Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Begravningsentreprenör

13 februari 2012 (20:57) | döden, Linnéa, självmord, sorg&saknad | av: Ludmilla

Förra veckan blev jag kontaktad av en kvinna som går KY utbildning i Uppsala för att bli begravningsentreprenör (läs mer om utbildningen här…). Det är SENSUS som håller i utbildningen. Jag vet at tjag sett detta tidigare men inte funderat så mycket på det. Jo, jag har tänkt: ”Vem i hela fridens namn vill bli begravningsentreprenör?”

För några veckor sedan såg jag en japansk film på TV som hette ”Avsked”. Den fascinerade mig på många sätt och belyste ämnet skam/okunnighet/död/sorg på ett annorlunda sätt.

Egentligen är det ju inte konstigare än att vilja bli läkare. Eller terapeut. Man hjälper människor i svåra situationer och förhoppningsvis skapar man en så bra situation som det går under omständigheterna. Tänk vilken skillnad en bra begravningsentreprenör kan göra!

Nu kontaktade de i alla fall mig för att höra om jag kunde berätta lite om självmord då de hade ett grupparbete som skulle beröra detta. Egentligen hade jag inte alls tid, men det var ett behjärtansvärt ändamål tänker jag.

Jag mötte tre unga pigga tjejer. De skiljde sig helt från den stereotypa bilden man har av begravningsentreprenörer som allvarliga män i mörka kostymer…

Vi pratade i nästan 2,5 h om vad som hände oss och hur vi hanterade de olika situationer som uppstod samt bemötandet vi fick. Jag berättade om det ”fina” dödsbeskedet, bristen på samordning av hjälp, att välja kista, att se Linnéa på rättsmedicin, att se Linnéa i kistan, hur vi hanterade pojkarnas sorg och delaktighet, begravningen, att vi var med på kremationen, urnsatte henne själva, gravstenen osv.

Det var ett fint samtal och jag är glad över att få dela med mig.

Att vara begravningsentreprenör är ett väldigt viktigt yrke. Alla kommer vi att dö. Alla kommer vi att drabbas av sorg.

Vi har mycket kvar att lära oss om hur vi borde hantera döden. Vi borde lära oss om sorg redan i skolan. Vi gör bara våra barn en otjänst om vi försöker ”skydda dem” mot det som är livet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Tonårsmorsa / Fatou
13 februari, 2012 kl 13 februari 2012 (21:18)

Svårt, intressant och viktigt! Du har verkligen mycket att dela med dig av och du gör det på ett ovanligt och fantastiskt öppet vis! Det beundrar jag dig för! ♥

Kommentar från Tristessa
14 februari, 2012 kl 14 februari 2012 (2:25)

Vad fin och gråtig text. Det är väl så med alla känslor, att de måste få vara mer tilllåtna och talas öpppet om redan vid låg ålder. Minska inte det ångest dessutom?

Kommentar från Josefine Fäldt
14 februari, 2012 kl 14 februari 2012 (7:29)

Hej Ludmilla! Jag vill ännu en gång tacka dig för det varma och fina mötet vi hade med dig igår. Det var mycket givande och betydelsefullt. Du är en otroligt härlig och stark person och jag beundrar dig upp till öronen!
På de 2,5 timmen vi fick med dig igår har jag lärt mig mycket inför min kommande yrkesroll och detta känns väldigt bra.

Det du gör är mycket fint, och samtidigt som du hjälper dig själv, så hjälper du många människor ute i världen. Jag sänder dig en varm kram och ett lycka till i framtiden!

Med vänlig hälsning, Josefine Fäldt, Sensus Uppsala

Kommentar från Tove Birkeland Brandt
14 februari, 2012 kl 14 februari 2012 (11:08)

Du har så rätt kära Ludmilla, vi kan inte fortsätta skydda barnen från det som är en ingrediens i allas våra liv, döden är en sida av myntet och sorg hör till det ”tyvärr”, men jag tycker vi måste börja ta upp livet och döden som samtal redan i skolan. Kram från en änglamamma till en annan.

Skriv någonting