Vad kan jag göra när min dotter mår dåligt?
Hej,
Jag har läst i din blogg lite då och då. Har varit i utkanten av självmord kan man väl säga. En grannpojke och arbetskamrats barn tog sitt liv. Två år senare en god vän till mina barn han var också släkt med mina syskonbarn. De här påverkar en starkt har nog haft nojjiga perioder kring mina tonåringar när de mått dåligt. Nu har jag sedan några veckor då jag fick se skärsår på min yngsta dotter pendlat mellan stor oro och konstigt lugn.Vi har kontaktat BUP. Har fått en tid. Mitt huvud snurrar. Vad kan jag göra? Vad skall jag absolut inte göra? Min goa tjej lugn o fin har hon alltid varit. Har så många gånger sagt till henne att du får bli arg. Härom dagen blev hon det skrek mig i ansiktet. Jag gick undan o tänkte bra ut med ilskan. Det tog inte en kvart så kommer hon o ber om ursäkt o säger. Du såg så rädd ut för mig.
Jag har mycket sällan fått höja rösten till henne. Hon har varit så resonabel gått att prata med. Nu vill hon inte säga varför hon skär sig. Jag pressar inte henne jag får väl vänta tills mötet på BUP. Vi är med henne mycket umgås osv.
Jag har såna impulser jag vill bara in i hennes rum o leta efter allt som kan skada.
Hennes syskon har levat rövare när de mått dåligt kanske för mycket.
Hon har då gått undan på sitt rum.
Ja de va bara ett axplock men tårarna stiger.
Vill att hon skall va liten o ja blåser bort det onda med en puss.
Hej!
Vad svårt när du märker att din dotter mår så dåligt och inte vet hur du ska närma dig det. Det verkar som att din dotter är en ”duktig flicka” som inte vill vara till besvär. Hon trycker ned mycket av sina känslor och har nu upptäckt ett sätt att lindra ångesten – att skära sig. Vad bra att ni har fått kontakt med BUP.
Du frågar vad du ska göra. Följ ditt hjärtas instinkter. Låt henne vara den hon är. Bry dig om. Lägg dig i. Ställ de frågor du har. Var inte rädd för att prata om hennes självskadande och om du undrar om hon skär sig för att hon vill dö – fråga henne det. Hon har sannolikt otroligt mycket skuldkänslor för att hon mår dåligt och skäms för att hon ”sjunkit så lågt” att hon börjat skära sig. Hon vill ju inte må dåligt.
Det du inte ska göra är att skuldbelägga, få henne att känna att hon är till besvär. Att du får det jobbigt pga av att hon mår dåligt. Det är klart att du inte vill att hon ska må dåligt eftersom du älskar henne, men det är samtidigt naturligt att man har sådana perioder i livet. För henne känns det extra svårt nu eftersom hon inte varit i en djup svacka och sedan tagit sig upp så att hon kan titta tillbaka på den tid hon mått dåligt. Hon är ju inte tillräckligt gammal för det. Men försök förmedla det allmängiltiga i att vi alla mår dåligt ibland. Kanske kan du berätta om egna erfarenheter eller andra släktingar eller vänner som du vet mår dåligt eller har mått dåligt och tagit sig igenom det. På så sätt känner hon sig mindre misslyckad.
Varma hälsningar
Ludmilla
Läs även andra bloggares åsikter om ångest, självskadande, BUP, tonåringar som mår dåligt,
Kommentarer till inlägget
Kommentar från Tristessa
1 mars, 2012 kl 1 mars 2012 (0:54)
Jag skulle vilja lämna ett råd, om att absolut inte göra, men jag utgår ju från mig själv så kanske är det inte alls ett råd för andra. Men att inte säga ”Det är så det är att vara ung, det går över, det är inte så farligt” Alltså att inte bagitalisera eller förminska känslorna, reaktionerna. En annan grej är att få tillgång till att prata med någon annan vuxen själv utan föräldrar ex på BUP, om hon utryckligen inte vill det, i fall det finns saker hon inte kan berätta för dig. En annan sak jag tänker på angående Lundmillas svar är att ibland kan berättelser om andra som gått igenom något svårt kännas för bagatellartiga, som ”att vi som att vi alla har det svårt ibland” kännas värre för en själv, minns min tonår för väl…. Igen utgår jag ju från mig själv och min tonår, jag var med om mycket hemska saker och fick höra om och om igen att ”alla mår vi dåligt ibland, livet kan inte alltid vara lyckligt och det finns fler som är deprimerade och har det svårt, osv”. Det förrvärrade för mig, skuldbelagde mig. Men för en del kan det säkert lidra, om det bara är en depression utan en svår utlösande orsak, då vill man säkert hör att det kan höra livet till för de flesta är ju inte med om extremt traumatiserade saker. Men har det hänt något utöver tunga saker i livet så kan det kännas som att ”ingen förstår och man låser sig mer och berättar mindre”. Men jag kanske har varot ovanlig med min reaktion.
