Underverk
Efter att Linnéa dött ville jag opassande snabbt bli gravid. Men sorgen var stor och kroppen var utslagen. Efter 6 månaders försök vågade jag inte vänta längre eftersom jag redan fyllt 40 år. Jag gick till en fertilitetsklinik som konstaterade att jag oåterkalleligen var i klimakteriet. Jag tog det sista halmstrået och gick till dr Pan i Uppsala. Han hjälpte mig med akupunktur och normaliserade alla värden. Jag blev gravid mot alla odds. Efter det har jag tipsat fler som har varit i samma situation och väldigt många av dem har återkommit till mig och berättat att det fungerade. Här kommer en till solskenshistoria!
Hej Ludmilla,
Jag vill skicka dig ett STORT tack för det hopp du gav mig då jag kontaktade dig i samband med att jag av flera läkare fått veta att jag inte skulle kunna få fler barn. Läkarna var samstämmiga om att jag hade kommit in i förklimakteriet. Jag hade ett högt FSH-värde och ett mycket lågt AMH-värde. Trots detta hade jag en sådan oerhörd längtan efter ett barn. Jag kontaktade dig och du ingav mig hopp. Hoppet att det, trots allt, skulle kunna gå. Jag fick via dig kontakt med dr Pan och gick på behandling hos honom.
Jag är nu mamma till en helt ljuvlig lite bebisflicka!!!!!!
Så TACK Ludmilla för det hopp du gav mig, och för den varma och omtänksamma person du visat dig vara i vår mailkontakt, trots att jag för dig är en fullständig främling.
Lillan och jag tackar dig för att du trodde på oss när ingen annan läkare gjorde det.
TACK!
Läs mer om hur jag blev gravid mot experternas vetande:
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Annorlunda
28 maj, 2016 kl 28 maj 2016 (22:15)
Jag är en kvinna som vet vad jag vill och strävar efter att få det. Jag kämpar varje dag varje timme för mina barn och för andras rättigheter. Jag försöker vara fördomsfri, men ingen människa är helt fördomsfri. Är GBP opererad april 2010 och försöker anpassa mig med mina komplikationer. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Allt du gör kommer trefaldt igen!
Som vanligt så är det bloggaren själv som får berätta via sin blogg vad denne skriver om. Var beredda på ett långt inlägg. Har länge funderat på om jag skulle skriva detta inlägg eller inte. Men efter vad jag har fått läsa och höra i dag så bestämde jag mig för att nu är det dags att sätta ner mina fötter och säga ifrån. Det har länge snackats, skrivits om mig i en annan persons blogg. Skulle nog kunna säga att det är över 3 år. Innan har jag bara borstat av det och tänkt för mig själv ”Jag har rent mjöl i min påse.” Men i dag så måste jag säga mitt. Det beror delvis för att nu är det inte bara en person som skriver och snackar om mig, utan nu har det spridits sig till personens vänner. Jag blir så otroligt ledsen för detta. Jag sitter här och förundras hur man kan göra så. Kan vara så att jag är extra känslig just nu med allt som händer i mitt privatliv med min familj och pappa. Detta krossar mitt hjärta. Jag går i tusen bitar. Är det det som är meningen med detta? Att jag ska brytas ner? Ibland känner jag mig ganska ensam eller inte ensam men bortglömd. Förvisso så är fallet, ibland ytterst sällan duger jag eller familjen. Men har insett att vi inte blir accepterade för dem vi är så varför igentligen sakna ? Tja jo jag var en väldigt social person, kan sakna det ibland men ärligt så känner jag mig hellre ensam ibland än osynlig bland andra.
Jag svartmålas. Det skrivs skit om mig hela tiden. Fast det sägs att man hatar mig och inte bryr sig om mig. Det enda jag gjort dessa åren är att försöka bli sams med personen. Men fått kalla handen. Eller så har hens vänner hoppat på mig. I grund och botten vill jag bara vara sams. Jag gillar faktiskt personen. Men då vänds allting emot mig. Då är jag helt plötsligt en stalker, psykopat, dubbelmoralstjej och allt annat jag blivit kallad. Bara för att jag inte vill ha bråk. Blir så ledsen. Istället för att hata allt och alla. Kan man väl vara vänner allesammans? Om man inte gillar någon, då pratar man inte med eller om den personen. Inte jag i alla fall. Vet inte vad jag ska göra längre. Vill inte behöva göra nånting åt det för att det ska ta slut. Men man kanske ska börja göra det?
nouw.com/annorlundamamma
Kommentar från Ann
7 juni, 2016 kl 7 juni 2016 (18:37)
Hej! Förlåt men denna kommentar handlar inte om ditt inlägg.
Jag vill informera om att bloggen vars ägare kommenterat här ovan, ”annorlundamamma” är en ”falsk blogg”. Bloggaren kallas Mia och brukar benämnas Stalkers-Mia. 95% av materialet är skrivet av andra bloggare och ”annorlundamamma” publicerar det som sitt eget. Det här har hon gjort på blogg efter blogg som jag och en grupp individer fått nedlagda på grund av hennes stölder. Inte ens den här kommentaren här ovan har hon författat själv utan den texten är stulen också. Vill ni veta var hennes inlägg kommer ifrån, googla på en mening i texten så hittar ni originalet. Om ni vill hjälpa till, anmäl hennes stölder till info@nouw.com
Hon är inte heller en trevlig individ och när personer protesterar mot hennes beteende reagerar hon våldsamt och man får räkna med att bli överöst med hotfulla meddelanden. Hon har bland annat låtsats vara jag med namn mejl och bloggadress på bloggars kommentarsfält där hon skrivit otrevliga saker i mitt namn.
Bakom namnet Stalkers-Mia ligger mycket sanning. Hon har varit med i teveprogrammet ”Stalkers” på tv3, det kan ni se här: http://www.tv3play.se/program/stalkers/319837?autostart=true Där får man se hur hon fullkomligt förstör livet för en tidigare god vän.
Jag vill berätta det här för att det är orätt att hon ska få läsare och ännu värre beröm för inlägg hon stulit. Jag vill också varna för den här individen och hennes beteende i kontakt med andra på nätet.
Kommentar från Annorlunda
9 juni, 2016 kl 9 juni 2016 (0:06)
TROR INTE PÅ HENNEN! HON ÄR BARA AVENSJUK PÅ MIG FÖR VI BRÅKA OM EN HEL DEL SAKER SOM VI INTE ÄR ÖVERENS OM!
Kommentar från Sara Charmi
13 april, 2016 kl 13 april 2016 (7:12)
Hej Ludmilla! Jag har läst din blogg under många år och beundrar dig, din styrka och ditt engagemang för suicidprevention m.m. Jag studerar till sjuksköterska och ska imorgon hålla i en föreläsning om hur man går vidare när man förlorat sitt barn i självmord. Jag undrar om jag får återberätta din historia och visa upp bilder från din blogg i min powerpoint? Med vänlig hälsning, Sara.