Ludmillas Blogg

Mitt liv förändrades plötsligt. Min älskade dotter Linnéa, 14 år, tog sitt liv i maj 2008. I nov 2009 föddes hennes syster och då fick jag cancer. Nu är jag frisk och ska fortsätta mitt liv…

Skip to: Content | Sidebar | Footer

Tänd ett ljus

Ni undrar… om skuld, sorg och skilsmässa

20 januari 2009 (19:59) | barn, död, Linnéa, livet, självmord, sorg&saknad, tonåringar, tröst&hopp | av: Ludmilla

Jag har fått ett par frågor från er som jag tänkte svara på här:

Hej Ludmilla! Vart befinner du dig i din sorg! Jag måste också fråga om du har skuldkänslor gentemot Linnea?
Kram Louise.

Ja, du Louise. Jag tror att jag befinner mig någonstans på väg ur bearbetning och in i nyorientering. Jag märker att jag ägnar mindre tid åt att ”älta” det som hänt än tidigare. Jag kan också fokusera mer på det liv jag har och även se framåt. Men det går ju upp och ned och in och ut olika faser hela tiden. Helt plötsligt kan jag känna mig fullständigt chockad och vägrar att ta in det som hänt. Senare samma dag kan jag prata om det som har hänt på ett moget och bearbetat sätt.

Vad gäller skuld. Detta är det svåra. Jag tror att alla som har barn känner att de inte räcker till av och till. Man ifrågasätter det man gör och säger med jämna mellanrum. -Var jag för hård här? -Borde jag har varit hårdare? Osv. Som förälder har man en stor uppgift: Att få barnet att växa upp till lyckliga individer. Om barnet inte mår bra är detta otroligt smärtsamt. Om barnet dör-har man per definition misslyckats. Har barnet dessutom tagit sitt liv, så är det ju ett ”bevis” för att man inte lyckats som förälder. Jag ältar allt jag sagt. Jag ältar allt jag gjort. Om och om igen. Rannsakar mig själv. Fram och tillbaka. Hela tiden. Nu när Linnéa har tagit sitt liv så får ju alla ord och alla handlingar en annan betydelse. Kanske. ”Tänk om hon tolkade det så”. ”Undrar om hon tänkte annorlunda då”. ”Tänk om hon egentligen inte ville att…” osv. Allt är spekulationer eftersom Linnéa sällan uttryckte något negativt. Och om hon skulle uttrycka något negativt om något, någon situation eller mig – så vore det ju fullt normalt och sunt också när man är 14 år…

Jag har för det mesta lärt mig att hantera skuldfrågan. Jag har kommit fram till att jag har gjort allt vad jag har kunnat. Jag har älskat Linnéa så otroligt mycket. Jag har varit otroligt tacksam över att jag har haft henne som dotter, och det har jag också sagt till henne massor med gånger. Jag har gjort allt jag har kunnat för att hon ska ha fått en bra uppväxt och vara lycklig. Men det räckte inte.

Linnéa var också arg på mig när vi skildes åt sista gången. Hon uttryckte även detta i sitt avskedsbrev. Det känns väldigt svårt och när jag tänker på det väcks min skuldkänsla igen. Tänk om jag kunde ha sagt något annorlunda den eftermiddagen den 30 maj som hade fått henne att ändra sig (jag vet att hon bestämde sig en vecka innan).

Hej Ludmilla.
Tack för att du orkar kämpa och hjälpa andra.
Jag tänkte fråga dig hur du tror att skilsmässa påverkar barn/ungdomar.
Jag kanske har fel men tycker det verkar som många suicidungdomar har skilda föräldrar.Hur tänker du om detta?
Kramar från Johanna

Skilsmässa är ju otroligt vanligt idag. Det är väl ungefär 50% av alla som gifter sig som faktiskt skiljer sig. Sedan är ju inte alla gifta som får barn. Alla som har skilda föräldrar tar inte livet av sig.
Jag tror alltså inte att det behöver ha någon betydelse i sig. Däremot kan det säkert vara så att en skilsmässa kan vara uppslitande för ett barn. Inget barn vill ju behöva välja en av sina föräldrar. Men samtidigt så mår ju inte barnet bra av att ha två föräldrar som inte har ett bra liv tillsammans heller. Det beror nog helt och fullt hur föräldrarna hanterar det.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om , , , , , , , , , , ,

Kommentarer till inlägget

Kommentar från Leena
20 januari, 2009 kl 20 januari 2009 (21:00)

Ludmilla, du sade att du läser en intressant bok om livet före livet…
Jag skulle gärna läsa den, vad heter den mer?

Leenas senaste blogginlägg..Det är nu som livet är mitt…

Kommentar från Louise
20 januari, 2009 kl 20 januari 2009 (22:15)

Tack för ditt svar. Känner igen mig i dig. Min dotter tog sitt liv 17 april 2007.
Det är därför jag ställde dom här frågorna till dig, du verkar så klok.
Var rädd om dig och din familj. Mvh Louise.

Kommentar från Lola
21 januari, 2009 kl 21 januari 2009 (1:42)

http://striikeapose.blogspot.com/2008/06/rip-linna-gller-1993-2008.html
jättefin.

Kommentar från Nenne
22 januari, 2009 kl 22 januari 2009 (15:06)

Vet inte om vissa suicid-drag finns i nån gen.. Ibland undrar jag.
Min pappa tog sitt liv, hans bror likaså. Deras syster har försökt. Min kusin är en orolig själ och är INTE tillfreds med sitt liv.

Är detta bara en tillfällighet, eller var pappas familj en dysfunktionell familj som borde talat mer öppet om saker och ting. (äldre generation, saker tystas ner).
Men förklarar det då min kusins beteende? När det finns medlemmar i släkten som faktiskt är mer normalt välmående och inga tendenser till depressioner eller suicid finns.

Finns det en elak gen så behöver vi inte lägga skuld på någon.

kram

Kommentar från Ludmilla
22 januari, 2009 kl 22 januari 2009 (17:20)

Nenne: Självklart finns det en stor portion genetik i detta. Det vet man. Men det är mer komplext än så.

Skriv någonting