Linnéa igen…
Igår var det Gluntendagen på pojkarnas skola. Det är en obligatorisk skoldag samtidigt som det är öppet hus för de som är intresserade av att titta hur det går till. Gluntens Montessoriskola har jag haft barn i sedan Emelie gick i 5:an. Det måste ju vara 13 år sedan…
Det var också Glunten som Linnéa gick på när hon dog. I 8:an. Nu går Jonas i 6:an och Oscar i 4:an. Sophie står i kö att börja på småbarnsavdelningen i augusti. Vi passade alltså på att titta lite hur det såg ut där för henne. Sophie tyckte det var fantastiskt roligt och kastade sig på alla ”arbeten” med stor aptit. Det var nästan som att man skulle kunna ha lämnat henne där direkt…
Vi tittade också på Jonas och Oscar ”i skolarbete”. Oscar hade samling, eget arbete och slöjd. Jonas hade engelska och slöjd. Jonas går på högstadiet (6-9:an). Det innebär att det är många av de lärare som Linnéa hade, som nu har Jonas. Det innebär också att lokalerna som Jonas är i är samma som Linnéa var i.
Jag insåg att jag inte varit i den delen av skolan på ett tag. När jag hämtar och lämnar är det i en annan del av skolan som jag går in. Nu var jag tillbaka där jag brukade lämna på tiden ”före”. Det var samma trappa som jag sett Linnéa springa uppför så många gånger, samma korridorer som Linnéa gick i… Det var också samma rum som Jonas hade engelska i som jag var med Linnéa den kväll som de repeterade till teknikåttan, under första inläggningsveckan. Jag var med henne för att hon var angelägen om att slutföra det projektet samtidigt som hon inte skulle vara själv.
Det blev jobbigt att vara där igår. Minnena svämmade fram genom min kropp på ett smärtsamt sätt. Jag kämpade för att hålla mig kvar i nuet och inte dras bakåt i tiden. Jag inser att jag inte utsätts (eller utsätter mig?) för lika mycket Linnéatankar och Linnéasituationer nu som tidigare. Eller har jag vant mig vid de vanligaste? Kan man vänja sig vid att ens barn inte lever längre?
Det var inte jobbigt längre än den tid vi var i den delen av skolan. Jag höll mig kvar trots känslorna. Det är ju som bekant viktigt att inte fly från det som gör ont. Sedan gick vi vidare till andra delar av skolan som också innehåller minnen ”efter” och sådana delar som inte innehåller minnen av Linnéa alls – eftersom det var där resten av aktiviteterna var.
Där kom hon alltså igen. Linnéa.
Älskade barn.
Hur kunde du lämna oss?
Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, Gluntendagen, Gluntens Montessoriskola, Montessori, skola
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Inkan o Ligan
6 februari, 2011 kl 6 februari 2011 (18:28)
Tårarna rinner och jag är inne i en jobbig period just nu.
Kan bara ge en stor Kram
Kommentar från Trebarnsmamman
6 februari, 2011 kl 6 februari 2011 (19:32)
Jag har jobbat på dagiset där under en kortare period. Jättemysigt!
Kommentar från Sofie
6 februari, 2011 kl 6 februari 2011 (20:28)
Förstår precis din känsla, Bastis lillebror går ju på samma högstadie som hans storebror gick. Tycker också det är jobbigt att bli påmind. Funderar på hur Jonas tar det? Han är där hela dagarna, måste vara mycket tankar om storasyster har suttit vid samma bänk, dator, rört vid samma pennvässare, pratat om samma saker med lärarna, mm mm. Du är där bara en kort stund och reagerar så. Vet att Bastis lillebror har haft väldigt mycket sådana funderingar här. Hur hanterar du det? Kram
Kommentar från Catarina
6 februari, 2011 kl 6 februari 2011 (21:33)
Kramar om lite extra!
Samtidigt som det är jobbigt att minnas den som gått bort kan man även få en fin känsla när man besöker platser som är förknippade med personen tycker jag. Det blir lite som man ”känner av” den bortgångna ändå och den lilla känslan kan övervinna den förfärliga på nått sätt.
Tror också man inte ska undvika dessa platser, saker osv utan snarare konfrontera det. För går man igenom sorgen i dess alla håll och kanter blir det lättare att hantera i slutänden vill jag tro. Men självklart ack så jobbigt att minnas.
Att vänja sig att ens barn inte längre finns har jag svårt att tro man kan??? Man kan gå vidare, de största sorgetankarna bleknar med tiden och man tänker inte lika djupt och länge som man gjorde i början kanske men vänja sig det tror jag inte. Ett barn som man burit inom sig, det allra käraste man har haft någonsin , näe jag tror inte jag skulle vänja mig men som man säger gå vidare. Det är man tvungen att göra på något sätt. Men jag tror alltid alltid tankarna kommer tillbaka om än inte i samma styrka men tillbaka.
Personligen tycker inte jag det är konstigt att känna närvaro av någon som lämnat jordelivet. Jag kan känna en närvaro ibland av det jag förlorat och det gör en glad på något konstigt vis, inbillning säger endel ja fine! Lyckligt lottad kan jag säga om man nu har den förmågan eller tror det är så.
Linnea var ditt allra käraste och hon kommer alltid finnas inom dig och den tid som gått är inte en lång tid att sörja när man förlorat ett barn, Så sänder dig lite extra energi att orka vidare igen.
Kommentar från Ulla i Umeå
6 februari, 2011 kl 6 februari 2011 (23:00)
Kramar om dig !
Kommentar från Eva
6 februari, 2011 kl 6 februari 2011 (18:03)
KRAAAM <3