”Du förstår inte, mamma. Du kan inte förstå.”
Mamma tror att jag är en ängel, världens snällaste tjej. Hon sa det igår, att jag var duktig och fin.
-Ser du inte det, Malin? Ser du inte att du är fin precis som du är?
Och jag vill inte möta den där blicken, den där besvikna och hjälplösa blicken som borrar sig in och smular sönder samvetet.
Jag vill inte se tårarna rinna ner för hennes kinder, när hon stått med örat mot toalettdörren och hört mig spy. Vill inte se henne så. Ändå kan jag inte sluta.
Du förstår inte, mamma. Du kan inte förstå.
Om hon någonsin får reda på vilken äcklig dotter hon har måste jag dö.
Ytterligare en text som ”Malin” skrivit. Det kommer fler.
Läs även andra bloggares åsikter om sexuella övergrepp, våldtäkt, självmordstankar
Kommentarer till inlägget

Kommentar från jag
30 januari, 2012 kl 30 januari 2012 (19:13)
åh… man får inte känna sådär… jag som 19-åring funderar ofta på hur jag ska göra för att mina eventuella framtida barn ska känna att de alltid kan prata med mig, men det känns ibland liksom… som att det inte går. alla har väl nån period då man lite skäms över sina föräldrar. men jag vill inte uppleva det.. får väl se hur det blir. ta det som det kommer, visa uppskattning och stötta oavsett vad..

Kommentar från Katarina
30 januari, 2012 kl 30 januari 2012 (20:52)
Hej Malin, även om du inte tror detta just nu, så förändras inte en mammas kärlek av det som kan ha hänt dig. Kärleken till sina barn är starkare än vad man kan förstå när man är tonåring. Mammor har själva varit tonåringar, de vet hur jävligt det kan vara. Det svåraste för en mamma är att se sitt barn lida men att inte få hjälpa barnet. Sök hjälp! Du är värd det! Kram!!!

Kommentar från Ulrika
31 januari, 2012 kl 31 januari 2012 (0:05)
Första tanken som for genom mitt huvud var: lilla gumman. Du är så mycket bättre än du tror.
Min dotter tog sitt liv i slutet av 2008. Efteråt har jag läst hennes dagböcker och sett liknande saker hon skrivit, att hon nästan skulle göra vad som helst för att inte göra mig ledsen. Ändå kunde hon inte sluta att bland annat skära sig själv. Precis som Katarina ovan har skrivit, så finns det inget ens barn kan göra som förändrar den enorma kärlek man känner för sina barn. Min kärlek till min dotter försvann eller minskade aldrig, vad hon än var utsatt för, gjorde eller berättade för mig. Det gör garanterat inte din mammas kärlek till dig heller. Det kommer inte att spela någon roll vad du berättar, vad du varit utsatt för, vad du gör eller har gjort – din mammas kärlek har du antagligen ändå. Som mamma känner man sig enormt hjälplös när man inte kan hjälpa sitt barn att må bättre, när man inte vet hur man ska göra eller kanske inte ens vet vad som är fel – bara att nåt är fel. Så kom ihåg att din mamma aldrig försöker få dig att känna dig sämre på något vis. Du kanske rent utav ska försöka släppa in din mamma, du kanske blir förvånad över hur stort stöd du kanske kan få där. Lita på att hon vill dig allt väl och skaffa den hjälp du behöver – kanske tillsammans med din mamma till och med. Kram till dig

Kommentar från mamma A
11 mars, 2012 kl 11 mars 2012 (21:02)
Tack snälla Ludmilla för dina tröstande ord.
Tack till er alla här på sidan som delar med er allt ni varit med om.
Önskar att vi alla på ett eller annat sett kan finnas till för varandra.
Ge inte upp,försök leva vidare snälla.
Kommentar från P
30 januari, 2012 kl 30 januari 2012 (19:00)
Bästa Malin! Om du har en blogg vill jag gärna följa den:) Adress? Dina ord väcker mig!. Hoppas, hoppas att du fått/får den hjälp du behöver och att du en dag kan se på livet med lite lättare ögon, även om det äknns svårt just nu.
Stor Kram