Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

UngaVuxnadagarna och andra möten och föreläsningar

3 februari 2014 (21:56) | självmord, tonåringar | av: Ludmilla

För en dryg vecka sedan föreläste jag på Stockholms Universitet på UngaVuxnadagarna. Det var totalt ca 500 personer där som arbetar med unga vuxna under dagarna.

Det var hög kvalitet på föreläsningarna och mycket klokskap samlat. Johan Cullberg och professor Jan Beskow var två av de veteraner som var där. Jan Beskow berättade att han har hållit på med suicidprevention i 45 år och först de sista 5 åren har det blivit ett stort intresse från allmänheten gällande dessa frågor. Han är över 80 år men känner att han har mycket erfarenhet och kunskap som han vill föra vidare innan han slutar jobba.

På min föreläsning som var ett av flera spår man kunde välja var det så fullt att deltagarna fick stå längs med väggen. Efteråt var det två reportrar som skulle skriva om det i sin tidning. Jag fick flera uppmuntrande ord som t ex detta mail:

”Hej! Var på din föreläsning på Unga vuxna dagarna och den var den bästa! Vill gärna köpa ett ex av din bok!”

Det värmer gott och gör att det känns som att Linnéa fortfarande gör skillnad!

Några dagar innan föreläsningen var jag på middag med Jan Beskow på tu man hand. Han är en fantastisk person. Vis och med ett mycket skarpt intellekt och dessutom mycket generös med att dela med sig av sin kunskap.

På onsdag ska jag vara med på Skolvision, ett konvent där ett antal eldsjälar samlas för att diskutera en skola där barnen blir respekterade för det de är. Jag ska visa min bok där. Dessutom så går detta tänk in i det vi gör i Suicide Zero. En skola för livet. Vi tror att det är viktigt att man börjar förebygga psykisk ohälsa redan i mycket unga år.

Den 11 februari är det dags för föreläsningen med mig och Camilla Henemark. Den är på Hotel Elite Arcadia i Stockholm 18-21. Föranmälan krävs (endast 60 platser finns). kontakt@suicidezero.se Läs mer på hemsidan: www.suicidezero.se/arsmotet Jag tror att det kommer att bli en mycket fin kväll! Jag kommer att berätta dels allmänt om självmord men även om vad som hände Linnéa. Camilla kommer att berätta sin historia och hur det är att leva med självmordstankar. Vad kan man tänka på som anhörig till någon som är självmordsnära? Hoppas att vi ses där!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,
 

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Minna
6 februari, 2014 kl 6 februari 2014 (14:06)

Linnéa diskvalificerade inte dig som mamma, hon diskvalificerade sig själv. Den dagen hon valde att avsluta sitt liv så var hon inte arg på dig, hon var arg på sig själv. När jag mådde som sämst så tog jag ut det på de som stod mig allra närmast: nämligen min mamma och min lillasyster. Jag var konstant sur på dem, för att jag ”vågade”. Jag visste att hur sur jag än var så skulle de inte lämna mig eller svika mig, medan jag höjde min pappa till skyarna de gångerna jag hade kontakt med honom, jag var rädd för att han skulle bli arg på mig eller inte vilja träffa mig längre om jag visade min hemska sida så därför fick min stackars mamma ta emot all skit istället. Det känns som Linnéa gjorde precis samma sak med dig och syskonen på din sida. Hon ”straffade” er för att hon vågade och kände sig trygg med er helt enkelt.
Det smärtar mig otroligt att hon valde att lämna när ni var osams. Kanske gjorde hon det för att hon trodde att det skulle bli lättare för dig att gå vidare, hon kanske kände att om hon var elak så skulle det få dig att älska henne mindre, när man är 14-15 år tänker man tyvärr inte längre än så. Jag tänkte själv så…
Jag har läst många av dina inlägg och hamnade på ett inlägg där du visade hennes avskedsbrev. När jag var som argast och mådde som sämst så kallade jag också min mamma för hennes namn istället för att säga ”mamma” för jag VISSTE hur mycket det sårade. .
Jag känner inte er och jag kände aldrig Linnéa men jag är arg för att hon inte insåg att där fanns RÄTT hjälp att få. Jag är otroligt arg på de som inte gav henne den hjälpen. Hade hon insett vilka konsekvenser hennes beslut har fått och hur många som skulle sörja henne så hade hon aldrig avslutat sitt liv. Jag har själv varit nära att ta mitt liv många gånger men efter att ha läst din blogg så är jag glad att jag aldrig gjorde verklighet av det. Det är inte förrän jag började läsa din blogg som jag förstår vilken smärta det innebär när en mamma förlorar ett barn. Alla ungdomar borde läsa din blogg, med eller utan självmordstankar.
Du skriver så djupt och smärtsamt att det gör ont i hela mitt hjärta när jag läser. Jag önskar så att jag kunde ge dig din Linnéa tillbaka. Kan inte ens föreställa mig vilken smärta och sorg hela er familj tvingats gå igenom och jag sörjer verkligen med er. Sluta aldrig att blogga, det hjälper otroligt många.
Linnéas minnesplats (föredrar att kalla det för det) är den finaste, mest personliga och genomtänkta jag någonsin sett, och jag har sett en hel del. Du har gjort otroligt fint där och jag är säker på att Linnéa är stolt över den.
Tusen kramar till dig och din familj.

Skriv någonting