Hoppas det var okej att jag skrev mina tankar även om de inte alls skulle vara till hjälp för just er?
Kommentar från Ludmilla
1 mars, 2012 kl 1 mars 2012 (7:45)
Tristessa: Det är tänkvärda och viktiga råd som du lämnar. Det är en svår balansgång att avdramatisera ”problemen” samtidigt som man bekräftar det som känns så svårt och oöverkomligt för personen ifråga. När jag säger avdramatisera menar jag att man ska ta bort känslan av att ”jag är den enda i världen som känner så här” eller ”jag håller på att bli knäpp/sjuk i huvudet”. Självklart ska man inte bagatellisera och förminska det personen känner. Bekräftelse/validering är det viktigaste verktyget man har när man möter en person som mår dåligt. Mer om det finns att läsa i boken Tillsammans, av Anna Kåver och Åsa Nilssonne.
Kommentar från fatima
1 mars, 2012 kl 1 mars 2012 (20:15)
Tack så mycket för era råd. Alltid viktigt att få höra andras upplevelser.Vi pratar ju så mycket med varandra om saker som rör hennes liv väldigt öppet faktiskt. Hon bestämmer takten har pratat om vad som varit och är jobbigt. Ger små snuttar tar sedan paus. De får ta sin tid att må bättre igen.
Hoppas du mår bra nu Trisessa kram.
O stort tack igen Ludmilla. Hittar mycket stöd i din sida kram.
Kommentar från Carro
3 mars, 2012 kl 3 mars 2012 (18:55)
Vad ska man göra om man har haft en svår uppväxt med missbrukare och tänker mycket på självmord och inte VILL bli botad (jag är inte rädd för döden)
Jag vill att jag ska vilja men jag vill inte bli botad jag vill dö… (skär mig också men skäms inte för det)
Det är för att jag älskar min mamma så otroligt mycket som jag står ut.
Kommentar från Ludmilla
4 mars, 2012 kl 4 mars 2012 (10:10)
Jag gissar att du vill att du ska vilja leva?
Kommentar från Susanne
15 mars, 2012 kl 15 mars 2012 (18:12)
Jag kan också ge lite råd utifrån min egna situation, vad jag önskar att min mamma hade sagt till mig när jag var yngre och började må riktigt dåligt. Först hade det hjälpt bara att någon märkt att man mådde dåligt. Att någon signalerat att det inte skulle vara på det sättet.
Sedan är det viktigt (som Tristessa skriver) att inte säga att det ”bara är en fas som går över”, ”det är så det är att vara tonåring” m.m. Jämför henne inte med andra personer. Utan jobba med henne och hennes problem. Som Ludmilla skriver ”Bekräftelse/validering är det viktigaste verktyget man har när man möter en person som mår dåligt.”.
Vad jag förstår så pratar ni mycket, så hon kanske skulle kunna öppna sig för dig. Försök att få henne att prata om, om hon vet varför hon mår dåligt. Om hon vet varför hon skär sig. Om hon själv har någon idé om vad som skulle hjälpa henne. Få henne att reflektera. Ge henne massa kärlek och uppmärksamhet. Få henne att känna att hon har värde och betyder mycket.
Att hjälpa en person är väldigt individuellt. Försök känna av vad hon behöver, vilket inte allt är så lätt. Hon kan säga åt dig att gå därifrån när hon egentligen inombords skriker efter att du bara ska hålla om henne.
Om du vill ha någon att diskutera med, få råd eller något – så skicka ett mail: minberattelse@gmail.com. Jag har mått riktigt dåligt i många år (gör det fortfarande) och vet lite vad som hjälper mig. Vad som jag tror skulle ha hjälpt mig om någon ingripit tidigare i mitt liv.
Kommentar från Laila
29 februari, 2012 kl 29 februari 2012 (14:02)
Hej, vill bara säga att jag blev tagen av ditt medverkan i karlavagnen igår kväll, letade upp din blogg och ska ta delen av den hade jag tänkt.
Va stark du är! /Laila