Ludmillas Blogg

Vi skrev ofta små lappar till varandra. Denna fick jag och Johan för ca 2 år sedan: ”Jag tycker oändligt mycket om er även fast jag har svårt att visa det. Den tiden kommer nog den med tids nog… : ) //Er dotter” Läs även andra bloggares åsikter om Linnéa, sorg, saknad

Jag är otroligt förvånad, imponerad, smickrad, glad, generad… över allt stöd som jag får av er som läser det jag skriver. Tänk att det är så otroligt många som läser det jag skriver. För mig hjälper det att dela. Och om det jag skriver dessutom hjälper någon annan, så är det ju otroligt bra. Jag […]

Är det inte svårt nog ändå? Som säkert många har märkt så har det den senaste tiden funnits ytterligare bloggar som dessutom utger sig vara ”sanningen” om Linnéas död. Jag kommer inte att kommentera de inläggen och inte heller skriva något mer än det som jag tycker är lämpligt på denna blogg. Jag försöker bara […]

Vi är hemma igen efter ”semestern”. Den första semestern utan Linnéa. Den första semestern där jag packade för 4… Att vara hemma igen innebär återigen ny smärta. Komma hem till vårt hem. Hennes rum. Hennes saker. Hennes kläder. Hennes lukt. Obduktionsprotokollet hade kommit med posten. Beskrivningen av min dotters kropp gjorde att jag föll handlöst […]

Jag tittar på orden jag just skrev och rycker till… så overkligt är det ju… Hur kan hon vara död… DÖD???? Nu när vi varit på ställen som familjen varit tillsammans med Linnéa tidigare har Johan vid några tillfällen sagt; -Men visst känns det märkligt att Linnéa inte finns längre… att hon är död. Jag […]

Jag väntar på lugnet…. jag väntar på dig… jag väntar på stödet från dig och dig… jag väntar på ett tecken… jag väntar på beslutet… jag väntar på att det ska kännas bättre… jag väntar på att livet ska gå vidare… jag väntar på kraften…. jag väntar på att jag ska kunna leva med att […]

Man trodde att man visste när man var yngre. Om man bara gjorde si, så skulle det bli så. Det perfekta livet… Men så plötsligt tar det sig ett knyck åt ena hållet… eller åt andra hållet… och så helt plötsligt far man ner så att tarmarna vänds utochin… och så går det upp igen… […]

Solen har lyst på mig idag. Jag har kunnat ligga i solen och läsa en bok. När livet stannar av Malin Sävstam. Kan rekommenderas. Hon förlorade man och 2 av 3 barn i tsunamin. Väldigt bra bok! Pojkarna och jag har gjort snörlekar (taband). Pojkarna sover i tält i natt för första gången. Spännande! Emelie […]

… men jag måste. Jag ligger i soffan. Orkar inte röra mig. Totalt kraftlös. Ser barnen leka på golvet framför mig. Känner inte att jag deltar i verkligheten. Orkar inte. Ramlar nedåt… Någon måste dra mig upp… Läs även andra bloggares åsikter om sorg, saknad, kraftlöshet

Solen lyser. Jag funderade om om jag skulle dra täcket över huvudet idag också eller om jag skulle kunna gå upp. Johan drog mig till en plats på sängen där solen lyste på mig. Han vet att jag tycker mycket om sol. Sedan drog han mig bokstavligen upp ur sängen. Det är bra. Jag behöver […]