Ludmillas Blogg

2013 har gått i resornas, det goda livets och projektens tecken!

Resorna har varit många! Vi har varit i Frankrike och åkt skidor, i Paris, Barcelona, Prag, New York, Florida och Budapest. Vi har återupplevt vissa saker, upptäckt många nya saker tillsammans och njutit av mycket härlig mat. Johan och jag har kunnat få lite mer egen tid tillsammans också. Kort sagt – livet är gott mot oss!

Yrkesmässigt har jag framför allt arbetat som terapeut samt föreläst en hel del runt i Sverige. Det handlar om självmord och sorg och låter kanske inte så upplyftande, men faktum är att det känns väldigt värdefullt och mycket tacksamt att prata om dessa ämnen som av så många upplevs så svåra. Boken ”Livet är nu” som jag skrivit för att ungdomar ska få verktyg att hantera sitt liv – har fått mycket gott gensvar av privatpersoner, vårdpersonal, terapeuter och skolor. Den andra upplagan har redan kommit ut.

Året som gått har också kantats av en del strul. Allt är förstås relativt och relativt och jämfört med vad som har varit tidigare så är detta förstås inget. Men, det har påverkat mig och det har också dränerat mycket energi. Dels har det varit olika bekymmer på simskolan. Vi har haft leveransproblem på våra viktigaste produkter, skatteverket och vi har varit oense angående momsen på simskolan och så har ett kundhanteringssystem som skulle skapas dragit ut på tiden och blivit mycket dyrare än vad det var tänkt. Ytterligare en energikrävande process har varit att det i den nystartade föreningen mot självmord har varit interna bekymmer i styrelsen.

Vårt paradis Björkudden drabbades av en vattenskada i vintras. Vi beslutade efter en del funderande att ändå renovera huset trots att planen är att framöver riva det för att bygga vårt drömhus. Renoveringen innebar att vi inte hade något kök i somras, men sommaren var ju som gjord för grillning så det gick bra att vara där ändå. Ytterligare ett renoveringsprojekt har vi haft på vår tomt i Norby. Det kommer vi att kunna sälja inom kort och därefter påbörjas projekt bygga nytt hus på den avstyckade tomten. Tanken är att vi ska flytta dit för att bo åtminstone de närmaste åren.

Sorgen efter Linnéa har fått en annan valör. Det är inte någon avgrundsdjup sorg utan det går väl att hantera även om vi fortfarande pratar om henne regelbundet och att hon finns med oss hela tiden i vardagen. Det går att fortsätta leva ändå, konstigt nog… även om det verkade fullständigt hopplöst från början.

Pojkarna är stora fina tonåringar, Sophie har ju hunnit bli en stor tjej och Emelie väntar sitt andra barn. Melinda, mitt barnbarn, fyller snart 3 år. Jag njuter också mycket av att se min systers två barn växa upp. Barnen är en rikedom, och de är också framtiden och det är dit vi måste blicka.

Jag ser fram emot att ett nytt år med nya äventyr tillsammans med familjen!

Ludmilla