Ludmillas Blogg

Många tycker att det är svårt att prata om döden med barn. Ännu fler tycker att det är svårt att prata om självmord med barn. Att berätta om att en anhörig tagit sitt liv kan för många kännas som oerhört svårt. Många väljer då att säga att personen dött utan att berätta hur och att svara undvikande på den frågan.

Varför ska vi inte kunna prata öppet om det? Vad är vi rädda för? Är vi rädda för att barnet ska tro att självmord är en utväg? Är vi rädda för att barnet ska tycka sämre om den som tagit sitt liv? Eller vad är det som skrämmer?

Jag har kommit i kontakt med många personer sedan Linnéa tagit sitt liv. Det har varit professionella, anhöriga till självmordsbenägna, anhöriga till personer som tagit sitt liv, personer som försökt ta sitt liv, personer som mått dåligt på olika sätt och barn i familjer där någon tagit sitt liv.

Varje berättelse, varje liv som försvunnit är en historia som påverkar mig och mitt liv.

De personer som varit med om att någon tagit sitt liv men man inte fått prata om det, lider mycket. Det är också svårt när man låtsas som att det varit en annan dödsorsak.

Suicide Zeros ambassadör friidrottaren Mattias Sunneborn vittnar om just detta. Skammen. Att dölja den egentliga dödsorsaken. Det blir ytterligare en belastning i sorgen som redan är så tung!

Barn är egentligen väldigt okomplicerade. De tar det så naturligt. Jag har vid ett flertal tillfällen berättat om hur vi hanterade situationen med våra barn när Linnéa dog. Läs gärna här… Oscar och Jonas hade helt olika behov vad gäller att se sin syster död.

Sophie vet att hennes storasyster som hon aldrig hann träffa, tog sitt liv. Redan som 1,5 åring reflekterade hon kring detta. Läs här…

I går morse fick jag ett samtal som handlade om ytterligare ett tragiskt självmord som nyligen hänt. Sophie som nu är 4,5 år hörde samtalet och kommenterade när jag lagt på.

-Var det någon som tagit livet av sig?
-Ja, det var det.
-Var det ett tåg?
-Ja, det var det.
-Jag undrar hur Linnéa såg ut när tåget hade kört på henne.
-Sophie, det är otäckt.
-Jag vet. Men jag vill se.
-Jag har några bilder men jag vill inte visa dem.
-Snälla mamma, jag vill så gärna se.

Mina tankar for snabbt genom mitt huvud. Jag mindes hur det var när Jonas och Oscar ville se och inte se Linnéa och hur jag löste det då. Att de återkopplat till mig nu 6 år senare och att min intuition var rätt. Jag måste lita på att jag vet mitt barns bästa.

-Du kan få se de bilder som inte är så läskiga. Jag letade fram i mappen ”Gå inte vidare här” och ”Här finns bilder på Linnéa som död”… ”Fina bilder”. de bilder som egentligen inte visar så mycket.

-Här Sophie finns en bild på Linnéa.
-Jaha. Men man ser ju inte ansiktet.
-Nä, man ser inte ansiktet. Men det är lite läskigt att se det. Tänk att hon blev påkörd av ett tåg.
-Jag vill se ansiktet.
-Men Sophie, det är jätteläskigt. Vill du verkligen se det?
-Ja!

-Ok… Jag letade fram från mappen ”Bilder från sidan, långt ifrån”, och visade henne.
-Jaha, sa Sophie. Kan jag få se närmare. Jag ser inte så bra…
-Jag tog fram en annan bild ”Bilder från sidan, nära”.
-OK! Sa Sophie. Nu vet jag.
-Tycker du att det var läskigt?
-Nej!? Nu vet jag ju… Vet du? Jag tycker att vi ska köpa en cool racerbil till S kalas på lördag…

Barn klarar mer än man tror. Jag känner mig övertygad att man måste vara öppen. Även när det gäller de minsta barnen.

Mina råd är följande:

1. Var öppen vad gäller döden. Använd de rätta orden. Skriv inte om det hela som att personen ”gått bort”, ”är på en lång resa” eller liknande. Han har dött. Han kommer inte tillbaka.

2. Var öppen med dödsorsaken. Vi kan lära oss av det. Gäller det självmord, berätta det. Det är 6 gånger vanligare än att någon dör i trafiken så vi måste kunna berätta att det är självmord! Säg att personen varit sjuk och att den tagit sitt liv. Att det aldrig är en lösning. Att det alltid finns hjälp. Att det är viktigt att man berättar om det känns som att man inte vill leva längre. Att du måste lova att aldrig ta ditt liv. Du måste alltid berätta för mig hur du känner, hur jobbigt det än är!

En person tar sitt liv för att den just då inte ser någon annan väg ut, men det är en permanent lösning på en tillfällig impuls/ett tillfälligt problem.

3. Var öppen med hur naturligt det är att må dåligt psykiskt. Vi alla har kriser emellanåt. Somliga av oss är mer sårbara än andra. Men självmord är inte lösningen. Att man mår psykiskt dåligt är inte en svaghet, ett nederlag. Våga stå för det utan att skämmas!

4. Säg inte mer än vad som behövs men var öppen med att det går bra att ställa frågor, och svara ärligt. Verkligheten är bättre än omskrivningar och lögner. För en del barn är det viktigaste att de får veta hur det faktiskt var och det är en kränkning att man inte får veta sanningen. Många vittnar om att de vetat om det hela tiden men att de förstått att man inte kan prata om att det varit självmord och därför lärt sig att man ska hålla tyst om det.

Taggar: barn och döden, barn och självmord, efterlevande, självmord, suicid, syskon som tar sitt liv