Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Som i en dimma…

14 november 2008 (16:46) | allmänt, barn, sjukvård, sorg&saknad | av: Ludmilla

… väcks jag på natten efter att ha packat färdigt och nyss gått och lagt mig. Tre timmar senare ska vi upp för att åka till Arlanda och en efterlängtad semester.

En nära familjemedlem ringer och berättar att en annan nära familjemedlem är mycket sjuk och just då ligger i en ambulans.

Skräcken slår fast i mig igen. Jag återupplever hela känslan som var natten Linnéa tog sitt liv. Jag blir paralyserad. Kan inte tänka. Är fast i paniken. Vill bara gömma mig. Vill bara fly. Måste stanna kvar och inse faktum. Orkar inte. Måste. Vill. Ändå.

Snabbt beslut om att resan inte är möjlig. Istället åker jag till sjukhuset. Den nära anhörige är utom fara och jag känner en oerhörd lättnad. Allt var en mardröm, men jag vaknade upp ur den. Den här gången. Man kan få vakna upp. Jag är så tacksam, så tacksam… Jag älskar dig så mycket!

Har ju semester. Regnet strilar ned. Får ett meddelande om att gravstenen nu står på plats. Åker till kyrkogården och går mot graven som i min dröm. Jag ser den på långt håll… Jag går mot min dotters grav. Min dotters gravsten står på plats. Så overkligt. Är detta verkligen mig det handlar om? Är detta mitt liv?

Jag står och tittar. Stenen är väldigt vacker. Fint uthuggen kant. Slät yta. Guldiga bokstäver. Hennes namn. Hennes födelsedatum och år. Hennes dödsdatum och år. Så overkligt. Så väldigt konkret. Hennes egna ordEn fågel som hoppar… och så en bronsfjäril ovanpå.

Och så finns det en uthuggen bild på Linnéa. Den är ganska svag och diskret, men väldigt fint gjord. Jag står länge och tittar och funderar på vad jag tycker om bilden. Det är något kring näsan och munnen som inte är identiskt med Linnéa. Jag tänker på bilden som jag givit dem som mall. Då är det väldigt likt. Ögonen är extremt lika. Det är hennes blick som tittar på mig nu. Jag står och tittar in i min dotters ögon.

Nu är det så här. Definitivt. Min dotter har en gravsten. Hon ligger i en grav. Den är vacker. Mycket vacker. Om man nu ska ha en grav. Om man nu ska ha en gravsten, – till sin dotter. Så tycker jag att det är väldigt fint så här.

Jag är nöjd.

Jag plockar ut de två ljusen ur de vita lyktorna. De har ännu inte slocknad, men tänder ändå två nya. Så att jag vet att det brinner hos henne hela tiden.

Min fina Linnéa.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Åsa
14 november, 2008 kl 14 november 2008 (17:54)

Så fint du skriver om gravstenen.

Hoppas också att ni får tillfälle till att åka på semester snart.

Åsas senaste blogginlägg..Julbord

Kommentar från Judith
14 november, 2008 kl 14 november 2008 (18:18)

Varm kram till dig

Judiths senaste blogginlägg..Jag är inte ensam

Kommentar från Camilla
14 november, 2008 kl 14 november 2008 (18:51)

jag vill säga…de gör ont att läsa för att nu börjar liksom den där knivskarpa smärtan sjunka in i medvetandet också, även om de kanske många gånger bara känns som en mardröm….önskar att du får uppleva lycka vissa stunder som hjälper till att knuffa sorgens tyngd..många kramar till dig

Kommentar från Erika
14 november, 2008 kl 14 november 2008 (19:27)

Tänker på er alla! Finns alltid här.

Stor varm kram

Kommentar från Tonårsmorsa
14 november, 2008 kl 14 november 2008 (20:07)

Det oåterkallerliga. Man kan nästan KÄNNA din smärta i dina ord. Det låter som om Linneá fått en fin sten, även om det är tungt att se den. Hoppas ni får en vilosam och skön semester! Värme! ♥

Tonårsmorsas senaste blogginlägg..Egen tid

Kommentar från nathalie
14 november, 2008 kl 14 november 2008 (21:09)

Gud, jag gråter som ett barn när jag läser det du skriver. JAg har följt dig ett par månader men aldrig kommenterat, helt enkelt pga att det inte finns något bra att säga. Men jag tänker på er alla ofta, väldigt ofta.
Min vän dog med ungefär samtidigt som Linnéa, hon var 2 år äldre bara. Så jag kan förstå en uns av vad du känner, om ens det.
Jag vill så gärna se en bild på gravstenen för den låter så otroligt vacker, kommer du lägga ut en bild på stenen vart efter?
Ta hand om dig, jag tänker på dig. Det är allt jag kan säga, även fast jag vill säga så mycket mer.

