Åklagarens misstankar mot narkosläkarens frihetsberövande
Håkan Roswall leder förundersökningen som handlar om hur narkosläkaren, som var anklagad för en liten flickas död men senare blev friad, blev behandlad från det att hon greps på sin arbetsplats tills häktningsbeslutet fattades.
Hans utgångspunkt för förundersökningen är Läkartidningens intervju med narkosläkaren. Från den har han dragit slutsatsen att det kan finnas anledning att närmare granska sex punkter:
1. Hämtningen. Narkosläkaren fick inte veta vad saken gällde eller varför hon hämtades. Håkan Roswall säger att det finns en regel om att den som grips ska underrättas om brottsmisstanken och om skälen för frihetsberövandet.
– Sedan 2008 finns en handlingsregel att det ska göras direkt när man kommer i kontakt med personen.
2. Enligt intervjun i LT delgavs inte narkosläkaren misstanke i samband med första förhöret. Håkan Roswall säger dock att enligt polisens förhörsprotokoll så gjordes det.
3. Narkosläkaren blev utsatt för påtryckningar att inte begära offentlig försvarare.
– Det antyds att man medvetet fördröjde att en offentlig försvarare blev förordnad, säger Håkan Roswall.
4. Narkosläkaren fick inte underrätta anhöriga. Håkan Roswall säger att det får ju egentligen aldrig den misstänkta själv göra, men polisen ska se till att det görs om inte själva brottet utgör ett hinder för det.
5. Narkosläkaren hindrades från att sova.
– Man är skyldig att utöva tillsyn, men här har man gått för långt om beskrivningen i artikeln skulle stämma. Att medvetet hindra människor från att sova inför ett förhör är förbjudet. Det som beskrivs liknar tortyr!
6. Narkosläkaren fick ingen förteckning över vad som togs i beslag i samband med husrannsakan.
– Det är polisen skyldig att lämna om någon begär det. Nu måste vi reda ut om och hur hon [narkosläkaren] har gjort det.
Läs mer om fallet här… (Samlingssida med alla artiklar i Läkartidningen)
Läs även andra bloggares åsikter om narkosläkaren, Astrid Lindgren fallet, frihetsberövande,
