Ludmillas Blogg

I mitt nya liv: livet efter Linnéa, livet efter cancern och livet med Sophie har jag också ett nytt upplägg på arbetslivet.

Jag har ju de senaste åren arbetat väldigt mycket med min simskola (Linnéas Simskola). Jag började från grunden när jag startade företaget och jag skötte allt själv från början. Jag ledde alla grupper, svarade i telefonen, klistrade kuvert osv. Successivt under åren har andra människor kunnat ta över arbetsuppgifterna.

Jag har varit sjukskriven i två omgångar: först efter att Linnéa dog (helt först och sedan upptrappande till heltid 1 år efter hennes självmord) och sedan ett år (också upptrappande) under sjukdomen och rehabiliteringen. Att vara egen företagare när man blir sjuk är mycket riskfyllt. Som tur var hade jag (motvilligt) tecknat försäkringar – jag trodde ju aldrig att jag skulle kunna bli sjuk eller bli sjukskriven.

Men ingen ont som inte för något gott md sig… Det som var bra med att jag var sjukskriven var att jag tvingades att släppa kontrollen över mitt företag. Jag tvingades att delegera och tvingades att lita på de personer som skötte allt medan jag var borta. Självklart var jag inte helt borta – nuförtiden kan man ju sköta mycket remote och tid hade jag ju på sjukhuset till exempel. Men jag tvingades ändå att släppa kontrollen. Jag kunde t ex inte rekrytera nya instruktörer från sjukhuset. Jag var mycket infektionskänslig och fick inte träffa någon utanför familjen. Jag anställde då en personalansvarig som tog över de och många andra arbetsuppgifter.

När jag kom tillbaka så har min uppgift i mitt egna företag varit mer av övergripande natur. Utvecklings, kvalitets och effektivitetsfrågor – typiska chefsuppgifter med andra ord. Som chef för ett företag ska man ha en helhetsbild och kunna stötta och informera när det behövs. Det handlar också om att samla in information som behövs för att skapa helhetsbilden.

1 – 2 dagar i veckan arbetar jag åter som läkare på en privat vårdcentral, Aros Läkarmottagning i Uppsala. Här är jag anställd på timbasis. Jag tar då emot patienter med alla möjliga krämpor. Allt från ont i tån, långdragna förkylningar, eksem till depressioner, knöl i bröstet eller hjärtproblem. Stort som smått och i alla åldrar. Min roll blir då att skaffa mig en bild av patientens besvär genom att lyssna och att ställa frågor. Undersöka patienten för att bekräfta eller dementera de teorier jag får. Sedan ska jag ta ett beslut om vad det är som patienten lider av och hur jag kan hjälpa patienten att må bättre. Sedan ska jag förmedla det på ett sätt som gör att patienten känner sig nöjd med detta. På en vårdcentral har man inte alltid så gott om tid som man skulle önska…

1 – 2 dagar i veckan arbetar jag som KBT-terapeut i mitt egna företag KBT Ditt Liv. Jag tar då emot patienter/klienter med depressioner, relationsproblem, social fobi, panikångest, självmordstankar, ätstörningar, självskadebeteende m.m. Här skapas en djupare relation med patienten än när jag är läkare. Man träffas en timme i veckan under 10-20 veckors tid. Man går på djupet med problematiken och skapar sig efter ca tre träffar en modell över hur patientens besvär har uppkommit i en sk beteendeanalys som man presenterar för patienten. Man har tydliga mål som man hela tiden jobbar emot.

De som söker mig som terapeut vet att jag är läkare också. De tycker det känns tryggt och mindre ”flummigt”. De väljer dock att komma till en terapeut för att de vill jobba med sina svårigheter och lära sig nya sätt att hantera dem på. Ofta är man skeptisk till medicinering.

De som söker mig som läkare vet inte att jag är terapeut också. Deras förväntningar är att jag ska fokusera på den kroppsdel som de söker för. Men eftersom jag har möjligheten att se hela människan och ha nytta av mina terapeutkunskaper även här blir patienterna ofta positivt överraskade. Ofta får jag höra att de är positivt överraskade, att mötet blev något helt annat än de förväntat sig osv.

Det är här mina funderingar tar sitt ursprung. Förväntar vi inte oss att en läkare ska se hela mig med kropp och själ? Nej, inom den medicinska världen är det fortfarande väldigt uppdelat mellan kropp och själ. ”Då är det bara psykiskt…” får man höra. Men, även de psykiska diagnoserna ska tas på största allvar och behandlas med samma respekt och ges samma möjligheter till lindring och bot, detta inte nödvändigtvis med mediciner även om det också behövs ibland. Kropp och själ hänger ihop och påverkar varandra. Det är väl ganska självklart och inget vi behöver skämmas för?

Hur som helst känner jag mig väldigt lyckligt lottat som har möjligheten att jobba med dessa tre olika områden i en balans som är optimal, där jag känner att jag har mycket att ge och ger mig mycket som människa!

Läs även andra bloggares åsikter om kbt ditt liv, aros läkarmottagning, Linnéas Simskola, sjukskrivning, kbt, terapeut, läkare

Taggar: aros läkarmottagning, KBT, KBT Ditt Liv, läkare, Linnéas Simskola, sjukskrivning, terapeut