Camilla Henemark berättar…
Camilla har levt både i livets värsta lyx som toppmodell och popstjärna och som hemlös. Hon har varit inlagd på psykiatrisk klinik under långa perioder pga av hennes självmordsbenägenhet. Långsamt, långsamt har hon kommit tillbaka till livet.
I kvällens avsnitt av Livet blir bättre på TV3 berättar hon om sitt liv och hur hon kom tillbaka. I slutet av avsnittet håller hon ett tal inför SPES (Suicidprevention och efterlevandestöd), dvs personer som mist någon i självmord. I den delen finns även jag med som jag skrev om här…
Tillsammans med Camilla och Anders Glisén har vi utvecklat ett koncept (ICare Prevention) som tidigt ska fånga upp de som mår dåligt och snabbt slussa dem till rätt instans.
Jag har tidigare skrivit om Camilla här:
Camillas bokrelease
Adjö det ljuva livet och att förhindra självmord
Let´s Dance
Rösta på Camilla
ICare Prevention
Camilla Henemark
Läs även andra bloggares åsikter om Livet blir bättre, Camilla Henemark, Anders Glisén, ICare Prevention, ICP, självmord, suicidprevention
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Anna
18 april, 2013 kl 18 april 2013 (18:55)
Så starkt gjort av Camilla att berätta sin sanna historia!! Tack för att det finns dom som vågar det! För att minska tabu och fördomar kring psykisk ohälsa! Är också lärorikt!
Kommentar från Y Bergqvist
2 maj, 2014 kl 2 maj 2014 (17:15)
Hej Camilla och Ludmila!
Av en händelese satte jag på tven idag och såg er berätta om livet efter både dödsfall och diagnos.
Min man dog i en hjärtinfarkt 2008. Jag har mått dåligt hela min tonårstid och även i mitt vuxna liv. Två år efter min mans dödsfall får jag diagnosen Bipolär 2.
Livet går upp och ner hela tiden. Alla mediciner som jag fått känner jag mig bara dåsig utav och går upp i varv gör en massa tokiga ogenomtänkta beslut. Nu har jag lagt Mirtazipinet på hyllan och känner bara efter några dagar att det går att tänka klart. Den enda medicinen jag tar nu är Lamortigin 200 mg per dag. Mitt humör sista tidenmhar varit fruktansvärt
Kommentar från Y Bergqvist
2 maj, 2014 kl 2 maj 2014 (17:24)
Hej Camilla och Ludmila!
Av en händelese satte jag på tven idag och såg er berätta om livet efter både dödsfall och diagnos.
Min man dog i en hjärtinfarkt 2008. Jag har mått dåligt hela min tonårstid och även i mitt vuxna liv. Två år efter min mans dödsfall får jag diagnosen Bipolär 2.
Livet går upp och ner hela tiden. Alla mediciner som jag fått känner jag mig bara dåsig utav och går upp i varv gör en massa tokiga ogenomtänkta beslut. Nu har jag lagt Mirtazipinet på hyllan och känner bara efter några dagar att det går att tänka klart. Den enda medicinen jag tar nu är Lamortigin 200 mg per dag. Mitt humör har gått uppoch ner hela tiden. Det känns som nu lägger jag ner orkarinte mer. Har ett arbete genom arbetsförmedlingen där de har satt in 8 personer i ett rum med lika många olika sorters psykiska sjukdommar det känns inte som man mår bättre utav den sammansättningen. Samtalsämen finns inte mycket än att vi är sjuka och sitter där för attvi har en diagnos. Det är deltagarna som pratar så. Jag är nu tvungen attmförsöka bryta mig ur detta och försöka få ett jobb på en vanlig arbetsplats. Fick ett erbjudande från AF och tackade ja till detta, nu är det bara att vänta. Förstår inte logiken att göra så här.
Tror kanske at jag kommer att känna mig friskare på det sättet men vet att det finns djupa dalar och höga höjder men har ett stort nätverk och de är alla friska och där har jag inte en diagnos där är jag jag!
Vänligen
Yvonne
Kommentar från Bodil
15 april, 2013 kl 15 april 2013 (21:34)
Har med glädje följt Camillas resa.
Och med sorg konstaterat att om bara jag/någon annan funnits vid min brors sida när han valde mellan ”höger och vänster” kanske han hade levt idag.
En liten tröst finns i det jag lärt mig från flera stycken som fattat beslutet att ta sitt liv (men som av olika skäl inte genomförde det); då finns inga tankar på någon annan, familj eller vänner. Då finns bara en bekräftelse och ett lugn om ”Äntligen”.