Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Föräldrar som förlorar barn i självmord får inte tillräckligt stöd

20 maj 2013 (15:28) | självmord, sjukvård, sorg&saknad, tröst&hopp | av: Ludmilla

1400 personer tar sina liv per år och 10% av dem är under 25 år. Att förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. Om barnet dessutom tagit sitt liv upplevs detta ofta som ett stort misslyckande med starka skuldkänslor som följd. I en nyligen publicerad rapport från en studie med 116 föräldrar som förlorat ett barn i självmord framkommer hur lite stöd de får efter dödsfallet. Det finns inga rutiner eller någon krisplan att följa för denna svårt drabbade grupp.

-Eftersom sorg inte är en sjukdomsdiagnos har det funnits en tradition att professionella inte ska lägga sig i utan att sorgebearbetningen ska skötas inom det sociala nätverket, säger läkaren Ludmilla Rosengren som genomfört studien tillsammans med Britta Alin-Åkerman på Nationella Suicidpreventiva Centret vid Karolinska Institutet (NASP).

Studien visar att de som drabbas av ett barns självmord utvecklar det man kallar komplicerad sorg i nästan 100%. Detta betyder att det är viktigt att insatser sätts in aktivt och direkt. Studien visar att endast 20% av föräldrarna har blivit erbjudna något krissamtal i akutskedet. 43% har inte blivit erbjudna någon fortsatt hjälp alls utan är helt utlämnade till att själva försöka få hjälp.

-Man kan inte förvänta sig att någon som drabbats av detta själv ska orka be om hjälp, säger Ludmilla Rosengren, utan vi måste ha ett system inom vården där man aktivt söker upp de som drabbats. Vi har mycket att vinna på det eftersom denna grupp annars blir sjukskrivna under lång tid och har funktionsnedsättningar under många, många år.

Av de många symptom som undersöktes i studien rapporterades t ex orkeslöshet av ungefär hälften fortfarande efter två år. 35 procent av föräldrarna uppgav att de hade minnessvårigheter efter två år. Flash-backs, mardrömmar och sömnproblem är andra stora symptom. På frågan om symtom den senaste veckan uppger knappt 15 procent av männen och 21 procent av kvinnorna att de haft självmordstankar.

Sorgeprocessen efter ett barns död i självmord tenderar att bli mycket lång. I de fall där adekvat stöd satts in tycks det ta tre till fem år att läka tillfredsställande. Symptomskattningarna ska ställas i relation till att man endast har rätt att vara sjukskriven i 10 dagar (!) vid förlust av minderårigt barn.

Sorg är ingen sjukdom och kan inte sjukskrivas för. Sjukskrivningar sker därför under diagnoserna ångest, sömnsvårigheter, posttraumatiskt stressyndrom eller depression.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Anna Karlsson
20 maj, 2013 kl 20 maj 2013 (17:42)

Jättebra att du Ludmilla skriver om detta. Det borde självklart finnas hjälp och stöd för anhöriga som mist någon i självmord. Det är ju såklart lika smärtsamt att gå igenom som en människa som dör av fysiska sjukdomar. Jag hoppas det kommer ingå inom psykvården att stödja anhöriga mer. och direkt. och inom den somatiska vården också. Det drabbar ju anhöriga precis som patienten när man inte mår bra. tack för att du fortsätter sprida kunskaper. Jag brinner för detta ämne. Och du har en stor del i att jag vill lära mig mer. tack för att ni alla som ger information om psykisk ohälsa gör stor skillnad! Kram till dig Ludmilla!

Kommentar från Kathleen
24 maj, 2013 kl 24 maj 2013 (9:07)

Vet du, Ludmilla, jag tycker det är så ynkligt att det ska behöva skrivas en rapport över något så självklart. Att sjukvården/samhället släpper en utanför sjukhusporten och önskar lycka till i fortsättningen är en sak, när döden är en förväntad men dock smärtsam händelse. Men att man efter sin eget barns självmord med alla de skuldkänslor, ilska och frustration som det självklart innebär behöver extra stöd – tänk att man i vårt teknokrat samhälle inte inte ser det som en självklarhet. Likaväl som att en redan till marken slagen människa inte reser sig och knackar på och säger hjälp mig, utan behöver bli upplockad och aktivt bli kontaktad och uppsökt – det är ynkligt att det inte kan ske genom enkelt, empatiskt tänkande utan måste fastställas i en rapport.
Jadu, som det har blivit!

Kommentar från Ludmilla
24 maj, 2013 kl 24 maj 2013 (17:38)

Jag håller fullständigt med!

Skriv någonting