Kommentar från Sandra
14 november, 2008 kl 14 november 2008 (23:54)

Tack för dina ord! Jag har lagt till din blogg som ett bokmärke, som kika in här..är så glad att jag har ”mött dig”, även om det gör ont i mig allt det som du har gått igenom. Jag har tre yngre bröder, två av dem är precis i Linnéas ålder, en äldre , den andra yngre. Och jag tänker ofta på att det även om de är stora så är de små. Min yngsta bror är 11 år. Alla är de långa, smala och blonda. medan jag har mörkt hår och bruna ögon. Är mammas sedan tidigare. Men vi är så enade…och det är underbart. Vart jag vill komma är att jag indag har insett hur jag påverkade dem när jag mådde som sämst, när jag inte ville leva längre. Trots att det är små så förstod de, kanske den yngste allra mest. Men jag kunde aldrig förstå då deras kärlek.
Jag vet att du i ett tidigare inlägg skrev att Linnéa var arg på dig..för du var hårdast mot henne. Och jag vill att du ska veta, att ilskan kommer ut på den som man vet aldrig, aldrig sviker en. DU vågar vara hårdast mot mamma, för mamma står alltid kvar. Jag vill att du ska veta det! För så var det för mig och jag är övertygad om att Linnéa kände så också.
Stor kram!

Sandras senaste blogginlägg..Tack för…

Kommentar från Hannah
15 november, 2008 kl 15 november 2008 (5:45)

Texten högst upp på sidan slog mig med ett slag i ansiktet, det var inte vad jag väntat mig när jag klicka in mig själv på din blogg. Jag tycker att det är oerhört stark och vackert av dig att skriva om en så pass stor tragedi. Jag önskar dig all lycka i livet! Kram

Kommentar från Ludmilla
15 november, 2008 kl 15 november 2008 (10:21)

Ja, verkligheten håller långsamt på att sjunka in. Men tänk att det ska vara så svårt att förstå att det verkligen är sant…
Det betyder mycket för mig att få höra hur ni som läser associerar och att ni delar med er av era egna erfarenheter. Sandra t ex, det hjälper mig att försöka förstå vad som hände inom Linnéa.

Kommentar från Hannah
15 november, 2008 kl 15 november 2008 (16:35)

Inget att tacka för. Jag fortsätter att kika in lite då och då.
PS! Din dotter var väldigt vacker. DS!

Kommentar från BeckaBus
15 november, 2008 kl 15 november 2008 (19:04)

Du beskriver det så vackert… Förlåt om jag inte har hört av mig på ett tag, men det har hänt ganska mycket, som alltid känns det som, hos mig o min familj.
Men jag vill bara att du ska veta att jag tänker på dig o din familj och Linnea varje dag.Ja faktiskt. Och jag går in på din blogg varje dag.

Ha det så bra du kan!
Många kramar!

BeckaBuss senaste blogginlägg..Idag är jag manisk, igen!!!

Kommentar från Ludmilla
15 november, 2008 kl 15 november 2008 (19:14)

Tack Becka, det värmer att veta att du går in varje dag.

Kommentar från tizzelotazzel
15 november, 2008 kl 15 november 2008 (21:42)

Hej!!!
Jag förstår att det nästan känns makabert att stå vid sin egen dotters gravsten, och känna att den är fin…
Men det är ju så – att när man ändå inser fakta, att den älskade är borta, så blir det väldigt viktigt att se till att det är fint på minnesplatsen! Gravsten, blommor, ljus… Det är viktiga grejer!!
Kram på lördagkvällen!

Kommentar från Sandra
16 november, 2008 kl 16 november 2008 (12:59)

Åh..jag försöker. Kanske kan mina ord trösta lite…men jag läser och jag delar med mig när jag kan. Du finns i mina tankar!
Kram

Sandras senaste blogginlägg..Min älskade lillebror räddade mig.

Pingback från Ludmillas Blogg » Emelie i bilolycka
15 januari, 2009 kl 15 januari 2009 (20:31)

[…] Blodtrycket växer med en väldigt kraft. Hjärtat klappar. Inte nu igen… Det var två månader sist. […]

Pingback från Ludmillas Blogg » Sjukhuset, igen…
9 februari, 2009 kl 9 februari 2009 (21:36)

[…] på dagen när Emelie ringde mig frågade jag, lite på skoj med tanke på hur det varit det senaste året: -Är du på akuten? Nej, det var hon inte. Det var en helt annan fråga hon hade på […]

Skriv någonting