i mitt sorgearbete. Jag är glad över att du orkar skriva och stötta andra. Jag är glad över att du har nära och kära runt omkring dig som tar hand om dig, för det förtjänar du! Tänk dock på att du inte alltid behöver vara den starke, utan låt dina närmaste vänner få finnas där för dig. Det vet jag att de vill 🙂
Tack Ludmilla!
Kramar i massor från Jessica/Yekisan 🙂
Kommentar från Annika Saari
11 augusti, 2010 kl 11 augusti 2010 (9:09)
Varför blir man sån, eller är man sån från början.?…den där personen som inte ber om hjälp. Som i sina mörkaste och svåraste stunder tystnar, drar sig undan och är ensam.
Jag är hon, hon som finns där för alla andra som kan tänkas behöva, har gjort så sen barnsben, varit en hjälpare.
Får höra att jag är stark, starkast av alla, har så goda råd och tröstar så fint, vet vad jag ska göra när folk har det svårt. Verkligen någon att luta sig emot!
Men när jag själv har det svårt och har drabbats av allehanda trauman, då tystnar jag.
Visst jag pratar och skriver öppet, berättar och har ett starkt behov av att uttrycka det som händer inom mig…….men när demonerna rasar som värst, när smärtan och rädslan rivit sönder mig, då tiger jag.
Inte ringer jag någon, inte söker jag upp någon.
Jag är ensam och rider ut stormarna själv.
Den enda som får se idag är min man, han som står mig närmast, men även för honom så döljer jag mycket.
Jag vet inte varför man blir så här eller om man föds till det.
Jag har kämpat mycket för att lära mig be om hjälp när det gäller praktiska ting, men när det gäller min själs smärta så öppnar jag inte upp mig och låter någon ta del av den.
När det gäller vänner så visst märker man skillnad, det blir plötsligt något osagt i luften.
Och många är de gånger som vi som drabbats hårt ska ha överseende med att våra vänner inte vågar, inte har ord, inte vet vad de ska göra. Vi ska ha överseende och vara förlåtande. Inte tvärtom – bli förlåtna för att vi inte förmår vara den vi brukade vara. Vi ska förstå att folk är rädda, då vi som bäst behöver en ström av människor så ska vi mitt i alltihop det som vi själva inte förstår, förstå alla andra människors rädsla också.
Varma hälsningar till dig Ludmilla <3
Kommentar från Ingrid
12 augusti, 2010 kl 12 augusti 2010 (23:26)
Halloj!
Länge sen jag skrev något, men jag har jobbat mycket, läst din blogg emellanåt och gläds åt dina framsteg även om du tycker att det går långsamt.
Kul med en ny vän 😀
Jag känner igen det där om att vilja klara allt själv. Har också jättesvårt att be om hälp. Men har konstaterat att det inte hjälper mig. Fast i vissa avseenden så har jag fortfarande svårt att be om hjälp. Jag är ju storasyster och det är ju till mig mina syskon ska komma om de behöver hjälp. Mina barn ska ju också be mig om hjälp om det är något. Mina vänner likaså….
Men jag då, vem ber jag om hjälp? Jo jag har några nära vänner som efterhand har utkristalliserat sig vara bra på att lyssna på olika saker och olika sätt. Så dem bollar jag tankar och tårar med… men jag tränar hela tiden på att bli bättre på att be om hjälp.
Tror du vi hade starka självständiga mammor när vi var små elr 😉
Bamsekramar 😀
Kommentar från Kristina
13 augusti, 2010 kl 13 augusti 2010 (22:14)
Detta med vänner är något jag funderat på mycket på olika sätt under mina många sjukdomsperioder.Och precis som du försvinner en del i sjukdomsperioder ssk när det gäller cancer, kanske man är så rädd att man ej orkar. En av mina allra närmaste vänner försvann totalt. Jag har alltid varit den som ringt , stöttat andra på de sätt jag kunnat , burit och alltid satt av tid för andras problem. Jag funderade en hel del tidigare om det skulle finnas stöd kring oss den dag vi verkligen behövde det. Och det har det gjort, kanske inte av dem jag väntat men av så många andra. Sen kan man märka att eftersom min sjukdomstid är så lång, har ju fått ha avbrott pgr av att jag varit så dålig av behandlingen att de ej kunnat fortsätta så mattas det av lite men många finns kvar. Jag har förmånen att vara med i en kyrka och de har verkligen visat sin omtanke både praktiskt och att bara finnas.
Jag har med åren blivit duktigare och duktigare på att ringa när jag är låg o behöver prata, men däremot har jag detta år knappt haft orken att ringa och då har det varit skön om ngn ringt bara för att prata o då kan jag säga hur jag har det. Skulle jag som en okänd vän kunna vara ett lyssnande öra för dig ngn gång, så hör av dig , via mejl så kan jag ringa upp. Önskar dig allt gott kram Kristina
Kommentar från Ankan
9 augusti, 2010 kl 9 augusti 2010 (21:07)
Jag trillar inom din blogg ett par gånger om dagen. Inte för att jag känner dig – för det gör jag inte. Jag har ingen aning om vem du är, och vice-versa, utan mer av ren omtanke. Det låter knasigt, ren omtanke mellan människor som inte ens vet vem den andra är? Ja, faktiskt.
Jag blir glad av att läsa om din kamp – för man ser din vilja och din styrka. Och jag antar att du blir glad av att ha människor som läser (oavsett om de känner dig eller inte) för att det innebär att du intresserar och påverkar. Därav, jag läser av omtanke.
Min mamma lever, men är inte en del av mitt liv sedan några år. Under den process då det blev så, insåg jag precis som du nu, att de man trodde var de genuina vännerna kanske egentligen inte alls var det, och hur mycket det värmde när de man inte trott brydde sig speciellt mycket, sa de små sakerna och orden som visade att man hade fel – att de brydde sig.
Beklagar Linnéas död, och önskar dig lycka!